Hej! För två år sen var jag stark missbrukare av fentanyl. Är 32 idag.
Hade en barndom som var bra förutom en pappa som var psykiskt sjuk/alkolist.
Men ändå var min barndom rätt bra ändå.
Kom först kontakt med opiater/opioider när jag var typ 15/16/17 och var förkyld och hade rethosta. Fick utskrivet Cocilliana Etyfin mot detta. Kommer ihåg att jag kände att "DETTA KÄNNS FAN BRA ASSÅ"...
Några år går och jag blir 18-19. Var med i ett slagsmål på stan efter krogen (skulle slå en jävel på käften men halkade på en isfläck och bröt armbågen). När jag kom till akuten frågade dom om jag hade druckit (Och det hade jag och jag var full som en kastrull) Men jag sa Nej!. Slutade med att dom trodde jag var nykter och fick en spruta i låret med starka grejjer. Detta var en "aha" upplevelse. När jag mådde som bäst tänkte jag att "Är det såhär VANLIGA människor mår hela tiden"? (Detta är sporadiska upplevelser av opiater)
Saken är den att jag. Under hela mitt liv känt mig annorlunda. (Jag är homosexuell).
Men... Jag åkte fast och förlorade jobb och nästan sambon tillslut...
Slutet var att jag fick ett krampanfall och bröt ryggen och fick åka ambulans (Inget minne av detta) och då kände jag att nu fan är det nog! Jag ska ta mig i kragen och sluta!
Så nu går jag på Buvidal månadsvis och har gjort i typ 1,5 år. Min liv är bättre (sett till det ekonomiska, fått jobb osv).
Min sambo stannade tack å lov kvar.
Men den här jävla Buvidalen gör mig sjuk... (Har sömnproblem som fan, mitt testosteron ligger på 2,6 och jag har inte ens morgonstånd längre, har fått förvärrad social fobi, Får inga kickar längre, allt känns piss. Tänker på självmord dagligen, matlusten är borta och mår illa och har halsbränna typ jämt. Inget känns kul osv...
Är detta mitt NYA LIV? Ska jag må såhär pissdåligt resten av livet?
Jag har jobb och sköter mig och har gjort det att tag nu men jag känner om det inte blir bättre så funderar jag på om det ändå vore bättre att var död... (Motbevisa mig gärna!)
Hade en barndom som var bra förutom en pappa som var psykiskt sjuk/alkolist.
Men ändå var min barndom rätt bra ändå.
Kom först kontakt med opiater/opioider när jag var typ 15/16/17 och var förkyld och hade rethosta. Fick utskrivet Cocilliana Etyfin mot detta. Kommer ihåg att jag kände att "DETTA KÄNNS FAN BRA ASSÅ"...
Några år går och jag blir 18-19. Var med i ett slagsmål på stan efter krogen (skulle slå en jävel på käften men halkade på en isfläck och bröt armbågen). När jag kom till akuten frågade dom om jag hade druckit (Och det hade jag och jag var full som en kastrull) Men jag sa Nej!. Slutade med att dom trodde jag var nykter och fick en spruta i låret med starka grejjer. Detta var en "aha" upplevelse. När jag mådde som bäst tänkte jag att "Är det såhär VANLIGA människor mår hela tiden"? (Detta är sporadiska upplevelser av opiater)
Saken är den att jag. Under hela mitt liv känt mig annorlunda. (Jag är homosexuell).
Men... Jag åkte fast och förlorade jobb och nästan sambon tillslut...
Slutet var att jag fick ett krampanfall och bröt ryggen och fick åka ambulans (Inget minne av detta) och då kände jag att nu fan är det nog! Jag ska ta mig i kragen och sluta!
Så nu går jag på Buvidal månadsvis och har gjort i typ 1,5 år. Min liv är bättre (sett till det ekonomiska, fått jobb osv).
Min sambo stannade tack å lov kvar.
Men den här jävla Buvidalen gör mig sjuk... (Har sömnproblem som fan, mitt testosteron ligger på 2,6 och jag har inte ens morgonstånd längre, har fått förvärrad social fobi, Får inga kickar längre, allt känns piss. Tänker på självmord dagligen, matlusten är borta och mår illa och har halsbränna typ jämt. Inget känns kul osv...
Är detta mitt NYA LIV? Ska jag må såhär pissdåligt resten av livet?
Jag har jobb och sköter mig och har gjort det att tag nu men jag känner om det inte blir bättre så funderar jag på om det ändå vore bättre att var död... (Motbevisa mig gärna!)