Har i flera år gått runt och trott att jag varit galen som blivit ”för kär” och besatt. Dessutom ofta i oväntade personer - som 40+ kvinnliga lärare (är själv en 18-årig tjej). Andras bild på kärlek har inte stämt in för mig.
När jag varit ”kär” har jag känt en enorm intensitet och besatthet, nästan samma känsla som att vara hög. Som en elektrisk dragning redan första gången jag träffat personen.
Detta har varit extremt jobbigt vissa dagar då känslorna tagit över så mycket att jag bara legat inne i mitt rum och gråtit för att dragningen är så stark. Jag har fått hjärtklappning och känt att livet är meningslöst, att jag inte orkar mer. Personen har varit det enda jag kunnat tänka på och prata om.
När man har limerence tenderar man även att idealisera personen, man ser hen som perfekt (även fast andra rabblar upp deras brister påverkar det inte ens bild av personen, tex en kille jag gillade hade tafsat på folk men i min värld var han fortfarande perfekt).
I och med att de är så perfekta känner man sig själv underlägsen - och försöker bli som personen. Därför har jag alltid börjat på samma aktiviteter, färgat håret etc.
Det jag tyckt varit största skillnaden från det folk beskriver med kärlek är att de vanligtvis känner sexuell dragning till personen, vilket jag aldrig upplevt. Sedan läste jag också att det kan vara en orealistisk person som man ändå inte hade kunnat ha en kärleksrelation med (ja, som en lärare).
En stor del av limerence handlar om en intensiv önskan att få sina känslor besvarade. Man tolkar ofta små signaler eller interaktioner som tecken på att deras kär kan vara besvarade. Just därför kan känslorna kan växla mellan eufori och förtvivlan beroende på hur den andra personen reagerar eller interagerar med dem. (Själc har jag dock hållt mig borta då jag varit rädd för att bli nekad)
Så, har någon annan känt såhär? I USA verkar detta vara en grej, med forum och erbjudanden om hjälp… men i Sverige ingenting konstigt nog.
När jag varit ”kär” har jag känt en enorm intensitet och besatthet, nästan samma känsla som att vara hög. Som en elektrisk dragning redan första gången jag träffat personen.
Detta har varit extremt jobbigt vissa dagar då känslorna tagit över så mycket att jag bara legat inne i mitt rum och gråtit för att dragningen är så stark. Jag har fått hjärtklappning och känt att livet är meningslöst, att jag inte orkar mer. Personen har varit det enda jag kunnat tänka på och prata om.
När man har limerence tenderar man även att idealisera personen, man ser hen som perfekt (även fast andra rabblar upp deras brister påverkar det inte ens bild av personen, tex en kille jag gillade hade tafsat på folk men i min värld var han fortfarande perfekt).
I och med att de är så perfekta känner man sig själv underlägsen - och försöker bli som personen. Därför har jag alltid börjat på samma aktiviteter, färgat håret etc.
Det jag tyckt varit största skillnaden från det folk beskriver med kärlek är att de vanligtvis känner sexuell dragning till personen, vilket jag aldrig upplevt. Sedan läste jag också att det kan vara en orealistisk person som man ändå inte hade kunnat ha en kärleksrelation med (ja, som en lärare).
En stor del av limerence handlar om en intensiv önskan att få sina känslor besvarade. Man tolkar ofta små signaler eller interaktioner som tecken på att deras kär kan vara besvarade. Just därför kan känslorna kan växla mellan eufori och förtvivlan beroende på hur den andra personen reagerar eller interagerar med dem. (Själc har jag dock hållt mig borta då jag varit rädd för att bli nekad)
Så, har någon annan känt såhär? I USA verkar detta vara en grej, med forum och erbjudanden om hjälp… men i Sverige ingenting konstigt nog.
