Citat:
Ursprungligen postat av
drcagliari
När jag ser tillbaka till min högstadietid ser jag inte med nöje. Jag blev mobbad och det återkommer med flashbacks.
Med jämna mellanrum intalar några till mig att det var mobbare som mår sämst. Så är inte riktigt mitt intryck. Mina plågoandar var i princip populära och fick mest tjejer med mera. Det är något som är skevt och ljuger. Och jag är trött på invanda lögner.
Nej, min erfarenhet är inte att de mår sämst. Min erfarenhet är att de är gravt psykiskt störda - med betoning på empatistörda - individer, som också är helt utan ryggrad och med en sadistisk och fascistisk läggning, något de vid en konfrontation hade förnekat så in absurdum att det hade blivit skrattretande.
Sedan finns visserligen de mobbare, i synnerhet i skolmiljö och som är på väg att utveckla sociopati men kanske inte är riktigt där än, som pga. hemmiljön och fel umgänge utsätter någon klasskamrat för mobbning för att få tillhöra en grupp och inte minst pga. rädsla att själva utsättas för mobbning, något de vill undvika. Dessa individer mår säkert skit när de är hemma, men njuter sedan av att få plåga någon, i likhet med ovanstående kategori.
En total brist på ryggrad och en sadistisk och fascistisk läggning har båda kategorier gemensamt, och inte sällan också faktaresistens. En annan sak, som går hand i hand med det sistnämnda, är att de tenderar att vara urbota dumma. Men det är förstås en sak om en liten grupp ägnar sig åt mobbning; mer otäckt blir det om de med lögner får med sig fler, och det blir ett slags pöbelmentalitet i en större grupp - sådant har skådats många gånger genom mänsklighetens historia, och kommer att fortsätta så länge som människan existerar.
Någon som faktiskt utgav sig för att vara psykopat i en tråd som jag läste för några år sedan, skrev att när han hade lyckats få någon på sin arbetsplats att lida i tysthet, hade balansen återställts. Detta är något jag känner igen från min egen arbetsplats.
