Vad behövs för att lyfta den svenska litteraturen?

Jag ogillar att klanka ned på samtida kultur i allmänhet, eftersom det lätt bara blir en dålig ursäkt för att avstå från att leta upp bra saker. Men svensk litteratur just nu är knappt ens i behov av konstruktiv kritik. Den behöver ett våldsamt maktövertagande eller nåt. Någonting måste blåsa liv i alltihopa och svepa bort det som finns idag.

Att lista problem är bara intressant ifall det sker som del av någon typ av handlingsplan. Vad behöver ske? Var bör man leta efter människor som kan delta i en ny våg av bra litteratur, och vad kan vi andra göra för att driva på utvecklingen?

Vad finns det för historiska paralleller som kan vara värda att titta på? Litterära torrperioder och pånyttfödelser har funnits förut på många platser, så vi ska inte tro att vår tid är unik eller att det finns någon ursäkt för passivitet.

Vad finns internationellt som kan vara meningsfullt att plocka inspiration från? Finns det redan svenska prototyper som går att bygga vidare på, eller är det så öde som det just nu känns i mitt huvud?

Några spontana, outvecklade tankar:

• Svensk litteratur måste ha en tydlig fiendebild, annars finns det ingen mening med den.
  
• Svenska författare är totalt ointressanta människor och får aldrig ställa Författaren i centrum. De ska skämmas över att de ibland tänker på sig själva som Författare och anstränga sig för att dölja det.
  
• Börd, språk, metaforer, myter och teologi är begrepp som inte helt går att ta isär från varandra. Författare som inte fattar detta kan inte bidra till den svenska litteraturen, eftersom de i bästa fall lyckas imitera bra saker som finns omkring dem, vilket inte är aktuellt i nuläget.
  
• Social dynamik, marknadsföring, kotterier m.m. är allvarliga saker. Att behandla dem som någonting fult är fåfängt och kontraproduktivt.
  
• Detta bör inte behöva skrivas på Flashback, men kreativitet är en exklusivt manlig egenskap.

Löst relaterade trådar som kanske innehåller något relevant:
(FB) Är ny/samtida svensk litteratur likriktad/ointressant/icke-nyskapande? (/Mod.) <- Rena gnällinlägg får gärna postas i den tråden i stället för här.
(FB) Är unga svenskar ointresserade av svensk litteratur?
(FB) Tips på svenska böcker för yngre män (ej kriminalare)
(FB) Varför suger svensk film?

Svensk liiteratur.....det var ett stort grepp.
- men alla deckarförfattare som har enorm framgång även internationellt då?
- deckare är väl ingen riktig litteratur eller
- svenska deckarförfattar håller låg klass
----------------
Man börjar med problemen, dess orsaker och ser om man komma på ideer för förbättringar.
Därefter gör man en handlingsplan.
Börja med behovsbilden du.....
- vad saknar svensk litteratur
- vilken litteratur är idag den du refererar till som bra
- åt vilket håll skulle utvecklingen drivas för att du skulle bli nöjd?
----------------
PS
Jag läser inte ny litteratur så jag kan inte bistå.
Inte deckare heller förutom lite Simenon-pocket från antikvariatet
Bästa hälsningar
Woland

Astrid Lindgren, Karin Boye, Selma Lagerlöf...?

JK Rowling...?

EDIT (för jag har lunchrast, och misstänker att du inte nöjer dig med fyra exempel): Tove Jansson, Amy Winehouse, Brit Marling, Ellen Key, Victoria Benedictsson, Andrea Ghez, Anne Charlotte Leffler...?

Svenska Förläggareföreningen menar att det pågår en framgångsvåg för svensk litteratur. Det säljs svensk litteratur för ca 500 miljoner utomlands årligen . Svenska författare finns numera frekvent med när de stora internationella bokprisen nominerar böcker t ex International Booker Prize

Reaktionärt dravel.

Det behövs författare som är intresserade av att förmedla något, som inte bara bildningsposerar. De som ger sig på att skriva "seriös" litteratur i Sverige, verkar ha någon sorts checklista de går efter. De verkar helt oinvesterade i verket rent känslomässigt, och förefaller satsa på "gott hantverk". Jag tror ju att det är skrivarkurserna som spökar.

Det är så jävla prydligt och fint jämt. Det finns ingen trans, ingen transcendens, ingen extas. Där författaren borde stirra ner i avgrunden, så sneglar hon i stället över axeln, mot förlagen, läraren och lektören.

Jag tror inte det går. Hela den svenska kulturen har för snäva ramar att arbeta inom. Föreställ dig en svensk författare eller filmare som är uttalat SD. Det fungerar helt enkelt inte.

Våra institutioner i litteraturvetenskap sysslar knappt med litteratur längre utan enbart aktivism.

Intersektionalitet och genus är överordnat meriter.

Jag vet inte varför Danmark fortfarande fungerar hjälpligt.

Är Jante över detta att klanka ned på samtida svenska författare. Finns ett flertal internationellt hyllade nutida svenska författare. Ia Genbergs The Details är nu shortlisted som en av sex böcker till International Booker Prize med motiveringen "In exhilarating, provocative prose, Ia Genberg reveals an intimate and powerful celebration of what it means to be human". Lina Wolff tokhyllas för de engelska översättningarna av sina romaner, översättningen av Lydia Sandgrens Samlade verk fick även den en entusiastisk recension i The Guardian nyligen och Amanda Svensson var också nominerade till International Booker Prize för A System So Magnificent It Is Blinding.

Det är just de och liknande böcker som fick mig att starta tråden. Det är den ledande svenska litteraturen just nu, sett till vad som skrivs och premieras, och den är sorglig och saknar framtidsutsikter. Den skrivs av kvinnor som vill ingå i någon sorts bildad borgerlighet men inte kan, eftersom de saknar män i samtiden av det slag som bygger och förnyar den kultur de försöker pussla ihop spillrorna av. Ofta men inte alltid förfaller de till regimpropaganda, och kan märkas med prisnomineringar som påminnelse om det.

I Sverige är Therese Bohman den mest intressanta i genren, eftersom hon själv förstår att det är någonting ohållbart och ihopfallande hon vill vara del av. Internationellt är Juli Zeh den främsta och den som har gått närmast gränsen till dissidentlitteratur. Jag beskyller dem inte för någonting, men när de saknar självinsikt blir det litteratur som bara en prisjury kan älska. När de har självinsikt blir det ett rop på hjälp. Jag vill att vi ska hjälpa dem, inte blunda och låtsas som om allt är bra.

Ett problem är ju att svenska män inte läser ny litteratur i tillräcklig omfattning för att förlagen ska vilja satsa på manliga läsare. Det här problemet tog jag upp i tråden om aktivitet på forumet. Om män inte med plånboken visar intresse för modern litteratur så har förlagen ingen ekonomisk sporre till att ge ut ny litteratur som faller svenska män i smaken.

Svenska män stirrar sig blinda på omslaget till senaste Läckberg-deckaren, och återgår därefter till sin tvåhundrade omläsning av nån nobelprisvinnare. Det finns exakt noll intresse för att leta fram bra böcker. Att lägga ett par timmar på Goodreads eller liknande för att hitta nya böcker som passar en kommer inte på fråga.

Varför ska förlagen publicera böcker som faller män i smaken när män demonstrerar med plånboken att de saknar intresse för dessa böcker? Om svenska män en masse köpte på sig modern litteratur som passade dem, huruvida svensk eller utländsk spelar ingen roll, så skulle bokaffärerna meddela förlagen om att den sortens moderna böcker genererar intäkter, och då skulle förlagen börja ge ut såna böcker istället.

Vad är det ni inte fattar?

Jag har också intrycket att både "serlöst syftande" skönlitteratur (det är *inte* i sig lika med "tråkiga böcker") och litteraturvetenskap har blivit "stipendiiesysselsättningar", saker som skrivs för att passa stipendienämnder, fakulteter och de andra mandarinerna som redan är inne i verksamheten, snarare än för att kommunicera utåt med en läsande publik, eller en "bildad allmänhet" (vi har inte längre någon sådan i ordets klassiska mening här i landet, den försvann mot slutet av förra seklet). Det finns knappast längre någon känsla av att litteraturen är på väg någonstans, att den förändras från årtionde till årtionde och gemensamt erövrar ny mark i ett öppet skapande samtal. En känsla som var självklar under större delen av 1900-talet.

Det är symptomatiskt att trippelrollen författare/ litteraturkritiker i pressen/ aktiv debattör har försvunnit. Den var tidigare självklar, det var givet att det fanns tongivande sådana figurer, från t ex Karin Boye och Eyvind Johnson till Lars Gustafsson och Sven Delblanc. Men idag har kulturmedia inte plats för den sortens multibegåvningar längre och honoraren för att skriva i press och tidskrifter har ckså sjunkit skarpt (liksom dessa tidningars upplagor).

Det är ju det egalitära samhälle av medelmåttor som vi strävat mot. Det finns inga intellektuella. Det finns bara arbete, och så finns det underhållning.