Kan man vara ett hopplöst fall?

Njä, den kan gå att känna igen. Det var en blandning av stryk, psykisk misshandel, ensamhet, och ganska strikta auktoritära föräldrar som var måna om att hålla en fasad. Den var inte bra, men det är många som haft det värre.

Där har de säkert rätt. Det är en blandning av arv och miljö.

Nej, jag anser inte att jag skadar dem. Jag förstår inte den biten. Jag vet att jag gör det eftersom ni och psykologen säger det till mig. Men det är ju inget jag känner inom mig. Jag kan skada människor medvetet utan att få dåligt samvete också.

Okej... Trodde att hon kunde ställa en diagnos... Jag är inte så insatt i det hela. Är det därför hon inte vill svara på frågan? Finns det en läkare i bakgrunden tror du? För hon kan ju säkert ställa diagnosen rent praktiskt.

Jag vet inte. Jag tror att hon är intresserad av att få ur mig allt jag har först innan hon fattar något beslut. Att avbryta mig genom att hitta på saker skulle ju stoppa den processen. Men försöker jag avbryta eller kommit i mål, vad händer då? Tänker jag fel?

Hur går det med terapin hos psykologen?
Vad pratar ni om?

Det går bra antar jag... Vi kartlägger fortfarande mina aktiviteter. Kryddat med hur jag tänker om saken.

Har antagligen drag av antisocial personlighetsstörning (drag av = hon tror det men ingen diagnos, finns tydligen många varianter dessutom), kryddat med lite andra saker som väver in i varandra. Skulle tydligen må bra av en lång och grundlig utredning.

Jag kan uppleva ilska, svartsjuka. Men inte ånger, skuld och skam.

Jag kommer aldrig att bli normal. Det jag kan lära mig är att mekaniskt lära rätt och fel och följa det. Ungefär som jag lärt mig sociala relationer.

Om hon är en erfaren psykolog så kan hon nog få en ungefärlig uppfattning vad du har för problem/diagnoser. Men det är bara läkare som kan ställa en diagnos. Att det skulle vara bra med en grundlig utredning var något som jag nämnde i mina tidigare inlägg. Men om hon är duktig på sitt jobb så vet hon ändå ungefär vad du kan bli hjälpt av och det är som du skriver här att mekaniskt lära rätt och fel och följa det.
Hade hon förslag på andra problem som väver in i varandra?
Detta tillsammans med autism gör ju det hela svårt att leva ett normalt liv.
Du har tidigare berättat att det blir svårt med nära relationer pga svartsjuka och kontrollbehov.
Att få en relation att fungera då är svårt. Att du träffar kvinnor för att våldta dessa är naturligvis inte bra. Är det tvångsmässigt eller något som du kan avstå ifrån? Kvinnor som vill bli våldtagna är skadade sedan tidigare och blir inte hjälpta av att de fortsätter att skada sig.
Om du har tvångsmässiga problem så finns det medicin som kan hjälpa men annars så är det nog inte så mycket mer att göra än att du avhåller dig ifrån att skada andra människor.

Ja, hon/de tror att det är flera diagnoser som väver in i varandra. Autismen, antisociala, raptofili (sadismen), hebefili och pedofili. Jag har pressat dem lite på deras uppfattning, jag tycker sådant är skoj och intressant. Vi vill alla veta vilket fack vi befinner oss i.

Hon säger att det inte är så viktigt med diagnoser utan det viktiga är att jag ska lära att hantera min person. Hon vill att jag slutar skada människor. Vinsten skulle bli att jag inte förgör mig själv.

Om det är tvångsmässigt? Vet faktiskt inte... Upplever inte att jag är tvingad, men samtidigt så tror jag inte att jag kan låta bli. Förvirrande. Jag planerar mina handlingar, ser fram emot dem och njuter av dem. Det här med att våldta är en ganska liten del av min sysselsättning. Finns annat som tidsmässigt tar mer tid i anspråk för mig.

Jag vet att det är svårt att hitta en kvinna som passar mig. Men jag är ju den jag är, ingen annan. Jag måste ju försöka. Har enkelt för att träffa kvinnor, så jag dejtar ganska intensivt. Men behöver en lämplig lycklig kandidat som är formbar, jag har väldigt höga krav.