Buvidal - Känns som livet går i moll å inte dur... *Lång Historia*

Hej! För två år sen var jag stark missbrukare av fentanyl. Är 32 idag.
Hade en barndom som var bra förutom en pappa som var psykiskt sjuk/alkolist.
Men ändå var min barndom rätt bra ändå.
Kom först kontakt med opiater/opioider när jag var typ 15/16/17 och var förkyld och hade rethosta. Fick utskrivet Cocilliana Etyfin mot detta. Kommer ihåg att jag kände att "DETTA KÄNNS FAN BRA ASSÅ"...
Några år går och jag blir 18-19. Var med i ett slagsmål på stan efter krogen (skulle slå en jävel på käften men halkade på en isfläck och bröt armbågen). När jag kom till akuten frågade dom om jag hade druckit (Och det hade jag och jag var full som en kastrull) Men jag sa Nej!. Slutade med att dom trodde jag var nykter och fick en spruta i låret med starka grejjer. Detta var en "aha" upplevelse. När jag mådde som bäst tänkte jag att "Är det såhär VANLIGA människor mår hela tiden"? (Detta är sporadiska upplevelser av opiater)
Saken är den att jag. Under hela mitt liv känt mig annorlunda. (Jag är homosexuell).

Men... Jag åkte fast och förlorade jobb och nästan sambon tillslut...
Slutet var att jag fick ett krampanfall och bröt ryggen och fick åka ambulans (Inget minne av detta) och då kände jag att nu fan är det nog! Jag ska ta mig i kragen och sluta!

Så nu går jag på Buvidal månadsvis och har gjort i typ 1,5 år. Min liv är bättre (sett till det ekonomiska, fått jobb osv).
Min sambo stannade tack å lov kvar.
Men den här jävla Buvidalen gör mig sjuk... (Har sömnproblem som fan, mitt testosteron ligger på 2,6 och jag har inte ens morgonstånd längre, har fått förvärrad social fobi, Får inga kickar längre, allt känns piss. Tänker på självmord dagligen, matlusten är borta och mår illa och har halsbränna typ jämt. Inget känns kul osv...

Är detta mitt NYA LIV? Ska jag må såhär pissdåligt resten av livet?
Jag har jobb och sköter mig och har gjort det att tag nu men jag känner om det inte blir bättre så funderar jag på om det ändå vore bättre att var död... (Motbevisa mig gärna!)

Kicka skiten och börja ta opiater istället. Du säger att ditt liv är bättre för att din ekonomi är det men vafan är det för liv. Lever du för pengar endast?

Det låter supertrist och jag hoppas att du kommer på andra tankar.

Har du någonting meningsfullt att göra? Jobb och hobby? Om nej, börja där.

Träning kan blygsamt ersätta en del av opioideffekten med kroppsegna endorfiner. Även om det kanske känns svagt initiellt för din del så kan effekten (frisättningen) öka med tiden om du tappar upp och tränar hårdare.

Om du har ovanstående två på rutin, vågar du fundera på att trappa ut buprenorfinet? Bör göras enbart om du bestämt dig för att aldrig röra horse/fentanyl igen och att du vet att det inte kommer att ske. Ett alternativ är att försöka i samråd med din läkare.

Buprenorfinet ger ju partiell aktivering av opioidreceptorer med samtidig kompetativ effekt som blockerar återfallseffekt (detta vet du förstås redan). Men samtidigt är effekten svag jämfört med vad du är van vid. Jag har ingen erfarenhet av LARO/fentanyl, men av annat. Att gå från höga doser som ger kickar till en svag konstant effekt är rakt av tråkigt. Man blir uttråkad, nedstämd, omotiverad och ser livet ur ett grått/nedtonat perspektiv vilket kan pågå länge. Det är egentligen ingenting märkligt, men ändå jobbigt. Det är inte bara opioidreceptorerna som spökar, förstås, utan det är även dopaminergt och serotonergt.

Mina fyra råd/alternativ är:
1. Trappa ner buprenorfinet i en takt du klarar av. När du väl har slutat så möjliggör det att du återigen får effekt av kroppseget endorfin i större utsträckning. Livet blir lite mer upp och ner, men du kan få den där kicken av ett hårt träningspass eller att lyckas med någonting i livet.
2. Om du inte känner att du klarar av att trappa ner än, så försök se framåt. Inse att det finns en chans till det jag skrivit ovan, men att den ligger i framtiden. Jobba, träna och syssla med en hobby och skapa dessa rutiner så att du är beredd på att trappa ner i framtiden. Om du kan så sätt en ungefärlig tid så att du har en tydlig målsättning.
3. Om du har symptom på ADHD (vilket inte är helt ovanligt bland missbrukare av förståeliga skäl) så skulle du kunna fundera över en utredning.
4. Om du inte vill sluta med LARO alls så är det likväl en hobby eller ett syfte som kan hjälpa dig. Många blir själva hjälpta av att hjälpa andra vilket är ganska fantastiskt då det är en positiv feedbackloop. Bli riktigt duktig på någonting. Aktier är förvånansvärt roligt. Om du lär dig ett språk flytande som många talar i Sverige (arabiska, somaliska, persiska) så kan du dra in rejäla summor på att agera telefontolk/platstolk för vården. Och så vidare. Vad du kan tänka dig göra vet du bäst själv.

Därtill kanske ett antidepp-läkemedel vore på sin plats med tanke på vad du beskriver. Det är väldigt individuellt vem som ska ha vad och vad som fungerar bäst. För ångest och "emotionellt" artad depression upplever jag att SSRI/SNRI fungerar bäst. För motivationslöshet, meningslöshet där tankar dominerar upplever jag att Voxra (bupropion) fungerar bäst.