Folklistan: Rätt tänkt men i fel forum?

Lång TS, men misströsta inte! Det som jag vill diskutera finns i den övre delen av texten. Läs gärna vidare!
Jag vet inte om man genast skall avskriva 'Folklistan', men EU-valet känns som fel plats. Det är kanske i Riksdagsvalet vi behöver ett sådant upplägg?

När Folklistan presenterades avfärdade jag det som mediacirkus.
När jag fått tänka lite till har jag börjat fundera på om dom ändå inte är något på spåret.

Såhär tänker jag:
I Sverige har samma riksdagspartier suttit i riksdagen sedan Hedenhös. De har stiftat lagar som cementerat deras makt, lagar som är specifikt stiftade för att hindra nykomlingar*).
Så var det inte tidigare: Förr valde varje region hedervärda medborgare som med lokalbefolkningens förtroende skickades till riksdagen för att företräda regionens intressen (alltså: inte partiets intressen).

Personvalet avskaffades med hjälp av 1974 års riksdagsordning. Hädanefter kunde medborgarna bara rösta på partier, inte personer.
Det innebar att starka lokala representanter inte kunde komma in i riksdagen. Den som var mot vindkraftsparker i deras region, för vargjakt, för upprättande av kalifatet, för bevarandet av byskolorna, mot gruvbrytning i hembygden, som kämpade för att tillåta hembränning eller canabisodling eller vad som helst annat hade inte längre tillgång till riksdagen. (Se fotnot nedan).

Med ett parti som 'Folklistan' skulle ju personval åter bli möjligt. Och i en riksdag där ingetdera blocket har egen majoritet skulle sådana personer få utslagsröster och verklig makt. Alltså sann demokrati.

Ett upplägg typ 'Folklistan' skulle göra det möjligt att komma in med obekväma åsikter utan att spärras ut av partiernas vallistor eller någon 4%-spärr.
Klarar det nya partiet sig över 4%-spärren är man plötsligt garanterad minst 14 platser i riksdagen. Det innebär att minst 14 nya och fräscha åsikter får plats i den lagstiftande församligen.

Jag har inte riktigt kommit fram till vad jag tycker om ett fenomen som 'Folklistan'. Bu eller Bä?
Hjälp mig diskutera detta!

----
*) I och med 1974 års Riksdagsordning har en massa hinder satts upp för nykomlingar.
- En privatperson, oavsett hur populär denne är, kan inte väljas till Riksdagen

- Bara partier kan förekomma på valsedlar

- "Valnämnden", som av en händelse styrs av de existerande riskdagspartierna, har en enväldig och absolut makt att avgöra vilka partier som får delta i riksdagsvalet. Det räcker alltså inte bara med att ha ett parti. Det måste godkännas av Valnämnden för att få ställa upp.

- Att starta ett parti är möjligt för vem som helst, men det krävs 1500 identifierbara underskrifter. Du måste alltså ha stöd av minst 1500 personer för att få starta ett parti. Ingen människa känner personligen 1500 andra människor, men att få ihop 1500 underskrifter för en god sak är ju ett rimligt krav. Problemet är om mediadrevet börjar gå. Vem vill offentligt skylta med sitt namn som stödjare av ett parti som hela mediavärlden hatar? Det problemet finns inte med personval. Det räcker med att en enda person står upp för sin åsikt, och sedan kan alla andra anonymt lägga sin röst i valet.

- Nåväl, man har startat ett nytt parti. Partiet måste presentera en lista med namn för varje valkrets man tänker ställa upp i. Så den populäre personen ställer upp med sitt namn i samtliga valkretsar. Han får 7% av rösterna i Riksdagsvalet; det motsvarar ca 25 platser i riksdagen, men han står som första namn på alla valsedlarna. Vem får de övriga 24 platserna? Valsystemet är uppsatt för partier, inte för personval.

- Valkampanjer är dyra. De etablerade partierna avsätter ca 5 miljarder av skattebetalarnas pengar varje år för att stödja de partier som sitter i riksdagen och för att skapa arbetstillfällen mellan valen för partiernas lojala medarbetare. Detta skall ett nytt parti kämpa mot. Det nya partiet ställs alltså mot minst 3000 avlönade valarbetare för de andra partierna, och naturligtvis en stor organisation som på skattebetalarnas bekostnad byggts upp under de 4 år som de fått bidrag sedan föregående val.

- Lyckas man inte få minst 4% i riket (eller 12% i en valkrets) får man inget alls. "Riksdagsspärren" känner vi väl alla till. Detta är ett formldabelt hinder för nya krafter, ett sätt att cemtentera Oligopolet. Trots politiska meningsskiljaktigheter är det sittande partierna rörande överens om just denna princip: "Inga nykomlingar i Riksdagen, tack!"

Nya tillkommer men de äldre partierna klamrar sig kvar.

KD kom in 1985

MP kom in 1988 och åkte ur 1991 för att göra comeback 1994

SD kom in 2010


Det står alltså inte helt still i hedenhös.

Ja, du har förstås rätt. Och Ny Demokrati kom in 1991 och åkte ut 1994.

Men som du kanske förstår så gälle resonemanget det principiella.
Till skillnad från England och USA väljs inte de svenska ledamöterna genom personval i valkretsar. Därför representerar de partiets (ofta vingliga och föränderliga) åsikter och inte de ståndpunkter de gick till val på. Eftersom partiet nominerar till vallistorna (utan någon som helst möjlighet för en enskild riksdagsman att påverka) så väljer partiet lojalitet till partiet framför starka åsikter eller personlig karisma.
I USA och England behöver partiet lägga stor ansträngning för att få de valda ledamöterna att rösta enligt partilinjen, och allt som oftast misslyckas man eftersom parlamentsledamoten har mer lojalitet mot sina väljare (och det den lovade före valet) än till partiet.

Såklart blir parlamentet mer svårkontrollerat och oförutsägbart, men det innehåller något som svenska politiker säger sig värna om men i realiteten skyr som pesten: Mångfald.
I Sveriges riksdag får du INTE tycka som du vill, och du får INTE rösta som du vill, trots att du som person är satt att representera väljarna i ett visst valdistrikt.
Jo, enligt lagen får du det. När man gör som t.ex. Amineh Kakabaveh (fd V) så blir man utsparkad ur partiet, ombedd att lämna sin riksdagsplats, och lämnar man inte frivilligt så blir man i alla fall inte omvald oavsett vad väljarna tycker. Väljarna får nämligen inte rösta om ifall personen skall få fortsatt förtroende därför att personen inte kommer idyka upp på något partis lista och kan heller inte kandidera som enskild medborgare.
Alla har inte så stora resurser som Gudrun Schyman hade då hon hoppade av kommunisterna och bildade "Feministiskt Initiativ". Gudrun hade nämligen ABBA-miljarder bakom sig. Trots det har hennes nya åsikter aldrig fått representation i Riksdagen.

'Folklistan' och andra liknande framtida initiativ skulle kunna ändra på det och göra Riksdagen mer lik det brittiska underhuset.

-------
Socialdemokraterna har suttit i Riksdagen sedan 1896. Föregångarna till Moderaterna och Centerpartiet ännu tidigare. År 1809 bildades en gruppering i den svenska riksdagen som kallade sig "det liberala partiet". Kommunisterna (nuvarande Vänsterpartiet) etablerades i Riksdagen under första världskriget genom att en grupp socialdemokrater bröt sig ut och anslöt sig till den kommunistiska världsrevolutionen.

Nej, vi har inte majoritetsval och vad jag vet har vi aldrig haft det.

Kanske det finns ett problem med hur partierna skapar sina listor och att den regionala förankringen försvinner i riksdagen. De får en valkrets serverad utan att vara förankrad i den.

Men man kan kryssa i alla fall. Och om ett parti får 12% (har jag för mig) i en valkrets så får det mandat. KDS hoppades på det i Jönköping i många år.

Majoritetsval och det tvåpartisystem som följer är inte utan brister det heller. Även de har partipiskan.

Jag kan inte annat än att hålla med allt du säger.

Men de stora partierna har flera tillkortakommanden:
1) Först och främst saknar de ideologi nuförtiden. Ett väldigt nära och tydligt exempel är den så kallade "könstillhörighetslagen" där moderaterna tycks våndas. Hur skall väljare veta var partiet står i frågan? Och vem skulle ha kunnat tro att det som Maggan före valet kallade "nazistiskt" idag är hennes egen politik "som hon alltid stått bakom". Och vem kunde tro att Vänsterpartiet skulle ändra sitt partiprogram och ta bort kravet om Swexit? Hur skall väljarna kunna välja?
Jag förstår att partier ändrar ståndpunkt i vissa frågor, men att gå emot sina påstådda grundläggande värderingar borde skapa mer uppståndelse än vad det gör.
Problemet med denna principlöshet är att om du tror stenhårt på en fråga kan du inte rösta på ett parti som tycks dela din åsikt och vara säker på att dom fortfarande tycker lika efter valet.

2) Partierna producerar valsedlar med listor för de olika distrikten. Har du en obekväm åsikt är det väldigt svårt att bli nominerad. En sådan obekväm fråga var migrationspolitiken som gjorde att kritiska åsikter inte kom till tals med mindre än att SD kom in i riksdagen. Innan dess fanns det knappt någon kandidat i något parti som vågade kritisera migrationspolitiken.

3) Du kanske brinner för en viss fråga som berör din trakt eller region. Men ditt parti har en annan ståndpunkt i den frågan. Hur skall regionala åsikter komma till tals när de inte överensstämmer med partiernas nationella program? Under Annie Lööfs tid tog till exempel den så kallade "Stureplans-Centern" över och man glömde landsbygdsfrågorna. Som riksdagsman för Centerpartiet var man ändå tvungen att rösta på partilinjen även om man tyckte annorlunda.
https://www.blt.se/ledare/stureplans...ndat-8d5d9fa8/

Jag förstår att partier som 'Folklistan' även har ett ramverk, i deras fall till exempel ett 10-punktsprogram som alla förväntas stå bakom. Men utöver det lovar de att väljarna skall få välja på den kandidat som i övriga frågor har de bästa förslagen.
Kanske en person som vill kämpa för att motorcyklister skall få köra "easy-rider" style utan hjälm.
Kanske en person som efter tysk modell skall tillåta hemodling av Cannabis.
Kanske någon som vill återinföra morgonbönen i skolan.
Kanske någon som faktiskt vill införa medborgarlön för alla.

Det är sådana frågor som inte får plats i den svenska demokratin idag. Och Mångfald är som sagt ett ledord. Varför inte också i politiken?

Politiken tycks ofta skötas av firmor om annars sysslar med marknadsanalys.

Men det torde vara så även i Frankrike, UK och USA.

Både Skyttedal och han Robinsson är inte bättre. Den som anser sig tala med sunt förnuft bör man ha lite misstankar mot, det är en omskrivning av "jag har inte gjort en djupare analys, och har inga argument - det är sunt förnuft bara".

Vi får de politiker vi förtjänar skulle jag avsluta med.

Ja, men är det fler partier du vill ha är det amerikanska och engelska systemet knappast att föredra. Det blir ett litet fåtal partier och ofta stor spännvidd inom partiet men i din valkrets har du bara en enda kandidat för parti A och en kandidat för parti B (parti C kanske också har en kandidat men de har inte en chans att ta flest röster så att rösta på dem är bortkastat)

Om man vill ha personval vill man inte ha många partier, eller ens två partier. De blir liksom onödiga eller bara symboliska i så fall. För att samordna kampanjer, samla in pengar etc.

Det jag reagerar mot är att man medvetet vilseleder eller missbrukar ett system som var avsett att ge varje landsända representation. När Göran Persson var statsminister valdes han in i Riksdagen för Malmö, trots att han aldrig bott där. Så vem representerade Malmös socialdemokrater då?

Jo, idag representeras (s) i Malmö av Tomas Baudin, bördig från Norrbotten och boendes i Stockholm,

Ebba Busch, som bott hela livet i Uppsala, valdes in för att representera Västra Götaland, dvs Göteborg med omnejd.

Och så vidare.

Vi har ingen lokal representation i Riksdagen, bara partilistor från olika distrikt men ifyllda på partikanslierna.

Hade Finlands system varit bra? I Finland röstar man på en kandidat som finns på en partilista eller valmansförening. Alla på listan är jämlika och det finns ingen ordning. Antalet personröster samt listans totala röstantal är vad som gäller.

Känner inte närmare till det finska systemet. Det jag önskar mig är att den lokala representationen faktiskt skulle vara lokal. Är man mot vindkraft eller för vargjakt så skall man ha någon som framför ens åsikter i riksdagen.
Alltså: Frågor som är viktiga för vissa, men kanske helt oviktiga för de flesta.

Glöm inte NyD, 91?