Folk som bara pratar om sig själva. Vad är det för fel i skallen på dom?

Har en kärring på jobbet som jag inte längre orkar inleda en diskussion med. Anledningen är att hon alltid bara ska prata om sig själv, sina barn och sitt liv. Hon verkar vara helt ointresserad av höra vad man själv gör. Ställer aldrig någon fråga och leder hela in det hela på att handla om något som har med henne familj att göra. Hon ska gärna skryta lite också samtidigt.

Hon är så jävla tröttsam så jag undviker henne numera. I övrigt är hon ganska chill, men jag orkar bara inte lyssna på henne mer.

Någon mer här som haft med såna att göra? Vad är det för fel på dom?

Om hon inleder tre meningar i rad med "Jag ... " så får man ropa "Bingo". Under tiden kan ni fundera på om hon är asocial extrovert, neurotisk narcissist, lite korkad eller allt det. Försök sammanför henne med nån som är ännu värre och betrakta deras konversation.

Känner igen mig i allt du skriver.

Ja det går ju att undra vad som är fel på dem. Hur får man dem att sluta och hur hanterar man dem? Det är så fruktansvärt irriterande. Skulle du kunna testa att inte ge henne någon respons när hon pratar om sig själv, och istället prata på om dig eller något annat? Låtsas som du inte har hört henne.

Det upplevs lite narcissistisk, även om det inte är huvuddraget i den sjukdomen. Men någon störning lär hon lida av.

Men du verkar ju vara likadan? Du stör dig på henne för att hon pratar om säg själv när det är du som egentligen vill gråta ut och prata om dig själv..
Tänk lite din dumma fan.

Osäkra på sig själva? För hög uppskattning av sitt eget värde av den anöedningen?
De....
- känner sig lite osäkra om det pratas om andra.
- tror att de själva är ointressanta och mindre värdefulla om det inte ligger fokus på dem.
- blir otåliga att berätta SIN story så att de inte känner sig betydelselösa.
- har lite dålig uppfattning om hur mycket man pratar i stunden, men kanske ibland i alla fall efteråt: Gu' va jag pratar på, hihi!"
- tycker att man i en grupp skall få minst femtio procent och de andra skall dela på femtio procent.
- har låg förmåga/intresse för andra människor.
---------------------
Tidigare kunde jag vara sådan själv, men idag är jag betydlihgt bättre. Nästan FÖR bra.
Men visst fasen kan man tröttna på en del när det bara blir för mycket.
Kan man prata med en sådan person och fråga:
- hur ser du på andra människor?
- du pratar ju mycket om dig själv vilket är jätteintressant - verkligen måste jag säga, men hur intresserad är du av andra?
- jaså?! På vilket sätt tycker du att detta kommer till uttryck i dina samtal?
Om man gör det utan syfte att sätta dit personen utan mer för att man är nyfiken?

Narcississm ja, men många av dom här inakränkta tragiska individerna är inte bättre än så. Dom kan helt enkelt inte kliva ur sig själva. Dom kan på allvar inte föreställa sig världen utan sig själva. Skulle bli ayntax error. Där dom är, där är tillvaron, ingen annan existens räknas egentligen. Finns den ens, hade dom undrat om dom ens klarat ta upp frågeställningen

Det är ju så man ska vara enligt normen, pratig och ego. Det kallas för bra social kompetens. Vi som inte är sådana kallas att vi har dålig social kompetens.

Är det bättre att prata skit om andra än att prata om sig själv? Vad vill du hon ska prata om?

Kan väl vara allt ifrån något neuropsykiatriskt till bara självupptagen...

Marco oss är något som uppmuntras och applåderas idag, i fostrar både unga och gamla til katt bli självupptagna rövhål

Jag är snygg, jag är bäst, jag ska förverkliga mig själv

Så fortsätter det och detta är enerverande, tacka vet jag lite gammal hederlig jantelag och lite ”basic” småsnack vid kaffeautomaten utan att höra om din exceptionellt fantastiska dotter som kommer bli amerikans president för hon typ kunde rita något som liknar en katt på dagis, en sak till, ta tillbaka ordet dagis!

Det är onekligen en torftig miljö dom husserar i!