Ni som valde att INTE klättra i karriärstegen, hur gick det?

Detta är ett ämne som alltid fascinerat mig. Ibland ser man dom som jobbet "glömde bort", dom som suttit på samma tjänst och roll, säg 20,30,40 år. Slavar iväg med samma sak dom gjorde när dom började. Kanske ville dom aldrig längre än sin roll, kanske kunde de inte, kanske var de för dåliga, kanske blev dom diskriminerade av dom runt omkring, kanske saknades utbildning eller kontaktnät för att röra sig vidare till högre poisitioner. Kanske var man bara aldrig särskilt omtyckt och blev aldrig befodrad. Man har sett kollegor komma och gå medans man själv blivit kvar. Kanske ville man aldrig göra karriär utan enbart ha ett jobb för att betala räkningar och mat och inte mer.

Är det några av er där ute, som jobbat i samma roll under massa år, utan att avancera vidare? Varför gör ni det, trivs ni med att göra samma sak år ut och år in, eller varför har ni inte velat klättra till högre positionen? Jag möter dessa människor dagligen, folk som haft samma tjänst i 30 år medan andra gått vidare och blivit chefer och företagsledare. Men vissa stannar kvar i samma roll och växer fast. Klassikern är städaren jag träffade som jobbat i 41 år och var lika glad för det.

Så hur har det gått för dig som "stannade kvar" och aldrig gjorde karriär, medans du sett åren passera och kollegor göra karriär?

Hur ser karriärsstegen ut för städare? Man blir typ arbetsledare för två andra städare. Som man städar med.

Inom andra yrken är närmaste möjlighet till avancemang ofta att bli någon sorts gruppchef. I många branscher innebär det väsentligt mer jobb och föga stimulerande arbetsuppgifter för typ 10 000 mer efter skatt. Personalansvar ofta rena pesten. Inte alla som lockas av det.

Ja, varför går inte alla vidare till att bli "företagsledare"...

Talar av erfarenhet av båda vägar.

Under en längre period i mitt arbetsliv gjorde jag karriär, klättrade och hade mer än dubbelt så hög lön än de arbetare jag hade direkt ansvar för. Det var givande på flera sätt om man är intresserad av sitt arbete.

Under finanskrisen 2008 började jag rannsaka mig själv, inte för att jag påverkades av krisen men mer för att mina undersåtar led av alla möjliga anledningar. Jag började fråga mig själv om mitt arbete var värt lönen, om det var värt att ofta komma hem sent, att resa i tjänsten och allt annat. Jag började skaffa meningsfulla fritidsintressen såsom trädgård, veteranbil och fokus på familjen. Det här renderade i att jag ville nöja mig med mindre, helt enkelt parkera på en bekvämare position med mindre krav och således lägre lön. Det var det bästa beslutet jag någonsin gjort, nu kan jag ägna tid åt det som är viktigt i livet - inte det som är viktigt i arbetet.

Instämmer i allt ovan, avancerade till en chefsposition och kämpade på med det under några år för att sedan inse att det inte var värt det. Jag ledde helt plötsligt mina tidigare kollegor, allt som var stimulerande på jobbet försvann och jobbet blev bara en massa ”jobb”. Gick tillbaka till min gamla tjänst och har aldrig ångrat det

Jag förstår inte riktigt den här idén som många verkar ha, att man "ska" avancera och att något är fel på dom som inte gör det. Det säger väl sig självt att det inte skulle fungera om "alla" avancerade, rent logiskt, eftersom det finns färre platser att avancera till jämfört med tjänsterna under. Oavsett var man jobbar.

Har själv träffat på folk under mitt arbetsliv som haft åsikten att "vid en viss ålder ska man vara chef", eller "har man jobbat si och så många år ska man ha blivit chef eller klättrat uppåt". Genomgående hos dessa har varit att dom 1) inte har en aning om vad en chef gör och 2) har noll självinsikt och tror att dom hade varit perfekta chefer, utan att ha några som helst ledaregenskaper.

Finns oerhört många som är jätteduktiga på sina jobb, men som aldrig hade passat som chef. För det är två olika saker.

Det är en dödssynd idag att vara nöjd där man är. Man ska alltid vara på väg någonstans. Kanske därför många håller käft om det.

Själv har jag fått frågan tre gånger om jag hade varit intresserad av en chefsposition, eller blivit uppmuntrad att söka en sådan. Men jag har inte gjort det. Att vara chef kommer med en hel drös arbetsuppgifter jag inte vill ha. Och arbetsbördan hade ökat. Jag trivs med mina nuvarande arbetsuppgifter och tar chefsuppmaningarna som smicker och "tack för komplimangen".

Skulle vilja ställa frågan "Ni som bara brydde er om att klättra karriärstege, hur känns det att ha en massa skit runt munnen?"

Jag har aldrig varit intresserad av att klättra i karriären. För mig är det allra viktigast att ha tid för familj, vänner och fritidsintressen. Jag skulle inte trivas med mitt liv om jobbet tog för mycket tid, vilket det ofta gör om man satsar på karriären. För mig är det kvalitet i livet att göra sådant som jag tycker är roligt. Då mår jag också bäst.

Jo sant.
Men man kan nog karriärklättra på vettiga sätt. Problemet är bara att i alla fall vad jag sett så är inte kompentens det som brukar vara det som får folk att klättra. Eller hårt arbete.
Ofta är det helt andra saker. Massa fjäsk, sociala spel, nickedockande osv.

Jag har jobbat med något som tar 15 år att lära sig bra... Ingen kan det bra, folk flygs in från dubai, usa, frankrike för att lösa dessa problem och de är ofta halvkassa och värre än mig. Det är en fantastisk känsla att bli expert på något, att veta vad man gör och varför man gör det. Att aldrig blint följa några instruktioner utan att begripa, utan istället komma på nya instruktioner för saker som ingen har gjort fastän möjligheterna alltid varit där. Att skriva ner små lathundar och guider som kommer skickas mellan ens efterträdare, som kommer ärvas och återupptäckas för att till sist bli riktig dokumentation eller vara grunden för nya processer.

Tyvärr har jag nyligen gjort misstaget att "karriärsklättra" och jag lämnar mina välbekanta domäner bakom mig, för att komma upp i nya miljör, i en roll där jag redan vet att jag måste sprida mig så brett att jag aldrig kommer förstå något på djupet igen.

TS det är helt orealistiskt att alla ska bli chefer. Det fattar väl du också. Då får man nämligen en offentlig verksamhet där det finns 2 chefer för varje anställd som jobbar, och det är inte hållbart på ett företag som vill gå med vinst.

Jag har bytt förvärvsjobb efter 10 år ungefär. Jag har jobbat ungefär 30år och har en inkomst just nu på ca 580000 . Jag har en 3årig gymnasial praktisk utbildning . Trivs ganska bra på mitt jobb. A och O är att man har bra kollegor.

Klokt inlägg!

Strävan efter status och att definiera sig själv utifrån vad man jobbar med eller vilken titel man har är i mina ögon ett väldigt ytligt sätt att leva.