Ska jag berätta att jag skulle offra möjligheten att få barn för att behålla honom?

Vad kan du erbjuda honom som ingen annan kan? Kommer du att ändra ditt beteende när ni är eller blir tillsammans och varför är det så?(Alltså inte att du ändrar dig för honom utan att du ändrar ditt eget beteende från tidigare som du haft med honom.)

Varför överväger du att strunta i din egen önskan att få barn när han håller dig kopplad i frågan genom att inte svara på din fråga som betyder mycket?

Vad säger att det inte finns bättre än honom? Vilka fantasier har du mixat ihop som kanske inte har någon verklig förankring i den person som han är?

Viktigaste frågan. Gör han allt han säger att han ska göra eller så att säga ljuger han? Säger han att han älskar dig eller gör han saker för dig som känns som att han älskar dig? Kommer han ihåg alla detaljer kring dig?

Mitt råd är att vänta max ett år. Går han inte med på att försöka skapa barn om ett år ställer du ett ultimatum att antingen blir det barn eller så tar förhållandet slut.

Jag tänker att detta att du måste ha ett barn för att få samma erfarenhet som hans ex, och samma relation ("barnets mor") till den här mannen som hans ex har - inte är någon vettig motivation för att skaffa barn. Jag tror överhuvudtaget att det är dumt att skaffa barn, om man inte längtar efter ett barn i egenskap av ett barn, utan för någon baktanke. Som att säkra upp någon form av relation till mannen för livet, konkurrera ut hans ex, säkra upp underhåll och arv ifrån mannen ifall han är rik...

Sedan är det en annan sak att folk skaffar barn med alla möjliga motivationer, och ofta går det bra ändå - de älskar det lilla pyret de får i famnen oavsett vad de hade för trista tankar innan. Men jag får en tråkig känsla av att du är ganska obalanserad, och i sådana fall är det inte säkert att det kommer att gå bra.

Personligen hade jag dock inte heller velat leva med en man och hans barn, men utan något eget barn. Jag skulle ha känt mig utnyttjad. Om jag inte kunnat eller velat skaffa barn, så hade jag i så fall valt en man som också var barnfri och ville vara det, och så kunde vi två ha levt ett bekvämt barnfritt liv. Att leva med någon annans barn ger bara alla nackdelarna med att ha barn, men inga av fördelarna. Det är den sämsta hand man kan tänka sig.

Hon är kär, och då känner man ju så. Han är den ende, jag kan inte leva utan honom, vi är som gjorda för varandra, jag skulle aldrig kunna älska någon annan lika mycket. MEN vi är programmerade att bli kära, och hade vi inte träffat just den här personen, så hade vi blivit det i någon annan. Det är inget magiskt, bara för att det känns så. Om man bryter kontakten, så brukar hormonerna gå ur kroppen på några månader, och sedan är kärleken borta. Och man kan bli kär i någon annan. Att man kan känna en viss saknad under en längre tid när man tänker tillbaka på fina minnen, är en annan sak.

Jag har inte känt så HÄR tidigare, men kär har jag varit. Har man träffat sitt personliga ideal lär det bli jävligt svårt om inte omöjligt att toppa. Förut hat jag kunnat gå vidare hur lätt och fort som helst och sett alla som utbytbara men här är det något större.