Mår verkligen mobbare sämst?

Instämmer. Men det är synd om dom på olika sätt. Det är synd att den mobbade ska behöva bli mobbad. Men det är synd om mobbaren att hans enda strategi till att hantera sina känslor är att just mobba. Det är ju det mest tragiska i mina ögon.

Tror mig ha läst att de som blivit mobbade mår sämre. Mobbarna kan nog ha varierande grad av samvete. Vissa kanske tänker på dumma saker de gjort och och har dåligt samvete för det, men vissa saknar ju helt empatisk förmåga och dessa tänker inte på vad de gjort. Skulle gissa på att mobbade mår betydligt sämre än de som mobbar.
Skulle önska att det vore annorlunda, men så är det nog. Det fanns en del skitmänniskor när man gick i skolan. Jag var fasligt fysiskt kompetent så jag brydde mig inte så mycket, men visst fanns det riktiga demoner.
Många av dem gjorde skit av sitt liv och är riktiga losers idag. Vissa av dem relativt framgångsrika. Ingen tydlig trend.

Hela tanken på att det skulle vara synd om grava mobbare och sadistiska kriminella etc. finner jag rätt dum.
Visst finns de lidande människor som låter andra lida för det, men skulle gissa på att det ofta ät tvärtom. Vissa har det för bra och sätter inget värde på andra. Det är så klart offren det är synd om.Om det finns ett överdrivet fokus på att tycka synd om mobbare, kriminella etc. så glömmer man bort de som faktiskt far illa av dessa.

Många människor kan ta den rollen. Syltryggar. Inte värre än "huvudmobbaren", men inte mycket bättre.

Vettigast för en själv är att inte lägga tid att tänka på idioter. Jag har sagt till enstaka människor att jag tycker att de är rövhål när jag stött på dem av slump långt senare, men det är egentligen också onödigt.

De som leder mobbning är det inte synd om. Bättre att lägga skulden där den hör hemma.

Nej. Mitt intryck är att mobbare helt enkelt vill göra sig roliga på andras bekostnad. Trakasserier är ofta komiskt (varför skulle annars elak humor vara en framgångsrik genre?)
Det finns en del lätta offer att ge sig på. De mobbare jag råkat på har inte gett några tecken på att må dåligt. Med det sagt har jag mestadels sett mildare former av mobbning dvs inga blåtiror eller dylikt.

En jämförelse med våldsbrottslingar vore kanske lämplig: mår dessa alltid dåligt och i så fall hur?

Mobbare är ELAKA, och inte alltid men ofta VEKLINGAR, eftersom de ger sig på svaga och ofta flera mot en...
Men jag använde elak humor MOT MOBBARNA, gjorde bort dem inför publik, då jag jobbat för att stoppa mobbarna. Även med risk för kroppsskada för mig, eftersom där jag växte upp var det även mycket kroppslig mobbning. T ex en gång stoppade jag en mobbningsledare upp och ned i en stor soptunna i skolan där många passerade, för han slutade inte mobba sitt offer då jag sa åt honom, så hans ben splattrade ett tag innan han kom upp
Men oftast räckte det med att göra bort mobbarna med ord.

Ja visst vet jag att det är de elaka som mobbar och ja visst är det inte de tuffa killarna som blir mobbade. Rätt logiskt.
Jaha, det var ju bra jobbat av dig i så fall.

De blev extra bortgjorda då det blev slagsmål, för jag SÅG mycket klen ut, men väldigt få hade någon chans, jag kunde lyfta dubbla min vikt även då de gjorde motstånd och jag var snabb.
-Hur kan du våga slåss mot mycket större och flera?? undrade några kompisar.
-Det spelat ingen roll om de slår hårt då de missar...


Senast jag blev träffad var då jag var 10 år ensam mot tre, blev arg på mig själv efteråt för att jag varit så otaktiskt lät dem greppa mig.

Men nu skulle jag få stryk av en femåring, behöver bara sparka mig på trasigt knä

Finns garanterat en hel drös med mobbare som inte har det minsta dåligt samvete för vad dom ställt till med.