Vad behövs för att lyfta den svenska litteraturen?

Den store Stig Larsson beklagade sig över att dagens unga författare inte är tillräckligt belästa. Jag tror han har rätt. Dagens unga svenska författare verkar mest ägna sig åt att läsa och berömma varandra och det är problematiskt eftersom de då vänjer sig vid att läsa det ordinära. Men det är inte bara de unga författarna som tappat kopplingen till den storartade litteraturen. Det samma kan sägas om litteraturvetare och programledare för litteratur-tv, som inte skäms över att säga att de inte läst Selma Lagerlöf. Dagens unga författare är ett enda stort koketteri som inte bryr sig om att försöka skapa stor litteratur utan framförallt prioriterar att använda sina böcker som en plattform för att kunna verka som vänsterpolitiska propagandister.

Vilken programledare för litteratur-tv menar du? Den duktiga Jessica Gedin? Hon är ju annars ruggigt beläst.
Vad jag minns är att Ebba Busch inte kunde svara på vem som skrev Gösta Berlings Saga.
Våra politikers totala förakt för kultur kanske kan ha något med saken att göra.

Ja, Jessica Gedin har erkänt att hon aldrig läst Selma Lagerlöf.

För mycket snobberi och för lite elitism skulle man kunna säga. Snobberi stöter man ofta på när kulturmänniskor talar om att vara relevant i samtiden, vilket i praktiken brukar betyda att ointressanta människor imiterar varandra och känner sig coola (eller åtminstone får stipendier).

När jag tänker på det så sticker många av mina favoritförfattare ut genom att ha lyckats kombinera stor elitism med en inbjudande chosefrihet, motsatsen till snobberi. Minns en intervju med Torgny Lindgren där han sa att storheten med Verner von Heidenstam var att han behandlade sina läsare som aristokratiska jämlikar, alla bjuds in till att vara aristokrater hos honom.

Stig Larsson hade också något av den förmågan när han var som mest i ropet: en kulturelitist som inte bad om ursäkt samtidigt som hans böcker var avväpnande och lätta att närma sig. Tyvärr tappade han det med den där laxboken och vad det var.

Finns det några yngre svenska författare som har sådana egenskaper? Som sätter sig själva högt över moraset omkring dem och just därför blir mer läsarvänliga.

Andres Stoopendal har potential. Känner inte till någon annan svensk författare under 50 som är på hans nivå av intelligens och beläsenhet. "Dunning-Krüger-effekten" är ett mycket gott försök. De författare som Stoopendal & Sundfeldt diskuterar i deras podd är i regel intressanta - Céline, Stig Larsson, Houellebecq, Horace Engdahl. https://poddtoppen.se/podcast/110973...oseph-campbell

Einar Askestad är inte längre en ung författare men han är i mina ögon den främste 60-talisten i en extremt svagt startfält.

Lyssnade på ett par podavsnitt och de är iallafall inte främmande för att kolla in Flashback märkte man. För gamla för att betraktas som framtidslöften men nånting kul kanske kan komma därifrån.

Askestad läste jag några böcker av när han började att göra samhällskritiska utspel. Gillade framförallt Frånfällen, men han har ibland en snobbighet som går ut över hantverket. Blev glad när han twittrade om att ordstävet egentligen är den bästa litterära genren - ett friskt steg bort från idén att en författare bör ha "en egen röst". Ett lyckat ordstäv har i stället en opersonlig och allmängiltig röst. Har dock inte läst hans ordstävsbok och den verkar ha gått rätt obemärkt förbi. Den främsta 60-talisten kan han inte vara, eftersom han där tävlar mot vår egen forummäster da Romano.

Böcker med aforismer brukar anses som en föga kommersiell genre, ungefär lika svår att sälja som poesi.

Men visst är det glädjande med en författare som försöker sig på den. Som siktar mot lakonism, koncentration.

Erik Andersson skriver för sin del inte aforismer. Men han skriver korta böcker. Raka motsatsen mot Knausgårds tegelstens-bekännelser. Anderssons roman Gyllene gåsen är ett exempel. Stilvilja kan här tydligt skönjas, men den är dämpad, den är diskret. -- Se där en väg framåt för svensk litteratur: diskret elegans i det kortare formatet.