Året är 2006. Sverige fungerar så bra att det svenska folket inte har några andra större valfrågor än hur man kramar ut så mycket pengar och värde som möjligt. Kan man få ännu mer och snyggare prylar genom att sälja ut välfärden eller spara på järnvägsreparationer: do it.
I det ganska nyligen rovkapitalistiska Sverige är det flashiga, moderna, nyliberala samhället väldigt lockande: mycket vill ha mer.
Även om det på senare år kommit en del människor från Afghanistan och Irak så är invandringen inget stort samhällsproblem. Och i den mån det ändå är ett samhällsproblem, så är det fullt möjligt att göra någonting åt det och integrera de som kommit. Men det är det ingen som är intresserad av.
Svenskt Näringsliv har nämligen investerat 20 miljarder i opinionsbildning i syfte att privatisera välfärden - och det blir naturligtvis vad svenskarna röstar på.
Ett litet knippe osäkra män har sedan en tid tillbaka kommit fram till att Sveriges nära nog obefintliga samhällsproblem beror på invandrarna. Eftersom att invandringen på denna tid i princip är ett ickeproblem kan sisådär 80% av det svenska folket lugnt konstatera att herr Åkesson och kamrater i huvudsak har problem med hudfärg, vilket i den svenska kulturen varit fånigt typ sedan Gustav Badin anlände på 1700-talet.
Åtminstone halva befolkningen bestämmer sig för att aldrig rösta på SD. Tvärtom är man nu villiga - till skillnad från förr - att äventyra samhällsstabiliteten, så länge man slipper Åkesson och hans armé av klumpkäftiga kriminella rednecks.
Vad som småningom hade kunnat växa fram till en sansad debatt med sansat utfall har nu istället resulterat i en grupp som hatar invandrare och en grupp som inte till något pris vill associeras med det pack som hatar invandrare. Öppna portarna, så brett och högt det går. "Du får välja mellan Kent Ekeroth som utrikesminister eller att Abdullah bor i Rosengård"... Det är inte ett komplicerat val, tycker svensken.
Om man får lov att vara konspiratorisk kanske det var meningen från början.
Det finns ett antal mycket duktiga samhällschackspelare i Sverige; dessa har makt och pengar och möjligheten att dela dessa med personer som är villiga att agera kontrollerad opposition.
Den främsta anledningen till varför Sverigedemokraterna lyckades med vad tidigare nationalistiska partier inte lyckats med var bristen på synlighet: i Sverige, där makten är koncentrerad till ett fåtal familjer och individer, släpps man inte in i mediebruset om man inte är stadigt anknuten till maktsfären.
Att herr Åkesson kanske blivit en del av den ljusskygga gemenskapen syns måhända främst genom den mediala behandlingen av de två "utmanarpartierna" - Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Folkets motvilja till trots kan media inte sluta att förmedla informationen att det är Åkesson som gäller om man är missnöjd med samhällsutvecklingen. Och trots det svenska folkets uppenbara anknytning till vad Piratpartiet pratar om, så ges dessa knappt en minut i rampljuset.
Så vad tror ni?
Hade det svenska folket haft en högre naturlig intolerans och motvilja till massinvandring om man sluppit associeras med Åkessons armé av småkriminella hillbillys?
I det ganska nyligen rovkapitalistiska Sverige är det flashiga, moderna, nyliberala samhället väldigt lockande: mycket vill ha mer.
Även om det på senare år kommit en del människor från Afghanistan och Irak så är invandringen inget stort samhällsproblem. Och i den mån det ändå är ett samhällsproblem, så är det fullt möjligt att göra någonting åt det och integrera de som kommit. Men det är det ingen som är intresserad av.
Svenskt Näringsliv har nämligen investerat 20 miljarder i opinionsbildning i syfte att privatisera välfärden - och det blir naturligtvis vad svenskarna röstar på.
Ett litet knippe osäkra män har sedan en tid tillbaka kommit fram till att Sveriges nära nog obefintliga samhällsproblem beror på invandrarna. Eftersom att invandringen på denna tid i princip är ett ickeproblem kan sisådär 80% av det svenska folket lugnt konstatera att herr Åkesson och kamrater i huvudsak har problem med hudfärg, vilket i den svenska kulturen varit fånigt typ sedan Gustav Badin anlände på 1700-talet.
Åtminstone halva befolkningen bestämmer sig för att aldrig rösta på SD. Tvärtom är man nu villiga - till skillnad från förr - att äventyra samhällsstabiliteten, så länge man slipper Åkesson och hans armé av klumpkäftiga kriminella rednecks.
Vad som småningom hade kunnat växa fram till en sansad debatt med sansat utfall har nu istället resulterat i en grupp som hatar invandrare och en grupp som inte till något pris vill associeras med det pack som hatar invandrare. Öppna portarna, så brett och högt det går. "Du får välja mellan Kent Ekeroth som utrikesminister eller att Abdullah bor i Rosengård"... Det är inte ett komplicerat val, tycker svensken.
Om man får lov att vara konspiratorisk kanske det var meningen från början.
Det finns ett antal mycket duktiga samhällschackspelare i Sverige; dessa har makt och pengar och möjligheten att dela dessa med personer som är villiga att agera kontrollerad opposition.
Den främsta anledningen till varför Sverigedemokraterna lyckades med vad tidigare nationalistiska partier inte lyckats med var bristen på synlighet: i Sverige, där makten är koncentrerad till ett fåtal familjer och individer, släpps man inte in i mediebruset om man inte är stadigt anknuten till maktsfären.
Att herr Åkesson kanske blivit en del av den ljusskygga gemenskapen syns måhända främst genom den mediala behandlingen av de två "utmanarpartierna" - Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Folkets motvilja till trots kan media inte sluta att förmedla informationen att det är Åkesson som gäller om man är missnöjd med samhällsutvecklingen. Och trots det svenska folkets uppenbara anknytning till vad Piratpartiet pratar om, så ges dessa knappt en minut i rampljuset.
Så vad tror ni?
Hade det svenska folket haft en högre naturlig intolerans och motvilja till massinvandring om man sluppit associeras med Åkessons armé av småkriminella hillbillys?