Jag är 26 år gammal, röstade SD fram till några år sen då jag gick längre högerut så detta handlar varken om politisk tillhörighet eller är kopplat till min generation.
Men jag blir så himla ledsen av att se hur folk behandlar varandra på sociala medier. De som hånar döda människor för att de står på en annan sida av det politiska spektrumet, tex folk som hånar den sinnessjuka individen som tände fyr på sig själv utanför Israels ambassad. Eller folk som hånar palestinier när de lider som mest.
Folk som lägger upp bilder på främlingar de smygfotat och lägger upp på Twitter så att alla kan skratta åt dem.
För någon vecka sen var jag på en buss där en indisk/pakistansk man stod och sjöng. Iklädd kavaj med en datorväska över axeln släppte han loss och sjöng. Jag tyckte det var så fint och blev glad. Tills jag såg att flera stod och filmade honom, fnissandes och skrattandes och säkerligen bara längtade efter att lägga upp klippet på Snapchat, Instagram eller Twitter med skrattemojis så att fler kunde skratta åt mannen som sjunger.
Eller varje gång det sprids klipp på en svensk pojke som blir misshandlad av flera invandrare och andra (i regel alltid invandrare) skojar och driver med pojken, rättfärdigar misshandeln med skämt.
Det känns inte heller som att man längre bara kan avfärda detta beteende med att hänvisa till att det "är bara så på internet" och mena att det inte spelar så stor roll när sociala medier tar allt större plats i vår dagliga tillvaro.
Varför har det blivit såhär? Är det fler som känner som jag? Jag vet inte om jag bara är känslig men det känns inte som att det är socialt accepterat att jag som man har dessa känslor.
Men jag blir så himla ledsen av att se hur folk behandlar varandra på sociala medier. De som hånar döda människor för att de står på en annan sida av det politiska spektrumet, tex folk som hånar den sinnessjuka individen som tände fyr på sig själv utanför Israels ambassad. Eller folk som hånar palestinier när de lider som mest.
Folk som lägger upp bilder på främlingar de smygfotat och lägger upp på Twitter så att alla kan skratta åt dem.
För någon vecka sen var jag på en buss där en indisk/pakistansk man stod och sjöng. Iklädd kavaj med en datorväska över axeln släppte han loss och sjöng. Jag tyckte det var så fint och blev glad. Tills jag såg att flera stod och filmade honom, fnissandes och skrattandes och säkerligen bara längtade efter att lägga upp klippet på Snapchat, Instagram eller Twitter med skrattemojis så att fler kunde skratta åt mannen som sjunger.
Eller varje gång det sprids klipp på en svensk pojke som blir misshandlad av flera invandrare och andra (i regel alltid invandrare) skojar och driver med pojken, rättfärdigar misshandeln med skämt.
Det känns inte heller som att man längre bara kan avfärda detta beteende med att hänvisa till att det "är bara så på internet" och mena att det inte spelar så stor roll när sociala medier tar allt större plats i vår dagliga tillvaro.
Varför har det blivit såhär? Är det fler som känner som jag? Jag vet inte om jag bara är känslig men det känns inte som att det är socialt accepterat att jag som man har dessa känslor.