Serietidningar med kort livslängd

Exakt.
Kortlivad.
Och få nummer.

1970 - 22 nummer.
1971-1979 kom det 26 nummer per år.
1980 och 1981 kom det 17 nummer per år.

Peo kom till då förlaget tappade rättigheterna till Dennis. Som är en serie om en korkad vit amerikansk unge.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Peo

Så med tanke på längden och antalet nummer tror jag inte det är en tidning som TS syftar på.

Jag får erkänna att det kanske är en intressantare frågeställning. Någonstans så såg jag att flera tidningar ändå verkade klara sig under flera år, om än att en del titlar fick byta förlag några gånger, och tänkte att det kanske på något sätt var standard. Men kanske att jag tänkte fel.

På förlagskonkurrensens tid var det väl inte heller alldeles ovanligt att ett förlag startade en tidningstitel med huvudsakligt syfte att skada en konkurrent, som när Semic lanserade Stella bara för att dränera Williams Starlet på så mycket av målgruppens veckopengar som möjligt. När man väl lyckats sänka Starlets upplaga från 48 000 till 30 000 kunde man sedermera ta över konkurrenten och Starlet, och lägga ned sin egen Stella som bara varit ett verktyg i marknadskriget.

Men som sagt, det märkliga är väl egentligen att vissa titlar överhuvudtaget lyckas leva vidare från den ena generationen till den andra – serietidningar lever ju ofta på trender och diverse "fenomen". Bland de allra underligaste är väl Lilla Fridolf, som ju egentligen var en spin-off från ett annat medium (radioserie och filmer) men ändå lyckades existera som serietidning i nästan femtio år med en rad tecknare och manusförfattare. Generation efter generation av barn tyckte att det var angeläget att följa det vardagliga äktenskaps- och yrkeslivet hos en kontorschef i sextioårsåldern.

Minns ni YPS på 80-talet. Och Vilde Ville?

91:an kanske kan klara sig några år till även om den tidningens huvudserier Kronblom och Åsa-Nisse och Bom inte finns mer.

Kollade wikipedialänkarna och ser till min förvåning att Action Force bara gavs ut 25 nummer i Sverige. Jag trodde det var fler. Jag antar att det var dålig försäljning som ledde till nedläggningen i Sverige, men när jag började leta information om det blir jag ännu mer förvånad när jag ser att tidningen fortsatte i Finland i ytterligare 5 år och med totalt över 80 nummer utgivna, ända fram till att Marvel slutade ge ut orginalet. Kan det ha varit så stor skillnad på hur den sålde i Sverige och Finland?

Det är nog inte osannolikt, Bild & Bubbla uppmärksammade i en artikel för en del år sedan att genren krigsserier varit mycket mer livskraftig i Finland än i Sverige. Här ett gammalt inlägg om det, Ördög vet säkert mer.

Comet var kortlivad, sex nummer.

Elite serie 1985 kom ut i ett nummer och pga Disney stoppade den.

Menar du Semics försök till vuxenserietidning så kom den rentav ut i endast tre nummer. Tydligen annonserade man också om ett fjärde, även om förlagschefen Ebbe Zetterstad senare hävdade att nedläggningen var beslutad redan innan det kontroversiella tredje numret med Fågelön utkom, av ekonomiska skäl:



Ja, Disneys protester var nog avgörande, men det fanns också en medial och politisk upprördhet då tidningen påstods vara en "porrtidning" och en – om jag minns rätt – socialdemokratisk kvinnlig kommunpolitiker lät sig fotograferas då hon satte eld på ett nummer. Barn luras läsa porr. Vill inte använda ordet "moralpanik", som jag tycker är en larvig term, men i folkrörelsernas och KF:s Sverige fanns det ju en misstänksamhet mot kommersiell "spekulativ" skräpkultur som kunde drabba serietidningar i allmänhet, och i senare vågor t.ex. skräckserier, krigsserier och just serier för en äldre publik.

Att Disney reagerade har jag svårt att uppröras över, det var ett ganska huvudlöst publicistiskt beslut att använda ett omslag som i princip kunde ha suttit på en vanlig Kalle Anka-tidning och utan tillstymmelse till varningstext eller annan varudeklaration om att det rörde sig om vuxenserier. Klart att många barn blev lurade, klart att många föräldrar blev upprörda. Dessutom var ju tidningen onekligen ganska tråkig, ingen av de eljest skickliga serieskaparna nådde upp till sin vanliga nivå. De gjorde förstås ett mycket bättre jobb hos Horst Schröder med titeln Elixir.

Elite serie kom väl bara ut i ett nummer? Jag tyckte den var kul, den förklarade hur vem som var far till knattarna, att Kajsa försöjde sej som sexarbetare och sålder tjänster till Joakim Von Anka.

Många var hemsk uppröda.. Tyvärr förstörde jag mitt exemplar pga ungdomlig dumhet. Sossarkärringar på 80 talet var riktig rabiata häxor.. Var en galen sosse kärrring i Riksdagen som ville förbjuda dataspel. Man förstår varför Stig Malm kallade dem för fittstimet.

Mjo men det var knappast någon särskilt djärv eller unik satir år 1985, liksom föregångare som Kall Anka och Mammut tedde det sig mest som valhänta svenska försök att göra efter amerikanska underground- och franska vuxenserier. Att placera Disneyfigurer i sexuella situationer hade ju gjorts åtminstone sedan 1930-talet i USA (i s.k. tijuana bibles) och på sjuttiotalet gjorde Dan O'Neill allt han kunde för att bli stämd genom att rita Musse Pigg med knark och sex – till slut lyckades det. Tror att t.o.m. Bild & Bubbla knotade över att Elitserien när man nu hade möjlighet till en bred, massdistribuerad satsning på nya svenska serier valde att "skildra Kalle Ankas sexliv för 537:e gången".

Sen bör man väl i rättvisans namn komma ihåg att tidningens initiativtagare och flitige manusförfattare Magnus Knutsson också var aktiv socialdemokrat, även om han flitigt satiriserade det egna partiets (inte minst kvinnoförbundets) tendenser till moral(ism) och censurmentalitet.