Vad behövs för att lyfta den svenska litteraturen?

Ja, vad är det jag egentligen söker med mitt krav på "ökad bonnighet"? Finns det litterärt sett en vital, läsvärd bonnighet?

Nog finns det. Ser man till litteraturhistorien så har vi ju folk som Knut Hamsun, som med Markens gröda skildrade bondelivet med traditionell vurm. Vi har även namn som den tidige Harry Martinson. Och Artur Lundkvist, som vurmade för bondelandets vitalism i Glöd. Och vi har Vilhelm Moberg med Ge oss jorden, en hyllning till blod och bygd. Och vi har Karlfeldt med sin Fridolin, en dalman som, frustande vital, dansade runt i bondlandet.

Så visst kan man med sådana förebilder tänka sig en folklig, festlig, rustik, traditionsmedveten bonnighet i svensk litteratur. Även framöver. Vi har till exempel en diskret rörelse i form av "återgång till självförsörjande jordbruk", med vurm för gamla odlingsmetoder. Detta passar som hand i handske för en nyväckt litterär bondevitalism.

Idag ser man föga av denna bondevurm i litteraturen. Förvisso. De landsbygdstexter som finns har som Nix-registret antyder nog ingen vital karaktär. Och socialt är det förstås så att nästan alla begåvningar i landsorten dras till storstäderna. Men visst finns återvändare. Och idag, med IT-tekniken, är landsortsboende inte lika isolerat som förr.

Vidare så har vi ju historiskt även i storstan lätt "bonniga" författare. Namn som Bellman och Lundell har en klart folklig framtoning. Lundell var även den som vurmade för vikingar och runstenar kring 1982 (i sommarprogrammet, och på Kär och galen med rader som "där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen"). Även Ekelöf, stockholmaren, vurmade för lantliv i Norrland; där fanns det vitala, det tidlösa svenska.

Så man kan tänka sig att det alltid finns stadsboende vurmare för bonnighet i detta land. Man kan säga: elitära idkare måste ut i bonnlandet för att lära bönderna att de är unika, ungefär som Artur Hazelius på sin tid. De rustika bondföremål han samlade för sitt Nordiska museum var det ju ingen bonde som då, på 1800-talet, själv såg något egenvärde i.

Nyhedendom är en trend som kommer. Suget från det fornnordiska är oemotståndligt. Man måste förstås ha någon inneboende folklighet eller "bonnighet" för att gilla detta; det är inte en vurm som alla kan ha. Men bra många etniska svenskar dras till det gammelnordiska. Vi har ju sådant som den tecknade serien Valhalla, som började utges 1980 och sedan dess har fått många läsare i vårt land. Den, och otaliga böcker om vikingar plus de tre författare jag nämnde (C-O Andersson, LH Holm och Magnus Stenlund) har framtiden för sig. Denna genre tigs ihjäl offentligt men den omhuldas i folkdjupet.

Det intressanta är också huruvida en framtida nyhednisk litteratur kan känna sig kreativt fri. Att överträffa Fritiofs saga, Folke Filbyter och Röde Orm är ju svårt. C-O Anderssons Gautica är förvisso en roman. Men LH Holm och Stenlund skriver fackbok/essä. Och här kan det framväxande litteratursverige kraftsamla: i historisk essä. Allt måste inte vara roman och dikt. En stilmedveten, fackmässigt insatt text är en fröjd att läsa, och i det kulturkrig som heter "antivitism", "politisk korrekthet", "nedvärdera det svenska arvet" -- där gör Svergigevänliga texter stor nytta. Som Stenlunds bokserie. Den är inte direkt lättläst men den har ett grundläggande statement, nämligen att ge oss historien tillbaka, dra fram det unikt heroiska som den svenska urhistorien faktiskt innehåller. Detta gör den till en manande fyrbåk för svensk litterär framtid med Sverigevänlig vinkel.

Som att undra varför det inte skrivs och publiceras bra och engagerande litteratur i Nord Korea. Sossarna tog död på Sverige och svensken.

Detta är den mest ojämna trådstarten i fb:s historia, antagligen. Svårt störda fånerier ("kreativitet är en exklusivt manlig egenskap") och total klarsyn varvas i ett slags konstig lasagne.

Ska bidra till diskussionen när andan faller på, blev bara helt paff och var tvungen att konstatera ovanstående. Utan att bli alltför kaxig ska vi nog gemensamt kunna lajva weimarperioden helt okej: välformulerad nazism (?) möter sval kommunism, och förenas i ren och skär avsky.

Vad var det där..? Jag har inga problem med att erkänna att män är bättre på vissa saker, först och främst naturligtvist sådana som är beroende av kroppslig styrka och kondition, men även t.ex. matte, fysik, teknologi, datorer och schack.

...men "kreativitet"? Författarbranschen är ju sällsynt jämställd; om man räknar de senaste två århundradena - då kvinnor överhuvudtaget kunnat skriva böcker och få dem tryckta - så finns det minst lika många bra kvinnliga författare som manliga! Inom vissa genrer är de t.o.m. överlägsna, t.ex. kärleksromaner, historiska romaner, "släktsagor", barn- och ungdomsböcker och även övernaturliga berättelser (enligt mig då). Dessutom är kvinnor bättre på språk, vilket är lika viktigt som kreativitet när det kommer till att skriva böcker.

Inte för att jag fattar särskilt mycket av vad ts svamlar om i denna tråd, men efter vad jag förstår av tidigare inlägg är det som menas tydligen att kvinnliga författare bara är dåliga imitatörer av det som KREATIVA MÄN en gång banat vägen för.