Mår verkligen mobbare sämst?

Man sa så på min tid. Men det har ju gjort undersökningar efter det som visar på att mobbare inte mår dåligt. Trodde man tagit till sig detta. De flesta mobbare älskar att mobba. Det bara är så. De kan komma från jättebra hem. De kan komma från dåliga hem där man löser allt med våld. De som jag tror mår dåligt är dem som backar upp mobbarna fast de inte vill och bara är rädda att bli mobbade.

Ja, det här med att det är mobbarna som mår sämst är bara någonting som lät bra att säga, som någon skolkurator-kärring eller farbrorbarbro-gubbe tyckte lät bra att säga på 80-talet. Sedan så tog kärringarna efter och det blev en sanning. - Samma "taget-ur-luften-fenomen" har skett på flera andra företéelser också.

Givetvis är mobbare folk som mår dåligt, alla som påstår någonting annat har fel. Personer som trycker ner andra avsiktligt gör det ofta för att man upplever omgivningen som ett hot. Det handlar om paranoida, mentalt instabila och osäkra människor som hela tiden är på sin vakt, de är defensiva och försöker dölja sina egna sårbarheter/svaga punkter genom att ständigt gå till attack. Personer som mobbar är ofta från sämre socio-ekonomiska bakgrunder, de är mediokra eller rentav usla i skolan och saknar större begåvning i övrigt. Dessutom vanligt att de fick stryk och blev förorättade regelbundet av sina föräldrar eller äldre syskon. Ibland är de latent homosexuella i typiska "macho" miljöer, fula, kortväxta eller överviktiga, i mer eller mindre varje fall så går det att lokalisera uppenbara akilleshälar bland mobbarna som de försöker kompensera för eller maskera genom överdriven aggression. Förutom att de är paranoida så är de också avundsjuka på folk som är mer "lyckade". Givetvis så kommer misslyckade personer som gör karriär på att trycka ner andra inte medge själva att man är auktoritära tyranner för att man är osäkra och deprimerade, det är naturlig försvarsmekanism.

Jag kan bara ta några exempel från min egen barndom. Min farsa är auktoritär och "bossade" mig en del som liten, vilket föranledde att jag blev besatt av att göra likadant mot min lillebror och ofta misshandlade honom såväl fysiskt som psykiskt. Jag slog också en del killar i klassen och förolämpade folk verbalt, detta var väl i 10-12 årsåldern eller någonting i den stilen. Men i och med att man saknade de andra faktorerna, som t.ex lågt IQ, fult ansikte, "bonnig" byfåne-dialekt, låg socio-ekonomisk status osv som normalt predicerar beteendet, så var jag aldrig som klippt och skuren för att bli en genuint effektiv "mobbare" och upphörde med detta destruktiva förfarandet i 12-årsåldern pga skuld och skam som "loser-stämpeln" implicerade. Jag kollade runt på skolgården och vart man än tittade så var det "fattiga" (deras föräldrar var typ elektriker, byggarbetare eller rörmokare) mobbare med skelögdhet, utstående öron, grisnäsa, dubbelhaka, fantastiska överbett och akne och kände väl ingen överdriven drift till att "bonda" med dessa destruktiva genetiska missfoster.

Jag kan dock tänka mig att det begäret eller den driften, som rimligen vilar latent inom mig, kan dyka upp igen om förutsättningarna är de rätta. Om man blir flintskallig och ser ut som Skalle-Per samt odlar en imponerande bukfetma i framtiden, herregud vad man hade blivit hågad av att trakassera andra för sin egen misär i så fall. För att citera Patrick Bateman: "I want to inflict my pain on others. I want no one to escape", det hade blivit mitt motto isf.

För att göra svaret väldigt enkelt - Det är svårt att vara snäll när man inte mår bra!

Sen att man kanske är populär, bla bla bla betyder inte att man behöver vara snäll för det, eller må bra.

Alla har sina demoner, skulle tro mobbare har många. Och enda sättet att glömma sin smärta och fly sitt eget shit/kaos/självhat m.m. är att göra andra illa. Lättare fokusera på andras shit än sin egen.
Jag brukar säga monster skapar fler monster.
Om man inte är stark nog att bryta mönstret.

Som Bamse sade: Är man stor och stark, måste man också vara snäll.
Inte alla som fixar det. Eller är kloka nog att förstå.
Jag utstod mycket skit hemifrån, men jag mobbade aldrig någon i skolan, för jag förstod bättre.

Jag tror majoriteten av mobbarna på min högstadieskola hade väldigt stränga föräldrar. Den typiske mobbaren hade föräldrar som var knegare eller någon typ av lägre tjänsteman. Dessa hade det nog ganska jävlgt hemma, men ingen verkade må dåligt av att mobba. Några mobboffer såg absurt nog upp till mobbarna och de flesta som inte var mobbade var fega medlöpare för att slippa bli offer själva, vilket för övrigt egentligen är hur hela det s.k. samhället fungerar; psykopaterna i "eliten" kan göra som de vill eftersom den psykiskt friska majoriteten inte vågar opponera sig av rädsla för utfrysning.

Du har alltså aldrig fattat att det är fel i sig att mobba utan du slutade bara av självbevarelsedrift. Att börja jävlas med människor för att man själv blir fet och flintskallig låter jävligt patetiskt. Dessutom är det inte alls lika riskfritt som i grundskolan dels p.g.a. att det är mycket större risk att bli åtalad som vuxen och dels för att en fet gubbe knappast har samma våldskapital som någon i mellanstadiet eller högstadiet.

Kretsen jag umgicks med mobbades bara för att mobba. Det var väll någon som hade lite sämre förutsättningar hemma, men de flesta hade det gott ställt med bra föräldrar.

Då jag var barn var det ett talesätt att de värsta var barn till präster och poliser...
Kände inga som jag visste var barn till poliser,
men det stämde på prästbarn, 2 av de 5 ledarna i huliganligan var barn till prästen...

Nu lägger jag till brats, som t ex Mette-Marits son.
Ja.

Det fanns några mobbare på min skola som var bortskämda hemma och/eller duktiga i skolan, men de brukade mobba på ett fegare sätt, främst genom att provocera eller göra småsaker som var svåra eller omöjliga att sätta dit dem för.

De värsta mobbarna på min skola hade båda föräldrar som jobbade på skola. En var rektor på en annan skola och en var lärare på vår skola. De verkade ha helt normala hem. En var ganska smart men han kunde inte producera något alls, helt värdelös. Men verkade inte ha ADHD. Den andra var av normal IQ och var inte som andra mobbare som gärna samlade medlöpare, denne ville mobba helt själv och var sadist, utsatte folk för fysisk smärta, hade iskalla ögon.

Det värsta var egentligen medlöparna, de var riktiga mesar.

Tror inte att man kan säga att de alltid mår sämst. Någon i gruppen är drivande och drar med sig de andra. Möjligen den som inte vågar annat än att vara med och mobba, trots att den tycker att det är fel. Vissa är nog bara översittare som tycker sig ha rätten att mobba. Det är inte synd om dem. Den det är synd om är den mobbade!

Våra låste in städerskorna i deras tillbehörsrum, använde stora brandsläckaren och spruta på personal, flyttade skåpen, och sa det elakaste jag hört i mina dar. Barn är fan sjuka i huvudet.