Känner ångest över att jag inte låg runt och festade som tonåring

Jo, suck, det är väl sant tyvärr. De som festade stenhårt och bara prioriterade party och brudar är väl ironiskt nog avundsjuka på mitt liv idag och önskar att de som jag satsat mer på skolan och så småningom karriären. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju tyvärr så att man offrar något.

När det är dags för medelålderskris för mig om sisådär 10-15 år så lär jag nog ångra att jag inte hade mer kul som tonåring/20-åring, utan var duktig och satsade hårt på att komma in på en bra utbildning, vilket ju lade väg för karriär och kapitalbygge. De som istället festade, reste och träffade tjejer får väl en medelålderskris där de önskar att de kommit längre än trista Svenssonliv.

Tyvärr är det så, man kan inte få allt. Jag är tacksam för att jag fick prova på att ligga runt, jag tror dessutom att jag gjort det betydligt mer än de som gjorde det som tonåringar. Var ju lite lättare när man hade egen bostad, sedan om jag varit snyggare som tonåring så hade det troligen ändå inte varit så lätt utan hade man haft kanske 5 sexpartners som tonåring så hade väl det räknats som att ligga runt den tiden. Sedan mådde inte jag bra av att ligga runt heller, längtade mest efter en fast relation.

Ja, du har rätt, det är ju det som är mitt problem, jag har det väldigt bra idag - bra jobb, lön, kapitalsparande, bostad, sambo, vänner etc. etc. - men går som sagt runt o grubblar.

Och ja, det hade ju varit en annan femma om man inte alls fått uppleva runtliggande (vilket i och för sig inte har sin charm på samma sätt som riktiga relationer) utan bara går runt och romantiserar det.

Lång historia, men kortfattat var jag en typisk "nörd" som manlig tonåring. Jag var överviktig (vägde säkert 40 kg mer i fett än idag), hade en del nördvänner, spenderade mycket tid hemma och hade dåligt självförtroende. Skulle jag sett mig själv som 16-18-åring på bild hade jag definitivt inte känt igen personen. Som tonåring var jag dessutom blyg och väldigt osäker, samt trivdes inte med livet vilket gjorde att jag mådde dåligt psykiskt. Pga. min blyghet och övervikt fick jag inget intresse från tjejer, och var oskuld hela tonåren. Till råga på det gick jag i en riktig nördklass på gymnasiet, där verkligen ingen festade, alla var extremt fokuserade på skolan och trivdes inte alls med min klass, så att ragga på nån där hade inte varit på kartan oavsett.

Som 20-åring skärpte jag till mig, började träna och fullkomligt rasade i vikt, tappade 35-40 kg på bara ett år och blev extremt vältränad. Tog tag i mitt liv, började plugga på universitetet samt träffade direkt en flickvän, vi höll ihop i 4-5 år. När det tog slut skaffade jag KK två dagar senare, tog för mig rejält av tjejerna och hade säkert ca 15 sexpartners på bara ett enda år. Träffade nästa och nästa flickvän, sedan blev min fjärde flickvän - en helt underbar och ursnygg tjej - min. På bara ca 2 år hade jag tagit igen allt det där jag missat som tonåring, jag festade, gick ut på krogen och drog hem brudar, hade flickvänner, KK:s, one-night-stands, och sex med tjejer jag dejtade på vägen däremellan. Alla mina manliga vänner var extremt avundsjuka på min framgång hos tjejerna och frågade hur jag bär mig åt. Det gick så långt att när jag reggade konton på dejtingappar så var det tjejer som skrev till mig och frågade om jag ville komma över på sex. Testade jämnåriga tjejer, MILFs som var 15-20 år äldre, tjejer från krogen, kompisars kollegor, tjejer jag raggade upp på tunnelbanan, osv.

Nu vid ca 30 år har jag lyckats riktigt väl i livet, har en statusutbildning i bagaget, bra jobb, lägenhet på Östermalm, tjänar ca 75 tkr i månaden och min ursnygga sambo som jag dessutom är förlovad med. Har utöver detta investerat på börsen och fått ihop 3 mkr i dagsläget i mina aktieaffärer. Alla mina barndomsvänner är extremt avundsjuka på hela mitt liv och mina föräldrar kunde inte vara stoltare.

Trots allt detta kan jag inte glömma "losern" jag som tonåring, även om jag givetvis inte är samma person idag. Den där fete, osäkre oskulden är för mig totalt borta, idag har jag bara min nuvarande image som är extremt självsäker och van att ta för sig. Men jag går liksom fortfarande runt med känslan av att jag verkligen missade något i livet, när jag var tonåring "borde" jag ha legat runt, festat, testat droger, få erfarenhet av relationer osv. istället för att sitta i pojkrummet. Så trots att andra är avundsjuka på mig kan jag gå runt med en känsla av att vara avundsjuk på precis alla, för jag utgår ifrån att där som tonåring fick de uppleva något som jag inte fick.

Är givetvis medveten om att jag romantiserar något enormt, för när folk nån gång i farten nämnt hur de fick sexuella erfarenheter som tonåring verkar dessa verkligen inte varit mycket att hurra för. Speciellt inte som kille. De flesta var väldigt osäkra, fick chansen nån enstaka gång med en tjej men var då oerfarna, med följd att sexet inte blev så bra. En annan "tröst" är väl dock att min bild av tonårsliv idag (alltså i en tid av smartphones, så var det inte när jag var tonåring för 15-20 år sen) inte direkt verkar involvera varken festande eller sexuella relationer då alla sitter med sina telefoner istället, vilket man ju inte gjorde för 15-20 år sen. Skulle inte bli jätteförvånad om tonåringar har mindre sex än nånsin numera (gäller väl kanske folk i alla åldrar i och för sig).

Så känner mig så kluven - dels går jag runt med en känsla av att jag missat något som man "borde" ha upplevt som tonåring (även om jag tog igen det med råge runt 25), dels känner jag mig otacksam då jag "har allt" idag till skillnad från de som festade och låg runt i tonåren.

Ja, lång livshistoria, vad säger ni?

Varför ljuger man ens ihop en sån här skröna och postar på FB?

Du är fortfarande den feta losern inuti. Du kompenserar bara med ett polerat yttre.

”Statusutbilding”, ”alla är avundsjuka på mig” och ”3 miljoner”. Osar av osäkerhet.

Känns fel att säga det här då jag är mycket yngre än dig men snälla väx upp.

Det är inte riktigt så svart och vitt. Ett par jag känner, ink jag själv, partade på rätt hårt i tonåren (nästan hela vägen till 30, men då parallellt med studierna och bra jobb) och var inte speciellt duktiga i skolan. Men det har gått bra för oss ändå, kanske en lite längre väg med tekniskt basår, alt högskoleprovet, eller liknande konstellationer, men det har gått bra, till helt jävla enastående, i slutändan endå.

Mina iakttagelser är att hur någon var i grundskolan inte har en klar korrelation med hur de lyckas senare. Men de sorgligaste är såklart de som "pikade" i tonåren för att sen se tillbaka hela livet på hur "bra" de var då, utan att åstadkomma något nu.

Nej, det stämmer såklart. Är ju inte så att valet står mellan att vara en plugghäst i tonåren och sedan ha hög lön och ett par miljoner i besparingar vid 30-årsåldern, eller att vara en partyprisse i tonåren och arbetslös loser i 30-årsåldern.

Det finns rätt mkt däremellan, man kan absolut festa som tonåring och sedan börja plugga på ett helt ok svenskt universitet i en mindre stad (tänk typ Umeå, Örebro, etc.), sedan flytta till Stockholm och göra karriär. Kanske inte att man har 3-5 mkr sparat som 30-åring men man kanske har fått ihop en miljon, samt har en helt ok lön på typ 45 tkr och bor i t.ex. Solna. Alltså ingen kometkarriär och ekonomisk framgångssaga, men ett helt ok svenssonliv där man tjänar så mkt man klarar sig på och bor i en helt ok förort.

Problemet med mig är väl att jag alltid gått in för att satsa "max". Det där svenssonlivet, som det ju i och för sig inte är något fel på, var aldrig tänkbart.

Jag kan ju nämna att jag tjänar +100k i månaden och en av mina bästa vänner över miljonen per månad, vi var båda partyprissar i skolan. Nu är vi dock över 40 år båda två så tiden hjälper såklart till.

text.