Du är absolut inte ensam i detta. De flesta av oss råkar ut för att våra föräldrar dör vilket också är det naturliga. Alternativet är värre - för ens föräldrar.
Själv var jag 27 när min mamma gick bort. Hon hade varit sjuk en längre tid. Åkt ut och in på sjukhuset. Sista gången hade hon legat inne i 3 veckor. Jag hade kommit hem från jobbet och skulle bara mellanlanda innan jag skulle iväg och besöka henne när telefonen ringde. Det var en kvinnlig läkare som med sorg i rösten sa att min mamma hade gått bort. Fått ett plötsligt hjärtstillestånd. De hade gjort allt för att rädda henne men... min mamma var svårt sjuk. Minns att allt efter det blev svart i några sekunder. Sedan började "work-mode" slå till. Förträngde känslorna, ringde de syskon som befann sig långt bort. Åkte hem till de som bodde nära och förmedlade nyheten personligen och vi som kunde åkte sedan till sjukhuset för ett sista farväl.
Var borta från arbetet i två dagar. Mest för att börja ordna med det praktiska (mina föräldrar hade precis skilt sig så det blev vi barn som ordnade med det praktiska).
Döden är en del av livet och att begrava sina föräldrar är det mest naturliga. Sedan är det helt okej att känna sorg men den får inte gå över i melankoli. Man måste acceptera att detta är en del av livet. Lära sig från det - i mening - att uppskatta livet och de man har runt omkring sig. Det är det bästa och vackra med döden, den kan lära oss att leva livet på ett bättre sätt.
Att periodvis inte känna något är också helt naturligt. Ibland behöver känslorna ta en paus. De kommer att komma och gå. Hur fort allt går över varierar kopplat till vad för band du hade till din mamma men detta är ett utmärkt tillfälle att lära känna och stärka sig själv. Sedan kommer det att gå upp och ned. Det kommer att dyka upp saker som triggar känslor, tankar, insikter. En av mina var när församlingen min mamma tillhörde, ett par veckor efter hennes bortgång, hade s.k. själaringning för de i församlingen som gått bort den senaste månaden. Det räknades upp 5 personer. Min mamma var 17 år yngre än den näst yngsta som gått bort... det var en tuff insikt hur ung min mamma var och att det mest naturliga hade varit att hon fått ytterligare 15-20 år. Men så är det.
Det kommer att ordna sig. Döden, rätt hanterad, kan lära oss mycket om livet.
// CC