Jag kan absolut sympatisera med män som haft en förfärlig barndom med en olämplig mamma och kanske dito styvmor, eller borderlinesyrran från helvetet. Klart som fan att man tycker kvinnor är piss då.
Jag har själv trista saker med mig där på mans-sidan och det tog ett långt tag innan jag hittade de där stabila, sköna, underbara männen som återgav mig tron på manskligheten i stort.
Med det sagt så har man ett val som vuxen- antingen hänger man fast som en dyngbagge vid en stor boll med gammal skit, eller försöker man hitta de sammanhang, aktiviteter och personer som gör en snällare och gladare.
Tyvärr är det ingen som kommer och ger en personlig lycka och mening i namnsdagspresent, den måste man försöka hitta själv. Och för en del är det inte alls enkelt, tyvärr.