Är lycka överskattat?

Lycka kan komma och gå på ett ögonblick. Lär man sig istället att vara nöjd så kan det hålla livet ut.

Tankar kring detta?

Jag tror det. Jag tror också att dalar ger möjligheten till toppar emotionellt. Utan motgång, svårt att känna segerns söttma. Så resonerar jag iaf.
Även om jag själv strävar mycket efter balans p.ga en viss rädsla för olycka

Ja, ungefär så.

Kanske skulle jag säga: att jaga lyckan i våra begär (efter makt, pengar, sex, kickar, rus osv.) är ett säkert sätt att finna olycka. Försöker man istället finna balans och en inre rofylldhet kommer lyckan leta upp dig.

Människor eftersträvar inte lycka, endast engelsmännen gör det.

För mig är lycka harmoni, och givetvis eftersträvar jag (och de flesta andra) harmoni.

De gamla grekerna sa att ataraxia var målet. En känsla av lugn glädje i bröstet.

Ja, kanske

Likhetstecken med nirvana?

Redan de gamla grekerna, såsom Aristoteles, förstod att det finns olika typer av lycka. Hedonism syftar i grekisk filosofi på omedelbar njutning (t.ex. orgasm, vin och fest) och är kortlivade. Och medan dessa berikar upplevelserna i livet så bör de vara en ”dessert” i livet snarare än huvudrätten. Annars blir livet tomt om livet endast består av hedonistisk njutning. En annan form av lycka som Aristoteles kallade för ” Eudaimonia”, som kan översättas som ”ett fulländat liv”, är en djupare tillfredsställelse i livet som enligt Aristoteles är kopplat till dygd och förverkligande av ens potential.

När jag är omgiven av människor jag älskar och som älskar mig, när jag lever i harmoni med vem jag är, mina värderingar och livsvision, samt utvecklas som person och använder mina färdigheter till att bidra till en bättre värld, då upplever jag en djupare tillfredsställelse i livet. Och när jag utöver detta lever med ett nyfiket sinne, ägnar mig åt kreativa aktiviteter, fokuserar på det jag har inflytande över och inte oroar mig om det bortom min kontroll, samt är medvetet närvarande i nuet och upplever den i all dess rikedom, då fördjupas min tillfredsställelse i livet.

Men sådana religiösa och filosofiska tänkare såsom Sidharta Gautama (Buddha), Paulus i bibeln och stoiska filosofer såsom Epiktetus konstaterat så är det en kamp mellan våra hedonistiska begär och att leva ett fulländat liv. Så det kräver att man utvecklar självdisciplin och förmåga att kunna skjuta upp eller avstå från omedelbara njutningar för att ägna sig åt sådant som är av större värde. Denna visdom kan man finna i flera religiösa och filosofiska traditioner både i Öst och Väst.