Det överdrivna sparandet, har spardjävulen tagit dig?

Kort och gott är det bra att ha ett visst sparande överlag, men det kan gå för långt, både på så sätt att man får ångest över att spendera sina pengar, även fast du gott och väl har råd, även saker som är bra eller behövliga för en själv och man får svårt att unna sig enkla saker för fan det kostar ju pengar.

Frågeställningen är som följer, har du någonsin befunnit dig i en situation där sparandet tagit överhanden, hur grovt var det, vad skulle du säga är bakgrunden till hur det blev så?

Själv befann jag mig där en gång, tanken var som oftast god ifrån början, jag hade haft mycket dåligt med pengar förr och osäkra inkomster och ville inte hamna där igen så jag skulle ha en rejäl buffert och ville inte slösa det första jag gjorde. Sparandet växte men jag kände att nä pengar till att klara mig ett år utan inkomster känns inte tillräckligt bra så det blev att fortsätta, jag kunde ha stora jobbiga och långtgående tankegångar över att köpa ett par tröjor för 300 bara för att bestämma mig att nä jag behövde faktiskt inte det, att handla saker till att steka hamburgare hemma var nästan syndig lyx där man kände att nu hade man unnat sig för månaden och mer därtill för jag ville ju ha mer buffert om något hände, tänk om bilen gick sönder eller man blev av med jobbet. För inte ville jag tillbaka till den där perioden där man räknade veckorna tills det var noll på kontot.

Det blev väl bättre med tiden, man tröttnade på att överleva och ville leva lite, det mentala kring att köpa något har släppt ganska mycket och man gillar att äta sånt man tycker om, även om man så klart gör mycket överväganden, fast att leva rövare en månad ch gå +-0 är det då inte tal om, för tänk om man vänjer sig vid det

Bättre med ett spartänk som är galet än en galet slösartänk ser jag..

När jag var yngre hade jag den riktigt stora spardjävulen i mig, det ångrar jag som fan, idag har jag den lilla spardjävulen i mig och den trivs jag med.

Jag har sparat så jag klarar mig i 28 år utan inkomst, sen kan jag sälja mitt hus också och klara mig 28 år till. Numera sparar jag bara för att det är kul att se kontot växa, sätter ett mål och när det är uppnått så sätter jag ett nytt mål. Köper det jag vill ha och äter det jag vill. Men visst är det överdrivet sparande, å andra sidan vill jag inte köpa en massa skit som jag inte behöver och någon jävla Ferrari eller liknande skit vill jag inte ha.

Hur mycker har du sparat i kronor?
Kan man få lite då din rikeman? 28 år måste vara flera millar?

Jag skulle kunna leva på 200k per år efter skatt, sen kan du räkna ut resten själv.

Man blir inte rik på att ge bort sina pengar, börja där om du vill skapa en egen förmögenhet.

Kanske, men i slutändan är det bara en annan plåga.

Intressant frågeställning, vår bakgrund är liknande din att vi en gång inte hade det så fett och nu vill vi inte hamna där igen.

Vi balanserar det med att säga allt som inte ger oss värde tillbaka nu i form av njutning eller nöje sparar vi. Man kan göra beräkningar också där man stoppar in 10 000kr nu och ser vad det är värt om 20 år, det är motiverande för mig. Såklart unnar vi oss nu också men inte slösar på onödiga saker

Nja, så länge man vet vad man sparar till så är det bara sunt. Ex köp av bostad etc..

Har varit, och är väl i miss mån i samma situation. Började spara efter studier på universitet och hittade snabbt nystartade podar/bloggar inom just sparande, te x Gunter Mårders sparpodden osv vilket inspirerade mig rejält.-

Tog inte lång tid innan jag satt med excelsnurror och annat jävulskap där jag räknade på förväntad avkastning på X år osv. Med tiden drog jag upp sparandet och låg väl som bäst på en sparkvot över 50%, men med nedsidan att jag, precis som du, ständigt funderade om jag verkligen behövde köpa en viss produkt osv då det skulle påverka sparkvoten negativt. Ofta satt jag i timmar och läste recensioner inför ett köp av hörlurar eller vad tusan jag nu behövde, slutade ofta med att jag inte köpte produkten då det påverkade sparandet osv....

Miljonen kom efter några år, men blev knappast lyckligare/friare. Bestämde mig sedan att ändra min syn på sparande, och försöka "leva" mer i samband med att jag fick mitt andra barn. Lägger fortfarande undan några tusenlappar i månaden på ett fondsparande, vilket visserligen förmodligen är mer än medelsvensson. Men jag har börjat unna mig spontansaker som klädköp och annat utan att jag ska överväga det i evigheter.

Men, det är helt klart knepigt att hitta ett mellanläge när man väl snöat in sig...

Hellre ett sparande än att slösa pengar och inte ha en buffert överhuvudtaget.
Många skulle säkert säga att spardjävulen har fått grepp om mig. Men bara för att jag sparar så lever jag inte snålt men handlar inte onödiga saker. Huset är betalt vilket är jävligt skönt i dessa tider med tanke på boräntan och detta gör att jag kan spara rätt mycket per månad då jag har låga boende kostnader. Att veta att jag har pengar är en trygghet för mig. Jag behöver inte oroa mig och kan dessutom gå i pension betydligt tidigare utan att behöva tänka på pengarna.

Huvudsaken är att man sätter sig ned och räknar ut hur mycket man ska spara varje månad, och till vad. Då slipper man den här konstanta "spara eller spendera?" - debatten i huvudet.

Jag lägger konsekvent undan x antal kronor och vet då på förhand hur mycket jag kommer ha över till annat. Om jag råkar ha några tusenlappar över den 24:e sparar jag dem också, men om inte så är det strunt samma.