Mamma gått bort plötsligt

Hej!
Min mamma gick plötsligt bort i en hjärnblödning för en vecka sedan. Jag och mitt syskon kom till IVA där hon låg medvetslös och var med när de stängde av respiratorn. En oerhörd chock och sorg då jag inte ens hunnit fylla 30 år. Varken jag eller mitt syskon har vuxit upp med våra pappor så mamma var liksom allt.

Vill mest höra om andras erfarenheter. Hur lång tid tog det innan den värsta sorgen gick över? Hur länge var ni borta från jobbet? Är det okej att inte känna sig ledsen vissa dagar, att bara vara helt nollställd?

Förstår att det är högst individuellt men bara skönt att höra om andra som gått igenom samma sak.

Beklagar så mycket.
Starkaste bandet som finns är mellan mor och son så det är jobbigt för alla.
Sorg kommer i olika/flera faser och det kommer ta tid. Det som händer just nu är att din hjärna jobbar på att hantera det.
Mitt råd är du känner tacksamhet.

Ledsen att du förlorat din mamma när du är så ung!

Ja, det är helt normalt att vara ledsen varvat med att bara nollställd. Ingen reaktion är fel när man sörjer. Om du tycker att det blir väldigt svårt med sorgen, så tveka inte att söka hjälp och stöd hos de du har nära. Du kan också få samtalsstöd av en diakon tex. Om du pratar med personalen på IVA så kan de ge dig telefonnummer.

Här är en artikel om sorg med lite information som kanske kan hjälpa lite.

https://palliativvard.se/artiklar/at...som-kanns-okej

Tveka inte att skriva av dig här också till forumet!
Ta hand om dig.

Ledsen att höra.. har varit där..
För mig , med båda mina föräldrar borta så funkade jag själv bättre med att jobba..
Det tar lite bort tankarna om det för mig..
sedan måste de ju ändå komma..
men för mig kändes det bra att det blev typ utpyttsat med vardag

Beklagar. Själv var jag nästan 60 när jag miste min mor. Ändå kände jag djup sorg. Hur man hanterar sorgen är olika. Du och ditt syskon får vara där för varandra. Tycker du ska börja arbeta igen. Bäst att behålla vardagsrutinerna. Supa och knarka hårt är ett väldigt dumt förslag. Det är dumt jämnt. Men i sorgearbetet är en destruktiv livshållning än värre.

Du är absolut inte ensam i detta. De flesta av oss råkar ut för att våra föräldrar dör vilket också är det naturliga. Alternativet är värre - för ens föräldrar.

Själv var jag 27 när min mamma gick bort. Hon hade varit sjuk en längre tid. Åkt ut och in på sjukhuset. Sista gången hade hon legat inne i 3 veckor. Jag hade kommit hem från jobbet och skulle bara mellanlanda innan jag skulle iväg och besöka henne när telefonen ringde. Det var en kvinnlig läkare som med sorg i rösten sa att min mamma hade gått bort. Fått ett plötsligt hjärtstillestånd. De hade gjort allt för att rädda henne men... min mamma var svårt sjuk. Minns att allt efter det blev svart i några sekunder. Sedan började "work-mode" slå till. Förträngde känslorna, ringde de syskon som befann sig långt bort. Åkte hem till de som bodde nära och förmedlade nyheten personligen och vi som kunde åkte sedan till sjukhuset för ett sista farväl.

Var borta från arbetet i två dagar. Mest för att börja ordna med det praktiska (mina föräldrar hade precis skilt sig så det blev vi barn som ordnade med det praktiska).

Döden är en del av livet och att begrava sina föräldrar är det mest naturliga. Sedan är det helt okej att känna sorg men den får inte gå över i melankoli. Man måste acceptera att detta är en del av livet. Lära sig från det - i mening - att uppskatta livet och de man har runt omkring sig. Det är det bästa och vackra med döden, den kan lära oss att leva livet på ett bättre sätt.

Att periodvis inte känna något är också helt naturligt. Ibland behöver känslorna ta en paus. De kommer att komma och gå. Hur fort allt går över varierar kopplat till vad för band du hade till din mamma men detta är ett utmärkt tillfälle att lära känna och stärka sig själv. Sedan kommer det att gå upp och ned. Det kommer att dyka upp saker som triggar känslor, tankar, insikter. En av mina var när församlingen min mamma tillhörde, ett par veckor efter hennes bortgång, hade s.k. själaringning för de i församlingen som gått bort den senaste månaden. Det räknades upp 5 personer. Min mamma var 17 år yngre än den näst yngsta som gått bort... det var en tuff insikt hur ung min mamma var och att det mest naturliga hade varit att hon fått ytterligare 15-20 år. Men så är det. Det kommer att ordna sig. Döden, rätt hanterad, kan lära oss mycket om livet.

// CC

Det är sjukt sorgligt att förlora någon av sina föräldrar när man är ung. Förlorade min pappa för ett tag sen och jag har inte fyllt 30 ännu. Det känns förjävligt, någon sorts tomhet, att en del av en är borta för alltid. Men samtidigt måste man acceptera att det är en del av livet & hur sorgligt det än må vara så kommer vi att råka ut för det. Jag tror nog inte att man känner "mindre" om man förlorar sina föräldrar i högre åldrar. Jag menar föräldrar slutar ju inte att vara föräldrar bara för att man är vuxen liksom.