Kan man vara ett hopplöst fall?

Någon här inne som skrev att långvariga psykiska problem kan sätta fysiska spår i hjärnan. Stämmer det påståendet?

Har kontakt med en psykolog, som är väldigt duktig, som sa att jag saknar empati, inte kan känna ånger, medkänsla och lite annat. Att det antagligen är en kombo av störning och personlighet.

Hon antydde även att det är svårbehandlat. Men att konstigare saker hänt. Att jag behöver nå sjukdomsinsikt.

Förstår att hon måste ha en positiv inställning. Men kan det vara så att jag i praktiken är ett hopplöst fall? Särskilt om det gett fysiska förändringar i hjärnan.

Lider du av personlighetsstörning så finns det inget botemedel tyvärr.

Men du kan ju få ett bra liv ändå

Hopplösa fall finns nog kanske, men de lär vara en extrem minoritet. Och visst, tankemöster och handlingar som upprepas gång på gång förstärks likt skidspår i snön; till slut är de så djupa att det är svårt att byta spår. När jag själv var som mest deprimerad gick det ju inte att bara "byta spår" till att tänka på något roligare, min hjärna var liksom helt formad av (och producerade ständigt) negativa tankar.

Men kom dock ihåg att våra 'hjärnvägar' inte är skrivna i sten, vår hjärna är som det heter plastisk, omformningsbar! Neuroplasticiteten - kolla gärna upp detta om du inte hört talas om det innan - gör det möjligt för oss att bryta ovanor och negativa tankespiraler, bara vi är villiga att träna hårt och länge. Sett ur den synvinkeln finns inga hopplösa fall. Personer som fått en stroke och blivit halvsides förlamade kan till exempel återfå rörlighet i de drabbade lemmarna genom träning (hjärnan hittar nya vägar för signalerna att nå till och från extremiteterna).

Frågan är kanske då om du är villig att slita hårt för att omforma dig, om du inte själv ser poängen med det eller saknar viljan?

Vet inte vad jag "lider" av. Får inget klart svar på den frågan.

Jag har ett bra liv.

Ser poängen men har inte viljan. Jag trivs på sätt och vis att vara den jag är. Men inser ju att det riskerar att sluta dåligt.

Hur kan du veta det då du inte har någon sjukdomsinsikt?

Veta vad? Att jag har ett bra liv? Det är bra... Har bra jobb, pengar, boende osv. Har mycket roligt.

Nja, viss sjukdomsinsikt har jag fått de senaste två åren ungefär. Lite av den insikten utforskar jag här. Förut trodde jag att jag var normal. Detta även om jag intellektuellt visste att det jag gjorde var konstigt. Men jag drog inga paralleller att det skulle vara något fel på mig. Kan tyckas märkligt men så låg det till.

Tror jag förstår hur du menar. Och kanske är det helt enkelt så att du inte är redo just nu, ditt liv verkar ändå fungera bra.

Men är det något speciellt som hänt som gjorde att du kommit i kontakt med psykologen? (Tänker på om din nuvarande "mentala status" skapat problem?)

Jo, det har ju skapat en viss uppmärksamhet från olika myndigheter. Vet att det låter som att jag är paranoid men jag tror att det sker en viss konspiration bakom min rygg från myndigheternas sida. Orsaken till varför jag tror det är för att en jag känner som numera hålls gömd från mig har sagt det. Den personen visste även saker om mig som denne inte borde ha vetat.

Första kontakten med psykvården var att de kontaktade mig över nätet och erbjöd sin hjälp.

Med tanke på ditt första inlägg så verkar problemet vara att du riskerar att skada andra människor och därför behöver denna sjukdomsinsikt för att undvika det i framtiden.

Orsaken bakom det vet vi inte för du har inte beskrivit hur det var förut. Men visst finns risken att orsaken är skador som uppkommit på hjärnan. Hjärnan är oerhört komplicerad så vi vet väldigt lite om hjärnan.

Till viss del verkar den vara som en muskel och därmed ha en förmåga att reparera sig själv, självläka om man ger det tid. Andra skador är ej möjliga att reparera. Svårt veta och bakgrunden till hjärnskadorna kan vara problem vid graviditet, problem vid förlossning, missbruk eller sjukdom eller olycka (hårt slag mot huvudet) eller även genetiska orsaker.

Svårt att föreställa sig vad som hänt men jag förstår att du inte har lust att gå in på detaljer.

Men jag skulle nog fortsätta hålla kontakten med vården, speciellt psykologen, om jag var i din sits. Kommer de erbjuda dig ytterligare hjälp, såsom terapi?

Jo, ska man tro psykologen så skadar jag människor. Själv förstår jag inte riktigt den saken. Även om jag förstår orden. Men det är inget som bekymrar mig.

Stämmer nog som psykologen säger att det är både min personlighet, men även något jag utvecklat.

Det har inte varit konstant över tid, det har utvecklats.