Polisens skyldighet att utreda brott?

Det är väl allmänt känt att, exempelvis, sk mängdbrott överbelastar rättsväsendet och med olika konsekvenser.
Det jag är ute efter är vad bryter polisen mot för lag/lagar då man olagligt lägger ned utredningar? Det man i sin tur skulle kunna anmäla polisen för. Att det är så har polisens internrevision själva kommit fram till, se också en artikel ifrån Polistidningen 2021-05-28 med rubrik ”Ärendens går rätt ned i källaren” https://polistidningen.se/2021/05/ar...er-i-kallaren/
Ett sk mängdbrott kan ju drabba den enskilde oerhört hårt, och man betalar ju inte skatt för att polisen olagligt skall lägga ned utredningen!

I dagens Sverige med skyhög kriminalitet så känns det ju inte som polisen borde lägga 1000 arbetstimmar på ett fall av nedskäpning, klotter på föremål, snattat föremål, dickpic, sönderslagen fönsterruta, det luktar lite Maja från Petterssons balkong på fredagar.

Vad gäller bedrägerier så kan jag förstå om folk känner frustration. Lägga ner efter nån minut känns inte ok. Särskilt inte som det kan vara massvis av personer som råkat ut for samma bedragare och att dessa ofta riktar in sig på äldre personer. Men bara ett evenemang som Eurovision slukar nog hundratusentals arbetstimmar.

Jag kan ju tycka att polisen arbetar från fel håll. Släng ut dem som uppehåller sig illegalt i Sverige så förebyggs miljontals brott. Tullen borde ha tio gånger så stora resurser så slipper man få in mängder med knark, vapen och kriminella blattar/negrer.

Det här är inte alldeles enkelt, eller lättbegripligt.

Men anmälan om brott kan dels handla om något som inte är eller förefaller vara brott.

Dit hör massor av sk "bedrägeriförsök", där det i stället handlar om att någon köpt något, men inte fått det. I de flesta fall känner man sig då lurad, dvs utsatt för bedrägeri, och när polisen (eller formellt, åklagaren) förklarar att det handlar om ett tvistemål (utebliven leverans), inte om bevisbart bedrägeri tycker man (rätt begripligt) att "det här tog polisen ganska lätt på, är det OK?". "Ej styrkt brott" brukar det heta då.

När det gäller mer uppenbara brott men med okänd gärningsman är det på ett liknande sätt: Finns det överhuvud ett spaningsuppslag? Finns inte det tittar man direkt på hur allvarligt brottet är, och om ingen ens har en gissning vem stulit en cykel i cykelkällaren, repat bilen, skräpat ner på barnens lekplats, låtit sin hund bajsa i trappan eller vad man nu kan drabbas av för brott, så blir det förstås ingenting.

Det här gillar jui ingen, inte poliserna heller, så därför upprättas ibland även "hopplösa" anmälningar, och ibland är brottslingarna såpass koko att de åker dit på upprepning, slumpen eller vanlig dumhet. Men i de flesta fall liger anmälningarna till sig ett tag, och sedan stänger man utredningen med besked om "ej spaningsuppslag" eller "Ej spaningsresultat".

Trist kan man tycka. Alternativet (löjligt många, nitiska poliser som jagar obetydliga brott) är ju inte heller självklart bra.

Det är å andra sidan rätt orimligt att kräva att polisen skall utreda saker där det inte finns något att utreda egentligen. Normalt brukar man väl ange en anledning till varför man lägger ner ett ärende, det kan vara "brott kan ej styrkas", "utredningsuppslag saknas" eller liknande och betyder kort och gott att det inte finns något att utreda. Det är ju endast i fall där skälet inte stämmer i sak som man egentligen kan kritisera tänker jag, lite orimligt att det skulle finnas en lag mot de andra iaf.

"Vilka lagar man bryter mot" beror ju lite på hur man vill tolka detta. Men främst skulle man isåfall bryta man ju bryta mot:

Rättegångsbalken 23 kap. 4§ (Om förundersökning)
"En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel"

...samt Polislagen 2§
"Till Polismyndighetens uppgifter hör att
1. förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat,
3. utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal,
4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,
5. fullgöra den verksamhet som ankommer på Polismyndigheten enligt särskilda bestämmelser".
-Överträdelser mot dessa skulle kunna vara skäl för JO-kritik. Utöver detta har man ju alltid rätt att begära överprövning av en nedlagd förundersökning.

Det skulle också kunna bryta mot:
Brottsbalken 20 kap. 1§ (Tjänstefel)
"Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar. Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, skall dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande".
-Isåfall handlar det ju om att den åklagare/polis som lagt ned den aktuella förundersökningen alltså begått brott, i form av Tjänstefel.

För att plocka ned denna diskussion så har ju polis och åklagare såväl en utredningsplikt, som en objektivitetsplikt. Men detta gäller ju "åt bägge håll". Rättegångsbalkens 23 kap. ger ju möjlighet för polisen att lägga ned en förundersökning om det inte längre finns anledning att fullfölja den. Därför finns det ju vedertagna avskrivningsgrunder för att polisen skall kunna avsluta förundersökningar. Detta kan t ex vara att spaningsresultat saknas, att brott inte kan styrkas eller att det inte kan antas att något brott som hör under allmänt åtal har förövats. Därutöver finns också möjlighet för polis och åklagare att förundersökningsbegränsa. Så rent objektivt bryter man ju inte mot lagen bara för att man lägger ned en förundersökning. Man får heller inte glömma att en nedlagd förundersökning endast betyder att polisen inte kommer att arbeta aktivt med utredningen. I övrigt är det ju preskriptionstiden som styr när utredningen slutgiltigt avslutas.

En av polisens uppgifter är att utreda brott (2 § polislagen) och om de inte gör det kan man åtala dem för tjänstefel (20 kap. 1 § brottsbalken). Ett närliggande exempel som gick till Högsta domstolen är NJA 1994 s. 325.

Det är svårt att få en fällande dom för tjänstefel på grund av bristfälligt utredningsarbete. Det ska väldans mycket till. Många brott är väldigt svåra att utreda. Om det inte finns några egentliga spaningsuppslag är det fullt rimligt att polisen istället prioriterar sina begränsade resurser på de slags brott där det finns en chans att utredningen leder till en fällande dom.

I detta fall är allt klart i princip, det är snarare brottet som blir bortprioriterat. Bedrägeribrottet ”oredligt förfarande” tycks inte tillhöra något som gillas direkt. Allt är framlagt och färdigt.

Jag har förlorat över en miljon och då själv gillar jag inte att det kallas för ”mängdbrott”! Frågar man åklagaren om ”inte allt som inte är olagligt är lagligt” så vill hon inte svara! I grunden handlar det om en påhittad/förfalskad lagparagraf med avsikt att vilseleda/bedra, som fick dessa konsekvenser.

Ofta har ju snuten ett hum om vem/vilka det kan vara. Men det räcker ju inte man att det kanske är Åke eller Ali som är det skyldige. Det är inte försvarbart att lägga 200 arbetstimmar och 100.000 i rättegångskostnader på nånting som ändå kommit leda till friande dom i 95% av fallen.

Precis, förse polisen med material så det faktiskt finns något att utreda så kommer det gå lättare.

Berätta mer?

Vände mig till facket/ombudsmannen för att få hjälp med att tillgodoräkna mig ca 20 års anställningstid och därmed inte bli uppsagd. Han svarade (allt upptäcktes för sent!) med en förfalskning av en LAS paragraf, plus en del andra felaktigheter. Och följden blev att jag blev uppsagd pga arbetsbrist. Detta är ”kärnan”! Sedan åtskilligt mycket mer. Anser att det är ett bedrägeribrott enligt 9 kap 8 § brottsbalken Jag har alltså blivit utsatt för ”ett bedrägeribrott utan förmögenhetsöverföring”. Dvs vilseledd, bedragen, i folkmun lurad. Man kan fråga vem som helst ”på gatan” med normalt rättsmedvetande, och de skulle nog tycka samma sak, och definitivt ”det för kan inte vara lagligt!” Många turer i detta, exempelvis, förste anmälningsupptagaren ursäktade ”gärningsmannen” inför mig, ”brottsoffret” med ” alla kan vi göra fel”! Varvid jag replikerade, ”det skall jag komma ihåg då jag glömmer oxfilén vid självscanningen”!