Historiska epoker som inspirerar konservativa?

Jag hittade ingen lämplig tråd så jag startar en. Frågeställningen är alltså vilken eller vilka historiska epoker som borde inspirera konservativa? Min personliga åsikt är att många svenska konservativa verkar vara alltför insnöade på perioden från Gustav Vasa och framåt. För mig var Gustav Vasa en protososse och hans efterföljare byggde vidare på det han grundlade. Axel Oxenstierna betraktar jag som en särskilt vidrig typ. Han var en förgrundsgestalt för dagens ansiktslösa byråkratklass som sossarna utvecklat ytterligare till ett totalitärt myndighetsvälde av sovjetiskt snitt. Exempelvis grundade Oxenstierna Länsstyrelserna som ytterligare ökade det förtryck mot bönderna som Gustav Vasa drog igång.

Borde inte konservativa hämta mer inspiration från tiden innan Gustav Vasa? Från en tid när den urgamla nordmannafriheten fortfarande levde? Efter Gustav Vasa kom dessutom kungamakten att undergrävas och makt flyttades över till riksråd och riksdag(undantaget Karl XI som gjorde sig enväldig). Detta skedde parallellt med centralisering, byråkratisering och att arvkungadöme infördes. Som jag ser det hänger allt det här ihop.

Det är förstås populärt att peka ut olika tidpunkter när saker och ting gick åt helvete för Sverige. Beroende på vilka perspektiv och frågor man väljer att ta upp. Men stakades inte vägen ut med Gustav Vasa egentligen? Såddes inte fröet till undergången då? Slutsatsen blir i så fall tämligen radikal. Vi pratar om en total reset. Riva precis alla strukturer som finns idag. Eller vända blad för att parafrasera den dyslektiske fåntratt som kallar sig för Sveriges konung idag. Ett auktoritärt styre borde upprättas istället där byråkratklassens makt bryts. Vilka historiska epoker kan man hämta inspiration ifrån utöver tiden innan Gustav Vasa? Kanske från andra länder också? Som Rom?

Började precis läsa den konservative Nikolaj Gogols Revisorn. Född 1809 i Poltava, död 1852 i Moskva. Hysterisk rolig i en tid på randen av krig och grav korruption, så drar till med det.

Och kalla inte Hans Majestät för fåntratt, din drummel. Han är besläktad med Wasa.

Det är svårt att relatera saker som hände för 500 år sedan på dagens samhälle. De har ingen inverkan på oss, då mycket förändrats under tiden, se bara på Gustav III och framåt. Anser att medeltiden med allt idiotkrigande slutade där och vi blev moderna med importen av Napoleons polare när han landsteg i Hälsingborg.

Gustav Vasa är framförallt en central figur i svensk nationalism. Inte minst är han extremt viktig för svenska språket, genom att svenskan upphöjdes till det bäst lämpade för de högsta frågorna. Jag kan även uppskatta honom som stor konspirationsteoretiker. Han såg komplotter emot sig överallt: mycket var inbillning, men det var också en hel del verkliga komplotter emot honom, och dem upptäckte han och kunde avvärja. Sedan är Vasaätten lysande dramatik över flera generationer, som ger djupa lärdomar om hur stater och makt fungerar, på sätt som inga teorier någonsin kan. Nutida reaktioner emot Gustav Vasa från höger förknippar jag dels med förvirrade konservativa som konverterat till katolicism, dels ännu mer förvirrade libertarianskt influerade typer.

Personligen blir jag mest influerad av dekadenta och knepiga tider. Vasatiden var inte dekadent men komplex och lärorik. Vår egen tid är dekadent, så de mest användbara förebilderna idag är ofta personer som klarade av att navigera i dekadenta tider, eller åtminstone skildra dem på insiktsfullt sätt. Då handlar det kanske inte så mycket om epoker egentligen, utan inspirerande personlighetstyper och skarpa sinnen. Juvenalis' Satirer är t.ex. måsteläsning för dagens konservativa, och intimt förbundna med den epok de skildrar.

Det passar ju bra om Gustav Vasa utöver att vara en protososse också var totalt paranoid. För det tycks hänga ihop. Just nationalismen ser jag som en reaktionär och obsolet företeelse. Jag kan inte förstå varför revolutionärt konservativa ska haka sig fast vid nationalism. Det krymper bara perspektivet givet de turbulenta tider vi lever i. Att globalismen är vedervärdig gör inte den provinsiella nationalismen till ett trovärdigt alternativ. En pånyttfödelse kräver…något nytt. Nordiskt eller europeiskt kanske. Vad var det egentligen för fel på Kalmarunionen? Varför måste svenskar prompt dyrka maktkåta gubbstruttar som Gustav Vasa? Han slog sönder uråldriga fungerande strukturer som bar upp själva essensen av de svenskarna var. Därtill var missnöjet med Vasa stort hos allmogen och han tog in utländska legoknektar för att bedriva regelrätt terror mot sitt folk. Som jag skrev inleddes också Sveriges väg mot ett mindre auktoritärt styre med Gustav Vasa. Hur är detta inspirerande för konservativa? Ja, förutom för burkeanska adepter då.

Stavas med enkelt V. Kan vara bra att veta ifall man är en inbiten rojalist. Sen såg du kanske att jag inte hade mycket gott att säga om Gustav Vasa heller? Men Nikolaj Gogol är noterad. Jag minns att jag läste Taras Bulba för väldigt länge sen.

Nationalismen var i sig en 1800-talsskapelse starkt påverkad av upplysningen. Tanken att en stat är tvungen att exakt stämma överens med folket som bor inom dess gränser fanns inte före sent 1700-tal/tidigt 1800-tal. Tidigare hade gränser mellan riken och gränser mellan folk varit mer eller mindre orelaterade. Sverige hade tre folkgrupper inom sina gränser - germaner, finnar och lappar, och det fanns enorm variation inom dessa tre grupperna, på så sätt att en skåning inte hade kunnat förstå en västerbottning och därför inte hade kunnat säga sig tillhöra samma folk som västerbottningen. I dag är det givet att i Sverige bor svenskar, i Danmark bor danskar osv, men den svartvita skillnaden fanns inte för 150 år sedan. De nutida svartvita skillnaderna mellan dessa "folken" skapades genom att staterna försökte tvinga bort alla kulturskillnader inom sina gränser för att skapa ett enhetligt folk under en starkt centraliserad stat, med huvudstadens kultur som grund. Detta har hänt i olika grad i nästan hela europa, och säkert även utanför europa. Landet som var först med detta var faktiskt Frankrike - upplysningens moderland, och där var det ännu värre än i Sverige. Där var det i början av nationalstatsbygget bara kring hälften av befolkningen som överhuvudtaget talade någon fransk dialekt.

Tanken att ett folk är samma som dess stat är så inbankad i folks huvuden i dag att de flesta, till och med många historiskt kunniga, som bör veta bättre, ser äldre tiders strider mellan riken som strider mellan folk. Hur många gånger har man inte läst skildringar av krigen mellan Danmark och Sverige där striderna beskrivs som att de utfördes "mellan danskar och svenskar"? Det fanns inget som "danskar" och "svenskar" som vi tänker på det i dag på den tiden, utan de striderna var mellan adelsmän från de två rikena. Vanligt folk nere på marken hade inget enat hat mot "danskar" eftersom något sådant ting inte ens fanns.

Ett storrike som Kalmarunionen hade kunnat funka, så länge det har den gamla synen på folk och riken, där de två sakerna är helt skilda från varandra, och man inte försöker skapa något slags enat "nordiskt" folk. Sverige var just ett sådant storrike i 600 år och det var inga som helst problem för finnar, lappar och germaner att bo inom samma rike.

Skiftet i samhällsstrukturer skedde runtom i Europa. Det är snarare modernitetens intåg rent allmänt vi talar om här. Det är något som gör Vasaätten mer givande att läsa om: att det var Sveriges styre under skiftet från feodal medeltid till teknokratisk modernitet. Konservatism är en utpräglat modern rörelse som betonar det tidlöst giltiga, så det blir naturligt att intressera sig för den skarven.

Ja, det är sådana här tankebanor jag efterlyser. Jag tror att det är ett stort misstag om konservativa klamrar sig fast vid det vi brukar beteckna som jakobinsk nationalism, i.e en produkt av Upplysningstiden, som sen extrapoleras bakåt i tiden. Inte minst har det varit enkelt för vänstern att kapa den nationalismen…”somalier som invandrar är analogt med valloninvandringen”…etc. Sen när vänstern säger att människor för ett antal hundra år sen i första hand identifierade sig med sitt mer lokala eller regionala ursprung så har de rätt. Här har vänstern också varit skicklig på att tabubelägga all diskussion om genetiska skillnader. Konservativa har till största del accepterat att den dörren stängts igen av vänstern.

Min poäng med den här tråden är främst att försöka stimulera till lite nytänk…eller nygammalt tänk kanske…samt att vidga vyerna en smula bortom det snävt svenska. Just för att världen inte minst genom globaliseringen förändrats på ett sätt som aldrig kan reverseras. Om vita européer ska ha någon framtid så tror jag inte att det kan ske inom ramen för en massa mindre länder. Samtidigt vänder jag mig starkt emot den centraliseringsiver och enhetlighetsvanvett som dagens EU representerar.

Mja, länder runtom i Europa hanterade ju ”Den Nya Tiden” som den brukar kallas på olika sätt. Att den tiden är intressant innebär inte att det som då skedde måste tjäna som förebild. Tvärtom anser jag att det finns en hel del läxor och varnande exempel att hitta. Sen ser nog jag en tydlig konfliktyta mellan konservatism och det moderna. Men så har jag alltid hämtat mycket inspiration från Julius Evola förstås.

Det är farligt att kritisera nationalismen i dag eftersom den har helt tagit över vår syn på folk och stater, och därför finns det inget onationalistiskt invandringsmotstånd. I stället är nationalismen nu det sista hoppet för vårt folkliga bevarande. När vänstermänniskor får reda på nationalstaternas uppkomst drar de den felaktiga slutsatsen att det rättfärdigar mångkultur och att det o-rättfärdigar misstänksamhet mot främmande folk. I ett politiskt läge där den fullständiga motsatsen till mångkultur är nationalism, fungerar påståenden som "nationalism skapades på 1800-talet" och "det fanns ingen svensk nationell identitet före 1800-talet", som utmärkta argument emot invandringsmotstånd.

Det vänstern inte förstår är att det som får folk att vara misstänksamma mot utomländingar - "rasism" eller "främlingsfientlighet" som de kallar det, inte är nationalism, och heller inte ens är besläktat med nationalism. Nationalism är ett särskilt sätt att se på förhållandet mellan folk och stater, medan "rasism" är en medfödd instinkt, närmare bestämt gruppkänslan, och som medfödd inre drift behöver den ingen stat för att existera.

I nuläget är det alltså tyvär inte lönt att försöka återskapa den gamla synen på folk och stater, då det bara kommer göra läget värre. Jag skriver om det här eftersom jag vet att de som läser här inte kommer misstolka det som vänstern gör.

Jag har förr om åren försökt popularisera begrepp som tribalism och stamism för att fånga upp den här biologiskt nedärvda instinkten. För mig står det i alla fall klart att nationalismen är en återvändsgränd. Endera späds den ut till en meningslös jakobinsk variant typ ”öppen svenskhet” med etatistiska/sossiga förtecken. Eller så framställs den som en mordlysten gaskammarsekt som avskräcker den kognitivt betingade massan. Mitt intryck är att många nationalister är rädda för att bli av med en identitet som de bundit så hårt till den svenska. Men allihop är de också samtidigt både något snävare och vidare utan att de tycks reflektera över det. Typ smålänning eller dalmas samt german och europé. Det ena utesluter inte det andra.