Vilken nation var den tappraste stridande nationen under WWII?

Jag fattar verkligen inte hur dessa tänker. Ponera att propagandan stämmer och det helt enkelt var tysk välvilja som ledde till att evakueringen lyckades, då blir ju den omedelbara frågan; vad är det för general som tillåter fiende att undkomma? Bara för att det 'kanske' kommer löna sig? Det finns varken logik eller reson.
Visar man inte på faktisk välvilja om man istället hindrar evakueringen, tar dem tillfånga, och sedan släpper dem under förhandlingarna. Då har du även visat att du faktiskt hade makten över deras öde, istället för att i efterhand stå och påstå att du hade det.

Och rätta mig om jag har fel, men lyckades inte tyskarna inta Dunkirk bara någon dag efter att evakueringen lyckades? Varför lade man tid, resurser och förluster på att inta staden om evakueringen inte hade någon betydelse?

Vi gör ett försök att någorlunda objektivt definiera tapprast.

Definition 1: Det är tappert att dö för fosterlandet.

Enligt denna definition var Sovjet och Tyskland tapprast eftersom upp till 6-7 procent av befolkningen stupade i uniform. I Sovjets fall dog dessutom många som partisaner så det kan fungera som tiebreaker.

Definition 2: Det är tappert att dö i krig.

Här var Polen tapprast eftersom 16-17 procent av befolkningen fick sätta livet till, många under stort lidande dessutom.

Definition 3: Det är tappert att härda ut.

Detta utesluter alla länder som gick med sent eller där hemmafronten inte påverkades. Polen var ockuperat i sex år och ligger återigen bra till, även om Kina som drabbades redan 1937 kan ge dem en match. På axelmaktssidan genomled Tyskland först ett mångårig bombkrig och sen en markinvasion och får nog anses vara tapprast i sitt lag enligt denna definition. Den sovjetiska befolkningens utdragna lidande ska inte heller glömmas.

Definition 4: Det är tappert att strida mot hopplösa odds.

Här finns det massor av kandidater, från polackerna 1939 till Finlands vinterkrig till Tysklands och Japans utdragna dödskamper. Om man vill kan man låta den japanska fanatismen på Stillahavsöarna avgöra.

Definition 5: Det är tappert att aldrig ge upp.

Återigen en definition med många som passar in, från alla som fortsatte kampen i exil till Sovjet 1941-42 till axelmakternas oförmåga att ge upp efter att de hade förlorat cirka 1944. Jag kan inte utse en vinnare i denna kategori.

Om man summerar ligger nog Polen bäst till sammanlagt, med pallplatser i fyra av fem kategorier och ett obestritt guld. Enda anmärkningen är möjligen att majoriteten av polackerna inte dog i strid. På axelmaktssidan ser Tyskland ut att knipa det.

18,594 döda tyskar
35,478 döda från Samväldet

Kriget var dessutom på britternas mark. De hade mycket lättare att få fram resurser och visste området mycket bättre. Var bättre utrustad i ökenkrig. Därav förlusten av pansarvagnar och flygplan (bränslebrist)

Tycker du ens att invasionen av Frankrike 1940 var ett av världens framgångsrikaste fälttåg?

18'594 stupade & ~180'000 krigsfångar för tyskarna...

Man förlorade också 8000 flygplan mot 1400 allierade, 2550 stridsvagnar mot 2000 allierade.

Mest allvarligt var nog att axelmakterna förlorade 70'000 lastbilar i Nordafrika, vilket ska ställas mot Tyskland bara producerade 160'000 ickebepansrade motorfordon under kriget och Italien 83'000.

Vilket kan jämföras med att britterna och samväldet byggde 1,5 miljoner motorfordon och USA 2,4 miljoner.


Jag var inte medveten om att italienska Libyen och Franska Tunisien helt plötsligt var brittiska områden...

Och visst hade britterna en fördel av att de hade bättre utrustning än den kinkiga tyska, samt att de hade en fördel av att Rommel var en logistisk och strategisk idiot, som inte anpassade sina ambitioner efter den logistiska verkligheten, samt att han plundrade Luftwaffe på bränsle för att hålla igång markstridsförbandens eviga överambitiösa anfall, och tog bort luftvärn som skulle skydda logistikkedjan, för att agera pansarvärn vid fronten.


Det var tveklöst ett av de mest framgångsrika fälttågen under 1900-talet, men utfallet hade ingenting med en diskrepans i mod att göra.


Därtill så vet vi från de tyska arkiven, att orderna om halt vid Dunkerque (som fattades av militär på plats) inte hade någonting med välvilja att göra, utan om den militära verkligheten på marken. Att man senare påstod att det handlade om välvilja, och att man skylde ifrån sig på Hitler, är en helt annan femma.

För man ska komma ihåg att om det fanns något som tyska generaler tveklöst med bäst på under de båda världskrigen, så var det att skylla sina misslyckanden på andra. Judarna och socialisterna efter första världskriget och Hitler, Göring, Himmler och von Paulus efter andra världskriget.