Upplever det som att folk som är ute och dejtar gör en stor grej av att bli ihop numera. Ses man och dejtar så går det bra, man tar det som det kommer osv., men när man träffats en tid och man liksom anses vara ett par så är det tydligen nåt som ska diskuteras, är vi ihop eller inte.
Framförallt tjejer verkar tveka som fan över detta, ska man verkligen bli "officiella". Har många killkompisar som dejtar tjejer och hoppas att det ska bli nåt, sedan när de lyfter snacket med tjejen om "vart står vi" så börjar tjejerna tveka och vill inte sätta etiketter på saker utan tycker det är bra som det är typ. Menar såklart inte att man ska anses vara ihop efter 3 dejter men när man träffats i ett par månader och beter sig som att man är ihop blir det ju rätt fånigt att inte vilja ta steget liksom.
Upplevde inte att detta var en så big deal förr, typ när mina föräldrar var unga. Då träffades man och dejtade, sedan när det var tydligt att det var nåt seriöst på gång ansågs man vara ett par. Idag är det nåt man tydligen behöver sätta sig ned och diskutera.
När jag snackat med folk i andra länder, typ USA, så har man inte heller samma rädsla för att bli ihop, utan att vara tillsammans och dejta verkar vara ekvivalenta. "We have been dating for 3 years" kan man t.ex. säga om sin pojkvän/flickvän. Att gifta sig är "the real thing" och tiden innan dess är mest ett test för att gifta sig. I Sverige verkar man dejta som ett test för att bli tillsammans?
Framförallt tjejer verkar tveka som fan över detta, ska man verkligen bli "officiella". Har många killkompisar som dejtar tjejer och hoppas att det ska bli nåt, sedan när de lyfter snacket med tjejen om "vart står vi" så börjar tjejerna tveka och vill inte sätta etiketter på saker utan tycker det är bra som det är typ. Menar såklart inte att man ska anses vara ihop efter 3 dejter men när man träffats i ett par månader och beter sig som att man är ihop blir det ju rätt fånigt att inte vilja ta steget liksom.
Upplevde inte att detta var en så big deal förr, typ när mina föräldrar var unga. Då träffades man och dejtade, sedan när det var tydligt att det var nåt seriöst på gång ansågs man vara ett par. Idag är det nåt man tydligen behöver sätta sig ned och diskutera.
När jag snackat med folk i andra länder, typ USA, så har man inte heller samma rädsla för att bli ihop, utan att vara tillsammans och dejta verkar vara ekvivalenta. "We have been dating for 3 years" kan man t.ex. säga om sin pojkvän/flickvän. Att gifta sig är "the real thing" och tiden innan dess är mest ett test för att gifta sig. I Sverige verkar man dejta som ett test för att bli tillsammans?