Hur vågar man bo på landet?

Har länge funderat på att jobba på distans och bo på landet, ganska isolerat kanske. Köpa billig mark, antingen här eller i ett annat land. Eller möjligen i en mindre by.


Har rest mycket , aldrig varit orolig för att besöka nya platser eller träffa på nya personer. Räds inte för folk som ser kriminella ut , pratar med en uteliggare lika gärna som en bankman eller advokat, kanske hellre till och med.


Men det är något med att bo isolerat eller i en liten by som skrämmer mig.
Det är inte oturen att vara rånad eller bestulen på något. Det kan jag ta där som i storstaden.


Det är mer rädslan över det helt bisarra. Någon psykopat som kommer in och jävlas. Någon idiot som tänder eld på stallet. Någon som kidnappar mina barn. Jag har av samma anledningen aldrig riktigt förstått hur folk förr kunde resa långa streckor som i vilda västern eller genom dunka senska/tyska skogar på 1700-talet. Hur lätt och hur helt konsekvenslöst det måste vara för någon utan moraliska fiber att rånmörda en. Det finns ett generellt skydd av att vara en i gruppen. Att bo i en mindre stad/större by är en annan sak. Men just ett hus på landet?


Sen tänker jag också på risken av att hamna i en grannfejd. En trevlig sak med att bo ute på landet är att man faktiskt generellt verkar ha bättre kontakt med grannarna än man gör i staden trots att de kan bo långt ifrån. Man byter råd och varor, man hjälper varandra när det är som mest aktivt på ens gård, etc.

Men sen finns skräckhistorierna. Situationerna då folk hamnar i någon så typisk men ändå otypiskt svensk grannfejd över någon skitsak som aldrig tar slut. Man vägrar prata med varandra, man jävlas med varandra genom att dra in kommunen, man sprider rykten.




Så ni som bor på landet. Hur vanliga är dessa två typer av orosmoment:

1. Psykopatvarianten

2. Grannfejden

Och hur hanterar ni dem själva?

Väldigt ovanliga ärligt talat.

Mycket vanligare i storstäderna av ganska uppenbara skäl.

Folk bor närmare varandra, är mer uppi varandra. På vischan bryr sig folk mer om grannsämja eftersom det bor så få. I storstäderna finns det alltid nya människor och bra mycket fler psykotiska människor av alla de olika slag.

Men alla skräckscenarion? Någon som bestämmer sig för att göra inbrott och sedan saknar all moral och bara dödar alla för att det inte är någon risk då ingen ändå ser? Någon man anställer för att hjälpa till på gården som visar sig vara helt fel och som man inte vågar avhysa? En psykopat som kommer ur det blå och vill ha hjälp med något och sen får för sig att man förolämpat hen på något sätt och bestämmer sig att ta livet av en?

Det går inte att få hjälp. Det finns ingen som ser något? Är det inget ni tänker på när ni bor därute?

Det är inte grannarna jag är rädd för. Det är grannarna jag skulle sakna.

Grannsämjan kan jag däremot som sagt verkligen tänka mig är bättre. Men jag kan också tänka mig hur det kan vara på en liten ort när någon får för sig något eller börjar sprida rykten och folk delar upp sig i läger.

Jag hoppas iofs att det räcker långt och väl så länge man sköter sitt och är allmänt trevlig.

Du låter lite paranoid, är läskigare att bo i en stad tänker jag med risken att få sitt hus sprängt av gäng kriminella osv...

Skaffa en hund, ett vapen det behöver inte vara ett riktigt vapen räcker med ett luftgevär som ser verkligt ut i avskräckningsyfte.

Men det är det vilket det ej är , typ. Jag har bott i "dåliga" kvarter. Jag har rest själv genom fattiga delar av världen. De få gånger jag känt att läget är tryckt så har jag helt enkelt lämnat området eller gjort något för att deskalera situationen.


Men att bo på landet. Kan inte det helt oförklarliga ske? Det du har noll kontroll över. "Where nobody can hear you scream?"


haha, en följdfråga vore hur lantisar vågar kolla på skräckfilm. Att sitta där mitt i ingenstans en mörk kväll ensamma och dra på en film om någon kringresande seriemördare...effekten måste ju vara 10 gånger starkare.

Det finns ingenting jag är rädd över när jag bor i staden. Jag är allvarligt aldrig rädd på kvällarna. Men att bo mitt i ingenstans...ahh, jag skulle nog vara rädd för vargen om inget annat. Det helt okända och oberäknerliga skrämmer nog mig mer än något annat och det känns som att detta är mer av en verklighet där ute än här inne i smeten.

Men jag kanske har fel? Känns tryggt att höra att ni som bor där iaf inte tänker så.

Haha jadu dom flesta som bor på landet är nog även uppvuxna på landet (gissar jag) så dom är väll vana och "härdade" helt enkelt.

Ptja, hur säker skulle du känna dig att att vandra genom ghetton i Karribien och sova på samma ställe där haitiska och venezuelanska gästarbetare bor? (Okej, jag får erkänna att jag på när barrikaderade dörren på just ett ställe en kväll, haha).

Allt är väl relativt.


Det kanske bara gäller att prova det. Får invänta lite andra svar också istället för att bara spamma min egen tråd antar jag. Det känns bara lite udda om ni inte ens tänkt på det. För jag planerar ju/tänker efter när jag reser igenom ställen som ovan exempelvis.

Eller så litar man bara på folk att de beter sig som folk, vad vet jag.

Du behöver ju inte bo totalt isolerad. En by med några hus. Inte allt för långt från en stad. Det ser jag som största risken. Långt till sjukhus om man får tex hjärtstopp. Bor själv i en by med några grannar. Större chans att de ser och ingriper vid tex inbrott än i staden. Här värnar man sig om grannarna. Grannfejder kan väl förekomma antar jag. Men då bor man ändå inte i samma trapphus. Du måste planera inköp och annat när inte allt finns i närheten. Men fördelarna överväger lätt nackdelarna. Flytta.

I sverige är det kanske lite lagom spännande att bo långt ute på landet.
Men varför skulle det hända en masa inbrott mord etc. Mord och elände händer i regel i större städer.
Just nu sprider det sig till mindre städer
Sverige är trots allt ganska osäkert har jag fattat för man läser en del. Hör en del av mina kvarvarande polare.
Jag var valt att satsa på landet i asien med famailjen och gillar det. Samtidigt saknar man stora staden typ 800,000 invånare ibland. Men vil man tar man bilen mcn eller taxi.
Vi bor i en liten soft by med kanske 200 hus och 600 personer inkl barn.
Skolan ligger runt knuten. Våra grannar och folk i byn anordnar fester.
Grannar kan bjuda in dig och du bjuder in folk ibland med.
Det finns sällan problem folk är genrellt av annan kaliber i asien. I sverige bjuder inte folk på sig själv.
Många är kluvna dömer dig som person. Är du kriminell handikappad har ett öga eller ett ben så är du räkt. Ingen vill vara din kompis.
Vi har aldrig råkat ut för konstigheter. Jag jobbar hemifrån har familjen barnen och 1 hjälpare vi anställt.
Livet kan inte ens vara bättre dvs man saknar inte ens sverige,

Beror ju på.
Jag bor på landet utanför en mellanstor kommun. Har bra grannar i området, medelsvenssons som e trött på folk o stan. Några bönder, en storbonde.

När jag bodde inne i stan såg man psykopater på ens gata hela tiden.
Har seriöst inte sett en invandrare i området jag bor sen jag flytta hit. Känns väldigt tryggt o bra.

Storstäderna är tio gånger så farliga, förstår inte argumentet att inte våga bo på landet?
På landet lär sig folk att ta hand om sig själv, du får väl skaffa jaktgevär som alla andra. Det verkar finnas nån övertro på samhället och polismyndigheterna i städerna. Dom gör inget ifall nått händer, det ser man med allt accelererande gängvåld.

Betydligt lugnare mentalt att bo nära naturen, prova! Föredrar dock själv en blandning.

Många har vapen till hands eller nära med..