Svenskarna - ett folk av vuxna barn

Många oroar sig över minskat barnafödande, svenskar skaffar färre barn i absoluta tal men också relativt hur invandrare gör. Färre talar om orsakerna. Min teori är att svenskar (som antropologiskt objekt) är ett folk med en kort fertilitetsperiod i kulturell mening. Rent biologiskt skiljer sig svenskar knappast från andra folkgrupper, men i kulturell mening så gör vi det.

Svenskar spenderar allt fler av sina år med att utbilda sig, och när vi gör det så är det en oroande andel som läser mer eller mindre meningslösa flumutbildningar med låg avkastningsförmåga. Det kan vara allt från rena flumkurser som genus och konsthistoria till utbildningar med viss arbetsmarknadsrelevans som statsvetenskap, förvaltningsrätt och ekonomi. Den sistnämnda gruppen har vissa möjligheter till att finna arbete, men den ekonomiska avkastningen är låg om man tar hänsyn till att man spenderar flera år i skolbänken, att arbetsmarknaden är mättad samt att lönen (om man ändå hittar jobb) inte är mycket att hänga i julgranen. Det är tiden när man är mellan ca 20-30 år som man ska bygga upp sitt liv. Det är under dessa år som man har möjligheten att bli självförsörjande, produktiv med mera så att man sen kan skaffa nästa generation av barn. Många svenskar pissar bort dessa år med att först läsa samhälle/estet på gymnasiet och sen flumma runt med olika humaniorakurser på eftergymnasial nivå. I bästa fall får de ett jobb som man kunde klarat med bara administrativ gymnasielinje på 1980-talet, i värsta fall får de inget jobb alls eller så jobbar de med något helt orelaterat. För väldigt, väldigt många blir det uppenbart att värdet av de extra åren i skolbänken var ringa. Om man räknar in alla pengar som man hade kunnat dra in med ett jobb i stället för att läsa flum så kan man till och med säga att det kan vara en förlust för många.

Väl färdig med skolan (vilken många svenska akademiker återvänder till i perioder av lågkonjunktur och dold arbetslöshet), så är det svårt att finna en stabil punkt i tillvaron. Många får hoppa runt på olika vikariat i flera år innan de kan känna att de är etablerade, detta är framför allt vanligt hos dem som är kommunalt anställda.

Lägger man alla de här sakerna på varandra, så är det inte ovanligt att man börjar närma sig 35 år innan man är redo att skaffa barn. Vid den tiden börjar redan många kvinnors biologiska fertilitet dala, och här tror jag att vi finner en förklaring till varför svenskar skaffar så få barn - de väntar alldeles för länge. Detta gäller förstås inte lågutbildade svenskar, som ofta har relativt sunda familjemönster i det avseendet (kanske inte i andra men det är inte vad detta handlar om).

Många skyller obefintliga familjebildningar på appar som tinder, jag menar att dejtingappar och en fri sexualitetskultur egentligen bara är symtom på bakomliggande orsaker. Att många män är tveksamma med att binda sig beror på att de dels själva känner att de inte är etablerade nog att ta på sig ett fadersansvar i många fall; dels att de dessutom ofta förväntas bilda par med en kvinna som inte heller är det. På flumutbildningar som inte leder till riktiga jobb så är kvinnor kraftigt överrepresenterade. Om två akademiker ska skaffa barn är det sannolikt att mannen är ingenjör medan kvinnan är någon bibliotekarie eller har läst typ kulturgeografi. Blir det ekonomiskt tufft, så kan mannen räkna med att inte bara behöva försörja sig själv och ta hälften av försörjningsbördan för barn; mannen ska dessutom kunna stötta upp kvinnan som kommer att hoppa mellan perioder av lågbetalda jobb eller arbetslöshet. Många män ser (på goda grunder) barnalstring som någonting som han ska bära det huvudsakliga ansvaret för ifall kvinnan ska fortsätta flumma runt och jaga någon akademikerdröm. Då känns det bättre att bara ha en ungdomlig sexualitet där man ser sex som en nöjesakt mer än ett sätt att sätta nya barn till världen – så som ungdomar gör.

De som inte skaffar barn behöver inte heller möta vuxenlivets verklighet på samma sätt som barnlösa. Man kan rösta på partier som Mp eftersom konsekvenserna inte slår jättehårt mot barnlösa ändå. Barnlösa har mindre kostnader/behov och det går bra att cykla eller åka kollektivt om man inte har barn som ska lämnas/hämtas med bil (särskilt om man jobbar på annan ort än där man bor). Man kan lite grovt uttryckt vara ett barn själv mentalt hela livet. Folk som skaffar barn kan visserligen vilja rädda världen också, men de har en verklighet av att behöva skaffa husrum och mat på bordet, exempelvis genom att arbeta och dra in pengar. Det blir lite jobbigare att rösta på partier som vill ge gräddfiler i bostadskön åt nyanlända om man själv har en tredje unge på väg och behöver skaffa ett större boende på en begränsad budget – eller åtminstone blir konsekvenserna jobbigare även om vissa inte klarar av att koppla ihop hur man röstar med utfallet.

Sverige har tidigare haft en kultur med hög tillit. Nu håller vi på att få en växande grupp av framför allt kvinnor som känner sig lurade på allting, de har utbildat sig och väntat och väntat med att skaffa barn så länge att de nu är ofrivilligt barnlösa. De lever dessutom ofta i en social värld där det är oacceptabelt att ha åsikter som inte är PK, så vissa kanaliserar sin ilska mot männen (som inte vill ha barn med dem), dejtingappar (som är fulla av dessa oseriösa män) eller patriarkatet (troligen för de inbillar sig att genusvetare kommer att ha en strålande arbetsmarknad i ett matriarkat kanske?). Oavsett vilket så kommer Sverige att gå mot en kultur med låg tillit. En stor del generationer kvinnor kommer att känna sig lurade av systemets lögner om att utbildning lönar sig. De kommer att se jämnåriga kvinnor med lägre utbildning som har barn och familj medan de själva sitter hemma barnlösa med examensbevis, lådvin och katter. En massa barn som växer upp i det framtida Sverige kommer att träffa bittra, äldre svenska kvinnor som talar om för dem att utbildning inte lönar sig och att alla män är svin. Utbildning (åtminstone inom humaniora) kommer att vara förknippat med gamla nuckor som blev lurade på livet.

Jag skriver inte detta för att jag vill håna svenska kvinnor. Tvärtom kan jag känna ett stort medlidande med dem, lurade och bedragna som många av dem med rätta känner sig ha blivit. Endast den oklädsamma feminismen och antipatin mot män har jag egentligen problem med. Några kanske vill vara barnlösa, men jag tror ändå att kvinnor generellt vill ha barn.

Svenska män som i viss utsträckning också valde flummets väg kan åtminstone skaffa sig en importfru från något fattigt land. Det finns en del problem förknippat med det, men den diskussionen här nog inte hemma här.

Håller du med om att svenskar rent mentalt påminner om förvuxna barn/tonåringar?
Kan man finna antropologiska förklaringar till det låga barnafödandet hos svenskar?
Kan man bibehålla en kultur där man har ett barnalstrande som ligger på så låga nivåer?
Vad ska vi göra med alla dessa kvinnor som har blivit lurade?

Nästan exakt samma sak som i alla utvecklade länder. Vad är skillnaden mot Japan eller Frankrike exempelvis? Att det är svårare att cykla i Tokyo?

Vi bor i Sverige. Det är mer relevant att jämföra svenskar i Sverige med invandrare i Sverige eftersom det säger någonting om framtiden som vara barn ska leva i.

Att japaner kommer att ha en medelålder ca 53 bast på andra sidan jordklotet påverkar oss i princip inte alls.

Du har en poäng om du jämför med några av dagens mammors föräldrageneration. Är du själv född på sjuttiotalet och de som omger dig är mycket äldre när de blir mammor än vad deras egna mammor var kan det verka som om de blivit mycket äldre. Men i ett längre perspektiv är mönstret inte lika tydligt.

"Kring 1970 var barnaföderskorna unga, genomsnittsåldern var 26,4 år. Som äldst var barna*föd*erskorna runt 1860 med drygt 32 år.

Sedan 1970‑talet har vi således haft en ökning av barna*föd*andet bland kvinnor över 40 år. Detta har skett samtidigt som barna*föd*erskorna i allmänhet har blivit äldre, något som möjligen bidrar till att det blivit mer accepterat att bli mamma sent i livet. *Dagens ökning av 40‑plus*mammorna måste ändå anses vara relativt måttlig. I alla fall sett ur ett längre perspektiv."

https://www.scb.se/hitta-statistik/a...6d%C2%ADerskor.

Du verkar kritisk mot humaniora och mot människor, särskilt kvinnor, som har arbetat på vikariat eller inte är etablerade på arbetsmarknaden. Jag kan bara spekulera i varför, men om din verklighetsbild formas av personer som just nu skriver i tidningarna, Ann Heberlein, Katarina Muhr, Greta Schuldt, Sonia Hedstrand ,Josefin de Gregorio och Anna Axfors så förstår jag att du upplever världen på detta sätt. Deras livsval och livsloppsmöjligheter är dock mycket lite representativa för kvinnor generellt.

Jag föreslår Emma Frans om du ska läsa någon kvinna i media, alternativt att du börjar läsa in dig på kvinnor inom naturvetenskap, medicin och vård för att få en mer nyanserad bild av verkligheten.

Men om man som kvinna har en bra utbildning och karriär, då åker man väl till Karibien eller Västafrika och har skoj, vad är problemet?

För helvete,kort ner din bloggtext. Pallade bara läsa första meningen. Men som svar på ditt fråga:

De starkaste överlever och föder mest barn oftast under starka ekonomiska förhållanden. Svensken och vita tillhör tydligen inte denna kategori längre. Rasblandning är bra för att få fram bättre avkommor och mindre inavel. Svensken har ett hundintresse istället.

Tiktokgenerationen i ett nötskal. Du har förhoppningsvis inte för stora studieskulder i alla fall...

En relevant och rätt bra text. Det stora problemet är att den här samhällsutvecklingen dels slår mot kvinnors möjligheter att bli lyckliga och trygga, dels slår det mot befolkningstillväxten och västländerna hamnar i ett evigt beroende av människoimport för att upprätthålla samhällsfunktioner och ekonomisk tillväxt.

Ganska roligt och tankeväckande inlägg.

Mycket stämmer säkert också som t ex det med att starta barnalstringen sent, det gör så klart att varje familj får färre barn både av biologiska skäl men också för att man kommit upp i en ålder där man inser att man inte kommer att orka uppfostra fler barn, utan det får räcka med det eller dom två man redan har.
Varje familj behöver i snitt fostra MINST två barn om vi ska hålla befolkningen på samma nivå då några går bort i förtid och vissa även i fortsättningen kommer att vara barnlösa av olika skäl.
Att importera befolkning är HELT MENINGSLÖST om det inte är för att vi behöver specifik arbetskraft, som sedan verkligen försörjer sig själva inom avsett yrkesområde. Det har vi väl redan facit på...

Gällande dom akademiska damerna så tror jag att dom i dom allra flesta fall redan är förlorade, liksom män som valt samma flummiga utbildningsriktning.
Lösningen borde vara att inte låta fler än det finns jobb till gå dom utbildningarna, liksom alla mediautbildningar som verkar vara populära. Varför ska vi med skattemedel bekosta utbildningar som samhället inte har behov av?
Studieförbunden kan säkert fylla den eventuella lucka som uppstår, gällande sånt som intresserar konstnärligt lagda personer, eller dom som är "intresserade" av personlig utveckling men inte studerar till socionom. Ge studieförbunden en extra slant för att sköta den biten, utan studiemedel till dom som väljer att gå där.

Lägg ner alla samhällsbekostade utbildningar som inte självklart kommer att leda till arbete.
Uteslut dom också från studiebidrag och studielån, då kommer dom som VERLIGEN ÄR INTRESSERADE att få lov att först skaffa sig en inkomst för att sedan själv betala det som kan, i alla fall av mig, i första hand betraktas som ett fritidsintresse eller hobby.
Möjlighet till vidareutbildning för dom som redan har ett yrke bör så klart finnas kvar även i framtiden, förutsatt att det finns behov av den kompetensökningen.

Att först glida vidare mellan olika meningslösa utbildningar eller kurser tills man passerat 30 år, för att sedan leva utan inkomst och inte heller bilda familj, är inget som gynnar resten av befolkningen. Och det är vanligare än man kan tro att folk gör så.

Ett stort problem är också att ALLT bygger på en förväntad tillväxt, både gällande ekonomi och befolkning.
Vi lever helt enkelt på framtida förväntningar som vi stjäl av kommande generationer. En dag orkar inte jordens befolkning bära det oket längre och fullkomligt kaos och anarki kommer att vara ett faktum...

Jag uppskattar att du skriver långt när du delar med dig av dina funderingar. Det skulle vara intressant att höra dina reflektioner på mitt svar vid tillfälle, om du nu inte föredrar oneliners i kombination med "bloggande".

Jag håller med om att utbildningsväsendet växt sig stort och snårigt. I år är det rekord i antal antagna. Det finns alltså alltid fler platser på kurser än vad som söker plats på högskola eller universitet. Men med det sagt förstår jag inte riktigt den här frustrationen över att folk får möjlighet att utbilda sig.

Att avgiftsbelägga kurser skulle enbart leda till en större skiktning i samhället än vad vi redan har, och den finns redan. Det är inte vem som helst som läser de här kurserna, utan de som vill förkovra sig. Jag förstår inte riktigt varför man vill kritisera det så länge det även går medel till saker som lärlingsutbildningar, SFI, instegsjobb och daglig verksamhet. Det är fantastiskt att det finns medel så att olika grupper kan få möjlighet till sysselsättning även om de inte är välkomna på eller för tillfället har tillgång till den reguljära arbetsmarknaden. Man säger att när det är lågkonjunktur så söker sig fler till högskola just för att få en ny chans, men det är fortfarande en hög snedfördelning i vilka som tar/ ges den chansen i slutändan beroende på hur man ser det.

Ibland tror jag att problemet är att män inte tycker om kvinnor som har akademiska poäng, och därför vill begränsa det. I så fall håller vi på att återvända till ordningen då bara män fick möjlighet att utbilda sig, och dessförinnan, bara män ur vissa klasser. Vill vi rulla tillbaka utvecklingen så långt enbart för att män ska få fler ickeakademiska kvinnor att välja på vid parbildning?

Det finns trådar där man gnäller på att unga kvinnor får barn utan utbildning också. Dags att inse att alla inte lever sina liv i samma ordning som den av samhällsekonomin mest önskade?

Idag läste jag till exempel om en kvinna som var heroinist men numera läser dubbelt till jurist och psykolog. Hon hade fått diagnoserna ADHD och autism i vuxen ålder. Alla följer inte samma mall.