40g färsk McKennaii Cubensis. Intensivt men jag är mig lik.

För några månader sedan hade jag en upplevelse på svamp. Upplevelsen skrevs ned efteråt och sparades i datorn men jag har aldrig delat med mig av den. Kom att tänka på den idag och att jag lika gärna kan posta den här.

Kön: Man
Ålder: 27
Längd och vikt: 177 cm, 78 kg.

Det är lördag den 20e maj, klockan är 12:24 och jag har precis vaknat. Igår hade jag en av de mest omvälvande upplevelser jag varit med om. Runt klockan 19.30 drack jag en kopp te som bestod av 40 gram färsk svamp, vilket motsvarar ca 4 gram torkad. Ingen extrem mängd men större än någon annan mängd jag tagit tidigare. Jag hade bestämt mig för att genomföra upplevelsen likt det tillvägagångssätt som görs på John Hopkins universitet i USA. Med hjälp av frivilliga försökspersoner forskar de på vilka positiva effekter psilocybin kan ha på hjärnan. I studien upplever försökspersonerna ett psilocybinrus med en ögonbindel samtidigt som de lyssnar på en spellista som utformats för just det ändamålet. Spellistan består mestadels av djup instrumental musik som kan beskrivas som spirituell. Allt från mäktiga klassiska symfonier till sådant som liknar buddhistiska mantran som upprepas i takt till ringande klockor osv.

Klockan var runt 19.30 när jag intog svampen. Efter det gick jag på toa snabbt och passade på att säga min intention högt, vad jag villa få ut av trippen. Själva intentionen hade jag inte funderat särskilt mycket på men den kändes ändå självklar. Jag vill älska mig själv för den jag är och behandla mig själv med respekt. Likt många andra är det någonting jag alltid haft svårt för. Känner jag sann acceptans för mig själv kan jag behandla andra människor på ett bra sätt.

Jag lade mig i sängen, satte i hörlurarna, på med ögonbindeln och väntade. Jag skulle uppskatta att det tog ca 20–30 minuter innan svampen fick en märkbar effekt och när den väl slog, så slog den jävligt hårt. Det var bortom något jag upplevt tidigare. Mycket mörkare än mina tidigare trippar. När ruset började stegra så kändes det bra. Jag tänkte på personer i min närhet. Det var familjen och vänner, men även vissa kollegor på mitt nya jobb. Att jag tänkte på familjen och mina nära vänner var förståeligt, men att jag kände starka känslor för vissa kollegor var förvånande och känns intressant nu när jag tänker på det i efterhand. Det måsta betyda att de har lämnat ett avtryck hos mig och kanske likaså jag hos dem. Vissa av oss har connectat med varandra, inte bara på ett ytligt plan men kanske även på ett undermedvetet plan.

Allting fortsätter att stegra. Känslor som dyker upp blir starkare och starkare. Det är som att jag kan relatera känslomässigt till folk som jag tänker på. ”Förstå” varför vi människor ibland beter oss som vi gör. Att varje person har sitt liv, upplever världen på sitt sätt på grund av sina upplevelser och allt den varit med om. Vi alla ser världen med olika typer av glasögon och ibland möter vi människor med liknande glasögon, som fortfarande ser världen från sitt perspektiv men med ett perspektiv mer likt vårt eget, vilket gör att vi kan relatera till varandra.

Stegringen fortsätter. Visualsen blir kraftigare. De mönster som dyker upp i mitt inre upplever jag som ”biologiska”. Som nervtrådar, rötter och ådror, dessa typer av mönster. Syner och former som liknar svampar och olika ”organismer” växer fram i högt tempo. De påminner om någonting levande, som universums pulserande kropp. Jag känner så mycket känslor och de skiftar dessutom kraftigt i kroppen. Jag har ingen kontroll till att styra upplevelsen själv. Jag måste överlämna makten åt svampen. Ha respekt för den, låta den göra jobbet och inte kämpa emot.

Det fortsätter att stegra. Vid ett tillfälle är det som att jag kan känna in känslor från människor som levt innan mig. Människor från tidigare generationer och allt lidande de gått igenom. Jag ser en mamma hålla sin gråtande bebis i famnen samtidigt som rädslan skriker ur hennes ögonen. Det var som att jag kopplades samman med något kollektivt medvetande. Som att mitt medvetande var inställt på samma frekvens där alla dessa gamla känslor fanns kvar. Kaos och lidande. Människan har gått igenom otroligt mycket misär. Jag tänker att dessa kraftiga känslor lever kvar i vår värld än idag. Känslor som är ett resultat av alla traumatiska händelser människor varit med om under historien. De hänger kvar i luften likt en osynlig filt. En filt vi inte kan se men som finns där konstant och som påverkar oss utan att vi är medvetna om det. När jag ligger där i sängen känner jag alla känslor fram och tillbaka i kroppen. Jag är inte i närheten av att ha upplevt någonting som liknar det lidande och den tortyr som människor tidigare i historien har fått genomlida. Ändå är jag ett resultat av alla dessa människor, mina förfäder som överlevt. Jag borde vara mer tacksam.

Jag befinner mig nu i vad jag upplever som peaken. Ett ord jag upprepar i mitt huvud är ”humble”. Jag vet inte varför jag säger det på engelska men det är det första ord som kommer upp. Jag känner mig ödmjuk inför svampen. Jag känner en otroligt stor respekt för svampen och att den bör tas på väldigt stort allvar.

Nu har jag hunnit bli kissnödig och hållit inne det ett tag. Jag börjar känna att jag verkligen måste kissa. Men jag är livrädd. Jag funderar på att släppa på det och kissa i sängen där och då, men slår snabbt bort tanken. Det går ju inte, då måste jag byta lakan och madrassen kommer bli förstörd. Jag reser mig upp ur sängen, tar av mig ögonbindeln och vinglar mot toaletten. Jag vill inte kolla runt i min omgivning utan håller blicken ned mot golvet. Jag stödjer mig mot väggen i hallen samtidigt som ett nät av fraktaler pulserar i mitt synfält. Lägenheten är nedsläckt och mörk, vilket känns tryggt på något sätt. Jag sätter mig och kissar. Vilken lättnad. Jag vinglar tillbaka till sängen, lägger mig och sätter på mig ögonbindeln igen. Vid detta tillfälle är det fortfarande otroligt intensivt. Det har inte slutat stegra och det känns nästan som att peaken fortsätter uppåt.

Nu börjar det nästan bli för mycket tänker jag, samtidigt som jag ligger i fosterställning i sängen. Jag har inte direkt panik men den respekt jag känner för svampen är otrolig. Jag tänker saker om mig själv, hur jag ljuger för andra. Hur jag ibland kommer med ursäkter och intalar mig själv att det är okej då det bara är vita lögner. Varför gör jag så mot andra? Det är inte alls respektfullt. Ibland är jag en sådan snackpåse. Försöker övertyga folk om mina åsikter och min synvinkel på saker och ting men egentligen vet jag ingenting. Jag pratar om saker som jag inte vet någonting om. Jag intalar mig själv ursäkter varje dag. Att den tillvaro jag inte är nöjd med beror på situationer som inträffat i det förflutna, att det är därför jag känner mig misslyckad, att de negativa känslor jag upplever är på grund av andra och det jag varit med om. Men det förflutna finns inte. Möjligheten till en positiv förändring är enbart mitt ansvar. Jag måste kliva ur min comfort-zone. Jag har ett invant tankemönster som har bott i mitt huvud under många år och nu lägger jag märke till att samma tankemönster dyker upp under rusets gång men jag har lättare att urskilja det.

Plötsligt dyker ordet ”sluta” upp i mitt inre. Det dyker upp så fort mina tankar trillar tillbaka in i detta invanda tankemönster som min vardag består av. Det är lite som att svampen kommer fortsätta straffa mig så fort jag börjar ljuga för mig själv igen. Jag försöker sätta ord på upplevelsen där och då men det är alldeles för abstrakt för att kunna förklara. Jag intalar mig själv hur jag nästan inte vill försöka förklara denna upplevelse i efterhand då det är så många olika känslor, tankar och perspektiv som dyker upp. Det känns som att jag tänker någonting insiktsfullt och sedan direkt ifrågasätter tanken, för att sedan se insikten från ett annat perspektiv, och därefter uppleva en ny insikt som jag sedan ifrågasätter igen osv.

Efter några timmar börjar peaken lägga sig lite. Jag tar av mig ögonbindeln men ligger kvar i sängen och kollar runt i rummet. Det har hunnit skymma ganska mycket ute. Nu har det mest intensiva av ruset börjat avta och jag känner att jag börjar återfå kontrollen lite. Det skymmande blå ljuset från kvällshimlen lyser svagt upp min lägenhet och där ligger jag, tittandes upp i taket med en nu mer filosoferande sinnesstämning, samtidigt som någon låt med österländskt tema spelas upp i hörlurarna. Det ljus som reflekteras utifrån och upp i taket påminner om havet. Glimmande solljus från havet som studsar mot väggar och tak.

Jag ligger kvar en stund till. Sakta men säkert börjar ruset avta. Jag går upp och dricker vatten och plockar fram en mango. Fan vad hård den är, jag får skära försiktigt. Den går inte att dela så jag får skära loss enskilda bitar i taget. Den smakar riktigt gott. Jag plockar fram en paj ur frysen som jag värmer i ugnen och äter tillsammans med sallad och lite sås, samtidigt som jag kollar på 22 Jump Street för att bara stänga av hjärnan ett tag. Ruset känns fortfarande av men är långt ifrån så påtagligt det varit tidigare.

Hur ska jag då summera denna upplevelse? Jag vet inte om den går att summera på ett bra sätt, det är nästan så att jag inte vill summera den. Men de insikter jag kan ta med mig är att om jag vill skapa en förändring i mitt liv så ligger det ansvaret enbart hos mig själv och ingen annan. Jag vill leva ett hälsosamt liv. Jag vill inte supa mig märkbart full varje gång jag dricker, ta kokain, röka cigaretter och låtsas som att jag har kontroll. Successivt kommer det tillslut att få kontroll över mig. Jag vill göra det jag mår bra av, träning. Löpträning och styrketräning. Äta nyttigt och värdera livet. Respektera livet och den goda tillvaro jag faktiskt har. Lyssna mer på andra och acceptera att vi alla är olika, jag kan inte ändra på någon bara för att jag anser att den har drag som inte tilltalar mig. Dessutom känner jag en enorm respekt för svampen. Det här är inget att leka med. Inget att förhastat ge sig in i utan att veta dess risker. Jag är glad över att jag är hyfsat påläst och kunde överlåta all makt åt svampen och samtidigt veta att det här kommer avta så småningom. Utan den vetskapen hade jag kunnat bli galen.

Tack för rapporten!
Hur upplevde du tid och rum?

Inga större skiftningar i tid och rum skulle jag säga. Jag var ändå medveten om min situation och vart jag befann mig hela tiden. Blev extra medveten när upplevelsen började bli lite obehaglig, fick lugna ner mig själv och tänka på andningen. När jag tagit svamp tidigare gånger har jag ofta fått en stark känsla av glädje och energi men denna gången var det bara stressigt. Det blev lite skönare sen när peaken började lägga sig.

Grym triprapport! Önskar fler anvädne svamp på detta sätt. Gillar verkligen att du gick in i dig själv för att hitta en djupare mening.
Att använda svamp i ett psykologiskt syfte har hjälpt mig enormt mycket. Bara till att börja med så har det fått mig att hittaett värde i livet och min deprissionsångest är nästan helt borta. Det har även hjälpt mig med samma sak som du fick uppleva, att vi alla är olika och man måste respektera varandra för den man är.
5/5 svampar på denna rapport!

Grym rapport!

Hur känner du nu i efterhand angående dessa insikter? Har du tagit tag i träning och tappat lusten att bli dyngrak och dra slirre?

Funderar på att göra en liknande sak som dig i helgen, har tagit mig ur ett mindre kokainproblem sedan någon månad tillbaka. Så eventuellt kanske en svamptripp ger mig insikter hur jag kan förbättra andra delar av livet?

Är normalt sett en väldigt analytisk person som reflekterar mycket. Så tror jag hade fått liknande tankar som dig och sett djupet som dig.

Mvh
Torran

Kul att du gillade den! Jag håller fullständigt med dig. Jag tror verkligen att ett svamprus kan bidra med nya perspektiv som är positiva för en. När de forskat på psilocybinets effekter på hjärnan har de sett att när ruset är aktivt så dämpar det en del av hjärnan som kallas "Default mode network (DMN)" vilket ofta är överaktivt hos människor med depression och andra psykiska besvär. Så här står det på wikipediasidan om DMN:

"It is best known for being active when a person is not focused on the outside world and the brain is at wakeful rest, such as during daydreaming and mind-wandering. It can also be active during detailed thoughts related to external task performance.[3] Other times that the DMN is active include when the individual is thinking about others, thinking about themselves, remembering the past, and planning for the future"

Med andra ord så hjälper det till att tysta ner den del av hjärnan som bidrar till att vi klankar ner på oss själva, tänker destruktivt om andra, eller oroar oss om framtiden etc. Tänk då vilken stark terapeutisk potential psykedelika preparat kan ha när det kommer till att förändra negativa tankemönster. Jag tror det fungerar ännu bättre vid t.ex. tung depression.

Tack! Insikterna om att ta hand om mig själv och värdera min hälsa har jag kvar. De har nog alltid funnits där men upplevelsen gjorde det extra tydligt hur bra jag mår av att prioritera bra kost och hälsa. Har inte gymmat nu på en månad men löptränar gör jag minst tre gånger i veckan, minst en mil varje pass. Älskar verkligen att springa och få igång kroppen och flåset. Tänkte börja prioritera mer gym nästa vecka igen.

Jag har dragit ladd en gång efter detta tillfälle och det var i början av juli. Valet att koksa hade jag förmodligen aldrig gjort om jag inte varit full så alkohol är ju så klart också en bov. Men jag håller mig på banan och känner mig motiverad inför framtiden.

Jag tycker absolut du ska fundera på att göra något liknande. Men se till att vara påläst så du kan lugna ner dig själv om saker och ting börjar kännas jobbigt under rusets gång. Personligen så tycker jag det känns som att psykedeliska upplevelser förtydligar positiva insikter som vi redan tänkt tidigare. Men det är lätt att bortse från dessa insikter och falla tillbaka i gamla vanor igen efter några dagar.

Verkligen bra skrivet. Det är de här sakerna som är så viktiga och självklara, men som sedan verkar ha en tendens att förlora sin tyngd efter trippen (även om en del stannar kvar).

Tankarna känns ungefär 100x viktigare än alla andra tankar man ofta har. Man liksom vaknar upp och inser att man gått på autopilot hela tiden.

Själv har jag bara vågat ett fåtal gånger och det krävs mycket mod. Första gången var den lättaste för man förstod inte styrkan och den respekt som kommer infinna sig inom ungefär 40 minuter.