Orosanmälan efter att sonen sagt till lärare att pappa är arg

Mina två söner har bråkat som fan både med varandra och mig och sambo senaste halvåret. Vi pratar konstant bråk. Så ibland lackar både jag och sambon till, jag kanske lite mer.

Aldrig hotfull eller så, utan bestämd och arg. Min sons fröken frågade hur det var hemma och han sade väl typ att pappa ofta är arg.

Detta räckte för att skolan skulle orosanmälan det hela till soc. Allså var är samhället påväg?

Kan det varit så att hon frågat på grund av att han sett trött ut eller/och visat andra tecken på att allt inte är ok hemma? Detta med svaret kan ju ha bidragit till en bild som inte kändes ok för henne.

Har det rått konstant bråk under ett halvår så är det någonting som är fel.

Orosanmälan gör man vid oro med tanke att det är bättre att fallet undersöks än inte. Är det inga konstigheter så får du inga bekymmer.

Arg får man vara, mem det beror alldeles på hur det tar sig uttryck. Jag skulle må dåligt av att bo med någon som är arg ofta.

En gissning är att det på något sätt märkts i skolan att det är mycket konflikter hemma. Kan ha varit att ungen är okoncentrerad på lektionerna, ser trött ut eller någon annan beteendeförändring som fått lärare att reagera. Dom har ju frågat om hur det är hemma, så antagligen har det märkts att det är något.

Orosanmälan behöver ju inte bara bero på att "pappa är arg" utan en sammantagen bedömning om att något inte verkar stå rätt till med barnet.

Beteendeförändringar märks mer än vad många (läs: föräldrar) tror när man jobbar med barn och unga.

Helt rätt tycker jag.

Min mamma och pappa bråkade konstant när jag var liten och såhär i efterhand förstår jag ju att ingen av dom mådde bra eller ville vara med varandra, det vara ndast vi barn som gjorde att dom höll ut.
Dom borde skiljt sig redan när ag var liten tycker jag.

Barn mår jävligt dåligt av tjafs och dålig stämning hemma och absolut kan det spegla sig i skolan.

Fundera om du och din man verkligen är bra föräldrar och sen kan du kanske se om det är barnens eller föräldrarnas fel att det är som det är.

En växande hjärna behöver lugn och ro för att kunna utvecklas normalt så det är väl bra om ni får råd och stötning i kaoset.

Jag arbetar på Socialtjänstens barn- och ungdomsenhet och det går utan att säga att vi får in en hel del anmälningar, vilket vi är så tacksamma för! Hellre en anmälan för mycket än en för lite brukar vi säga.

Som någon annan har påpekat kan läraren ha uppfattat grejer hos ditt barn som väcker oro, som förändringar i matvanor, akademisk prestation, beteende eller socialt umgänge. Ibland syns saker på skolan som inte syns lika väl hemma, eller tvärtom. I alla fall så har lärare en skyldighet att anmäla om de befarar att ett barn far illa, detta enligt 14 kap. 1 § SoL. Lärare har ingen utredningsskyldighet, utan den ligger hos oss efter inkommen anmälan (oftast krävs inte mycket för att vi ska ha tillräckliga skäl för att starta en utredning).

Socialtjänsten kommer därmed säkert prata med er, era barn och läraren som gjort anmälan för att se hur allt står till hemma. Om allt är frid och fröjd så borde ni inte ha något att oroa er för men ibland upptäcks saker som är oroväckande och det är så viktigt att hålla i åtanke att vårt mål är att hjälpa, stötta och avlasta, inte splittra familjer. Om det anses kunna gynna er så kommer ni erbjudas insatser enligt Socialtjänstlagen och dessa är frivilliga, tvångsinsatser som LVU kommer inte på tal ifall barnens hemsituation inte är allvarligt skadlig.

Som någon annan påpekade så är konstant bråkande dock inte att anses som normalt och det påverkar såklart hemmiljön, och risken finns att det påverkar era barns utveckling och/eller hälsa på ett negativt sätt. Så om ni erbjuds insatser så uppmuntrar jag er att ta emot dem, för allas erat bästa. Som sagt, vårt främsta mål är alltid att hjälpa och stärka föräldrar i sitt föräldraskap.

Men anmälan kommer läggas ner ändå.

Men samtidigt så missar ni fall som Bobby och den där tjejen i Karlskrona Yara. Ni lägger krutet på fel familjer ofta. I Yaras fall haglade det in oro ifrån grannar, skolan och flickans kamraters föräldrar men inget gjordes.

Du kanske är mera arg än vad som är sunt för ungarna. Rannsaka dig själv lite. Tänker att det ska till en del för att sonen ska berätta på skolan att pappa är arg då barn generellt försvarar sina egna föräldrar i hög utsträckning.
Dömer dig inte på något sätt, är själv pappa till 3 och det är fan inte lätt alla gånger. Men som sagt, fundera lite på hur du agerar när ungarna tjafsar.

Jag förstår helt din frustration och jag delar den, hjärtat går sönder när man tänker på alla de fall där det inte gjordes tillräckligt. Vi strävar såklart alltid efter att göra vårt bästa för att skydda alla barn. Dock så är det omöjligt för oss att veta vilka familjer vi ska lägga krut på innan vi gjort ordentliga utredningar, vilket ibland innebär att man lägger tid på utredningar där man inte hittar någon orsak till oro, fast det är självklart fantastiskt när så är fallet. Men det är bl.a därför det är så viktigt att vi får in anmälningar, så att vi kan utreda, för som sagt, hellre en utredning "i onödan" än att ett barn obemärkt far illa. Sen finns det såklart inga ursäkter för de fall som utreds bristfälligt där barnen får betala det ultimata priset, det ska inte få hända.