Väntans tider

Vad väntar du på egentligen?
Att nästa måndag inte ska infalla på en röd dag?
Att knopparna snart ska spricka ut, förutan smärta eller svärta?
Att nästa fullmåne blir rödare än vit och större, med flit?
Rentav en superb supermåne?
Att du ska bli yngre med tiden och åren?

Det är nog en berättigad fråga för de flesta. Många väntar på att drömmarna ska bli uppfyllda, andra på nästa helg eller på den underbara semestern till sommaren eller på att dagen ska bli till natt igen. Vissa kanske tillsvidare inte väntar på något alls.

Måste man vänta på något speciellt? Jag bara väntar utan mål. Ibland kan det kännas som att man slösar lite tid men det gör man ju inte om man gillar aktiviteten.

Jag väntar på att gå och lägga mig.
Så att jag orkar gå upp imorgon.
Jobba, äta, kanske se nån film.
Sen gå och lägga mig.

Jag väntar faktiskt på nästa blodmåne. Inte så att jag sitter sysslolös direkt, men ändå.

Väntan på något är ofta en känsla jag saknar och forskningen har kommit fram till att vi blir ”lyckligare” om vi har något, ungefär var tredje månad, att vänta på och de fram emot.

Den väntan jag uppskattar mest är den som får adrenalinet att flöda och dopaminet att explodera. Att vänta precis lite längre än förväntat innan jag penetrerar henne eller i en fight när jag väntar in en öppning i hans garde där hans raka höger, om den istället når sitt mål, säkert kommer slå mig till marken.

”Intet är som väntans tider” är ett uttryck som används till att beskriva att det kan vara svåruthärdligt men samtidigt ljuvligt att vänta på någonting. Ursprungligen är uttrycket hämtat ur en naturlyrisk dikt av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) och sen har vi förstås de mer ritualiserade procedurerna, som Advent.

Bättre tider, kanske..?

När förväntas de anlända?

Oj, så duktig du är på att citera.
Här får du en kaka.