Mitt första försök till en skräckis:
Jag hade varit hos mina föräldrar för att skotta snö och äta middag och var äntligen på väg hem.
Det var en ganska lång promenad till busshållplatsen och jag trampade otåligt fram och tillbaka i kylan innan bussen äntligen kom körande runt kröken. Jag klev på och satte mig långt bak i en annars tom buss, trodde jag. Jag såg ingen annan i bussen, men så fort jag satt mig ner hörde jag någon bakom mig.
En kvinna satt någonstans längst bak och började ett högt telefonsamtal med nån väninna så fort jag lagt väskan på sätet bredvid och tagit fram mobilen för att slösurfa under bussturen. Det var svårt att inte lyssna på hennes samtal då hon pratade så högt. Hade jag haft hörlurar så hade jag gärna avskärmat mig med dem. "Typiskt att ha en enda medpassagerare på bussen, och just hon är en högljudd jävel som inte fattar att andra vill ha lugn och ro."
Tydligen hade hon träffat en kille hon gillade. Han var så snäll och sexig och hade bjudit på middag. Han var ett riktigt kap som både var en gentleman och bra i sängen, vilket hon erfarit efter att ha bjudit hem honom efteråt. Sådant man vill slippa höra i kollektivtrafiken. Men hon fortsatte prata och jag lärde mig allt mer om honom och hur mycket de tyckte om varandra, vad de gjort och skulle göra. Det blev mer och mer påfrestande att behöva höra om hennes dejtande med den här killen. Jag såg fram emot att gå av och slippa höra mer på henne och hennes privatliv. Att hon var riktigt kär i den här killen hon träffat framgick tidigt och det var tröttsamt att höra mer och mer om hur fin och filosofisk och filantropisk han var. Hon beskrev hans katter, hans klädstil, hans långa rödbruna hår och skäggväxt.
Ju mer detaljerad hon blev i sin beskrivning desto mer kände jag igen mig själv. Jag började tro att hon kanske träffat en dubbelgångare till mig, och tyckte samtidigt lite synd om killen då hon lät lite besatt eller galen i sitt sätt att prata. Hur hon fnittrade mellan meningarna. "En sådan brud vill man helst slippa" tänkte jag, och kände på hur skönt det skulle bli att komma hem efter att ha skottat snö i flera timmar. Värmen i bussen och tröttheten i kroppen gjorde mig sömnig medan gatlyktorna gled förbi utanför i en hypnotisk rytm.
"Undra vad för tjejkompis hon har som orkar höra på detta i en halv evighet." tänkte jag och drog en lättnadens suck när min hållplats ropades ut och dök upp på displayen som nästa hållplats och jag kunde trycka på stoppknappen. Jag stoppade mina handskar i jackfickan och svepte väskan över axeln.
Bussen saktade in och svängde in mot hållplatsen samtidig som jag steg upp ur sätet och krängde på mig ryggsäcken ordentligt. När jag gick fram mot dörren vände jag mig diskret för att kunna få en glimt av denna märkliga kvinna som pratat så högt i telefon under hela resan.
Jag frös direkt när jag fick syn på henne. Trots vinterkylan hade hon inga ytterkläder alls utan bara en smutsig beige T-shirt och jeans. På de bara fötterna hade hon ett par sandaler. Med uppspärrade ögon och ett maniskt leende bakom hennes svarta, otvättade hår som hängde framför hennes bleka ansikte fortsatte hon prata som innan. Hon hade ingen telefon i handen. Ingen lur i örat. Hon bara pratade rakt ut, med blicken fäst på mig samtidigt som det var uppenbart att hon inte kommunicerade med mig. Hon satt med händerna krampaktigt kramande om sina lår med axlarna uppdragna mot öronen och fortsatte: "Han har blå ögon också du vet, som jag gillar."
Hennes gula tänder och rödsprängda ögon lös i det dunkla ljuset där längst bak i bussen.
Med blicken riktad mot mig som laserstrålar fortsatte hon: "Lång är han också, precis som hans KUK! Hahahaha!" Hon skrattade plötsligt högt och slog kraftfullt med händerna i sätet framför sig medan hon hoppade upp och ned som ett uppspelt barn så att hennes svarta hår piskade henne i ansiktet. Hon slog med ett våldsamt trummande i takt med sitt studsande i sätet och började samtidigt mässa med hög och skrämmande djup röst: LÅNG - KUK - LÅNG - KUK! HAHAHA!
Allt detta utan att släppa mig med blicken.
Dörren öppnades äntligen och jag hoppade av bussen med hennes galna skratt bakom mig. Jag halvsprang därifrån även efter att bussen åkt vidare. Jag undrade om jag borde ringa polisen eller om busschauffören gjorde det själv. Att låsa dörren bakom mig när jag kom hem kändes viktigare än någonsin och även om det kändes lite larvigt lade jag en hammare på nattduksbordet innan jag gick till sängs.
Jag hade varit hos mina föräldrar för att skotta snö och äta middag och var äntligen på väg hem.
Det var en ganska lång promenad till busshållplatsen och jag trampade otåligt fram och tillbaka i kylan innan bussen äntligen kom körande runt kröken. Jag klev på och satte mig långt bak i en annars tom buss, trodde jag. Jag såg ingen annan i bussen, men så fort jag satt mig ner hörde jag någon bakom mig.
En kvinna satt någonstans längst bak och började ett högt telefonsamtal med nån väninna så fort jag lagt väskan på sätet bredvid och tagit fram mobilen för att slösurfa under bussturen. Det var svårt att inte lyssna på hennes samtal då hon pratade så högt. Hade jag haft hörlurar så hade jag gärna avskärmat mig med dem. "Typiskt att ha en enda medpassagerare på bussen, och just hon är en högljudd jävel som inte fattar att andra vill ha lugn och ro."
Tydligen hade hon träffat en kille hon gillade. Han var så snäll och sexig och hade bjudit på middag. Han var ett riktigt kap som både var en gentleman och bra i sängen, vilket hon erfarit efter att ha bjudit hem honom efteråt. Sådant man vill slippa höra i kollektivtrafiken. Men hon fortsatte prata och jag lärde mig allt mer om honom och hur mycket de tyckte om varandra, vad de gjort och skulle göra. Det blev mer och mer påfrestande att behöva höra om hennes dejtande med den här killen. Jag såg fram emot att gå av och slippa höra mer på henne och hennes privatliv. Att hon var riktigt kär i den här killen hon träffat framgick tidigt och det var tröttsamt att höra mer och mer om hur fin och filosofisk och filantropisk han var. Hon beskrev hans katter, hans klädstil, hans långa rödbruna hår och skäggväxt.
Ju mer detaljerad hon blev i sin beskrivning desto mer kände jag igen mig själv. Jag började tro att hon kanske träffat en dubbelgångare till mig, och tyckte samtidigt lite synd om killen då hon lät lite besatt eller galen i sitt sätt att prata. Hur hon fnittrade mellan meningarna. "En sådan brud vill man helst slippa" tänkte jag, och kände på hur skönt det skulle bli att komma hem efter att ha skottat snö i flera timmar. Värmen i bussen och tröttheten i kroppen gjorde mig sömnig medan gatlyktorna gled förbi utanför i en hypnotisk rytm.
"Undra vad för tjejkompis hon har som orkar höra på detta i en halv evighet." tänkte jag och drog en lättnadens suck när min hållplats ropades ut och dök upp på displayen som nästa hållplats och jag kunde trycka på stoppknappen. Jag stoppade mina handskar i jackfickan och svepte väskan över axeln.
Bussen saktade in och svängde in mot hållplatsen samtidig som jag steg upp ur sätet och krängde på mig ryggsäcken ordentligt. När jag gick fram mot dörren vände jag mig diskret för att kunna få en glimt av denna märkliga kvinna som pratat så högt i telefon under hela resan.
Jag frös direkt när jag fick syn på henne. Trots vinterkylan hade hon inga ytterkläder alls utan bara en smutsig beige T-shirt och jeans. På de bara fötterna hade hon ett par sandaler. Med uppspärrade ögon och ett maniskt leende bakom hennes svarta, otvättade hår som hängde framför hennes bleka ansikte fortsatte hon prata som innan. Hon hade ingen telefon i handen. Ingen lur i örat. Hon bara pratade rakt ut, med blicken fäst på mig samtidigt som det var uppenbart att hon inte kommunicerade med mig. Hon satt med händerna krampaktigt kramande om sina lår med axlarna uppdragna mot öronen och fortsatte: "Han har blå ögon också du vet, som jag gillar."
Hennes gula tänder och rödsprängda ögon lös i det dunkla ljuset där längst bak i bussen.
Med blicken riktad mot mig som laserstrålar fortsatte hon: "Lång är han också, precis som hans KUK! Hahahaha!" Hon skrattade plötsligt högt och slog kraftfullt med händerna i sätet framför sig medan hon hoppade upp och ned som ett uppspelt barn så att hennes svarta hår piskade henne i ansiktet. Hon slog med ett våldsamt trummande i takt med sitt studsande i sätet och började samtidigt mässa med hög och skrämmande djup röst: LÅNG - KUK - LÅNG - KUK! HAHAHA!
Allt detta utan att släppa mig med blicken.
Dörren öppnades äntligen och jag hoppade av bussen med hennes galna skratt bakom mig. Jag halvsprang därifrån även efter att bussen åkt vidare. Jag undrade om jag borde ringa polisen eller om busschauffören gjorde det själv. Att låsa dörren bakom mig när jag kom hem kändes viktigare än någonsin och även om det kändes lite larvigt lade jag en hammare på nattduksbordet innan jag gick till sängs.
