Helt kört fast i livet, panik

40 år, jobbat inom vården i 10 år. Har kommit till vägs ände. På två månader har jag varit på 4 intervjuer, jobbat på 3 avdelningar där jag har stuckit efter en dag för att jag inte har trivts. Jag har hela tiden haft en förhoppning om att jag skall känna mig motiverad om jag kommer till rätt avdelning men allt är skit överallt.
Jag har sökt andra jobb inom andra branscher men får inte till någon intervju. Har till och med sökt jobb på hotell i Svalbard men trots att man har räddat livet på människor med hjärtinfarkt, lungödem och lungproppar så kan man inte få ett jobb på grund av att man inte har erfarenhet inom branschen. Vilket skämt. Vem som helst kan stå bakom en disk, hälsa människor välkomna och checka in/ut folk. Klart man hellre anställer en 18 åring så att de kan ge så låg lön som möjligt.

Mina referenser har tröttnat på mig och på senare år har jag tappat 3 st. Nu har jag endast en kvar och även denna börjar tröttna på mig.... Samtidigt går jag på A-kassa och har panik när jag sitter hemma på dagarna för jag är van att jobba. Jag vet inte vad jag ska göra... har en inre panik.

Om 2 veckor ska jag till Riga och jobba på kundtjänst för Klarna. Jag är 99% säker på att jag kommer att dra därifrån efter en dag. Jag går mycket på magkänsla och ju äldre jag har blivit, desto mindre tålamod har jag. Trots att jag inte har börjat det jobbet ännu så håller jag på att räkna ut nästa steg ifall mina förutfattade meningar slår in om detta jobb. Sitta på ett kontor och ta emot samtal från arga kunder med låg lön känns inte motiverande. Tog jobbet mest för att byta miljö och flytta utomlands. Man måste prova sig fram.

Känns som om jag har svamlat mycket. Jag är arg för att jag inte kommer att orka jobba inom vården i resten av livet, som jag trodde från början. Eftersom att det är svårt att få jobb som 40 åring inom andra branscher, utan kontakter så känns det som om man är fast i vårdträsket.

Någon som känner igen sig? Tips? Ska man bara ta ett skitjobb inom vården och härda ut? Jag är en lugn och tillbakadragen person i verkligheten, men den här situationen gnager mig.

Inte så lätt att råda. Vi sitter alla i någon slags rävsax.
Visst, skitjobb inom vården. Men du slipper i alla fall utvecklingssamtal där du ska mätas på ”consulting” och ”contracting” mm.

Det är inte glamoröst att jobba i moderna kontorslandskap. Nu mera är man bara på jobbet på onsdagar och torsdagar, resten gör man hemifrån. Och det är tur för man skulle annars inte orka med arbetsmiljön. Bara en sådan sak som att 80% av alla stolar är trasiga på något sätt.

Och dessutom har man problem att tänka på hela kvällarna efter att man slutat jobba. Det är svårt att bara stänga av och gå hem. Kortisolnivåerna kontrollerar man genom att träna som fan på sin fritid.

Mår du inget bra i ditt yrkesval kan du alltid omskola dig. Komvux, yrkeshögskolor och liknande kan vara bra snabbspår in i ny bransch.

Man knäcks i längden av att gå till jobb man hatar. Det bryter ned en.

Varför inte omskola dig? Polishögskolan och sen jobba som utredare med vidareutbildning? Eller tullen? Gör något vettigt, en utbildning ångrar man aldrig. Klarnas kundtjänst kommer ju att döda din själ.

Du är alltså 40 år och har "stuckit efter en dag" på dina senaste jobb? Det låter som att du inte är helt 100 i pallet.

Har du någon diagnos? För en vuxen person på 40 år beter sig inte som du gör.

Jag skulle aldrig vilja anställa dig och jag tycker jävligt synd om dina referenser som talar gott om dig så du får jobb och så fuckar du upp deras förtroende så. Fy fan!


Du borde skämmas.

Nu menar du att du till och med ska åka utomlands till ett nytt jobb och då är du "99% säker" på att du kommer sticka efter en dag på jobbet.

Hur kan det kännas som att du är fast i vårdträsket när du säger att du ska jobba på Klarna om 2 veckor?

Du ska naturligtvis vara seriös på ditt nya jobb. Sköta dina arbetsuppgifter, passa tiderna, äta bra kost, träna regelbundet, läsa böcker och samtidigt som du gör allt detta så ska du fundera ut vad du vill göra och sen funderar du på hur du kan gå tillväga för att börja göra det.

Tycker du verkligen att TS låter som en person som borde jobba inom polisen?

Det låter ut som att du ledsnat rejält på att jobba inom vården i allmänhet? Då hjälper det kanske inte så mycket att hoppa mellan olika avdelningar/arbetsplatser inom vården. Du behöver prova något helt nytt tror jag och då är det ju bra att du nu provar åka till Riga både för att få ett miljöbyte och prova ett helt annat jobb.

Om jobbet i Riga inte skulle kännas bra kanske du skulle överväga att börja plugga något du tycker är intressant om din ekonomi tillåter det? Det är inte alls ovanligt idag att folk i 40-årsåldern (och till och med äldre) sätter sig i skolbänken igen. Att börja plugga något du tycker är kul skulle bli en nystart för dig och du skulle känna dig piggare, gladare och mer motiverad när du får syssla med något du tycker är kul.

Sen är det ju dock så att ju äldre man blir, desto svårare brukar det bli att få jobb. Åtminstone inom vissa brancher. Men jag tänker lite som så att det kanske vore värt för dig att få syssla med nåt du känner ett genuint intresse för under ett par år och på så sätt få en paus från ditt vanliga liv. Om du efter utbildningen inte får jobb så får du bita i det sura äpplet och börja jobba inom vården igen.

Har TS fungerat i tio år inom vården, så är det ett bevis gott nog för mig. Det låter som han hamnat i en rejäl svacka, eller har drabbats av någon hormonbrist eller dylikt som orsakat denna leda och inre oro.

Jag har inga csn veckor kvar alls, annars hade jag pluggat något annat. Kan kanske ta något vårdjobb vid behov och plugga vid sidan om. Jag får se.



Kanske dags att omskola sig ja, har dock inga csn veckor kvar och gillar ej polisyrket
Jag får se.


Jag vet, det är omoget beteende och inte hållbart i längden. Grejen är att jag vill inte slösa tid på en arbetsplats där jag från början vet att jag inte kommer att trivas på. Många vårdavdelningar är ren skit, du förstår inte. Jag är tyvärr naiv och tror att gräset skall vara grönare, men så är det inte. Det här beteendet visar bara på att det är nog dags att göra något annat i livet men utan csn veckor och ingen chans till intervju så vette fan vart man skall ta vägen.

Jag är mycket bra på mitt jobb och väldigt seriös när jag är på rätt ställe men jag hittar inte rätt och när jag inte hittar rätt då drar jag pga besvikelse. Jag var inte såhär i början av min "vårdkarriär" men efter 10 år och diverse arbetsplatser så har jag lessnat och märker fort om jag vill spendera min tid på arbetsplatsen eller inte. Jag har köpt grisen i säcken många gånger.

Jag är fullt frisk och har inga diagnoser. Min sämsta egenskap är tålamodet..



Ja, det är nog dags att vända blad i livet och gå in i en ny fas. Jag har inga csn veckor kvar, men jag behöver göra något annat. Ska ge Klarnajobbet i Riga en chans. Annars får jag söka in till en utbildning och kanske ta enstaka pass i vården för att dryga ut kassan. Det är nog den bästa lösningen tror jag.

Den här medelålderskrisen med maniska drag verkar inte toppen. Du är på tok för impulsiv och agerar utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Du bränner upp saker omkring dig. Sakta ner.

Ska du inte kolla med en läkare och ta lite prover (testosteron, d-vitamin, ferritin mm) och sen kanske kosta på ett par psykologsamtal och reda lite i din inre oro och impulsivitet?

Ett annat alternativ är ju att söka jobb i Saudiarabien, Kuwait, Dubai och jobba ett tag i ny miljö? Som ssk då alltså.

Ja, så är det. Du har rätt. Jag kommer att sluta upp med ingenting.


I hela mitt liv har jag haft ett enda mål, det är att jobba som sjuksköterska. Folk har velat bli kända, bli rika. Jag har bara velat bli sjuksköterska. Min bästa dag i livet, är fortfarande den dagen jag tog min examen för 10 år sedan. Vården i Sverige har verkligen dränerat en på energi och motivation. Så detta är en egosmäll. Min identitet sitter i jobbet. Vem är jag om inte nattsköterskan som tar hand om mina hjärtpatienter?

Mina testosteronvärden är normala. Tog prover för 6 månader sedan. D-vitamin och ferritin oklart men jag var nyss i Dubai på semester, så det borde vara lugnt där än så länge.

Jag funderar på att ge Norge en sista chans inom yrket, innan jag helt vänder blad om kundtjänstjobbet i Riga skiter sig. Jag får se.