En trygghet i döden

Under första halvan av mitt liv fruktade jag ofta döden; jag var rädd för vad den skulle innebära och drabbades av panikartade känslor vid tanken på att existensen en dag skulle upphöra. Upplevde en enorm maktlöshet och kunde aldrig riktigt förlika mig med vetskapen om att allt som betecknar jaget kulminerar i ett abrupt slut, ofta när man minst anar det.

Idag (likt ett kvitto på det liv man lever) finner jag oftast en tröst i att döden står runt hörnet och upplever en viss lättnad i vissheten om att en dag aldrig mer återvända. När vardagen är som mest hektisk och påfrestande kan jag tryggt luta mig mot det faktum att allt har ett slut, att vägen når sin ände och att räkenskapen stannar av.

Det bidrar även till ett större skit-i-allt-kapital där tidigare tveksamheter blivit färre och där intuitionen styr mer handfast. Med korten på borden spelar utgången mindre roll, oavsett om man förlorar eller vinner. Jag gör vad jag känner för och resten skiter jag i. Mycket trevligt.

Hur ser ni på dödens positiva sidor? Påverkar det er inställning till livet och tar ni spjärn?

Den kommer när den kommer. Spännande och läskigt på samma gång men tröstar mig i att man dör endast en gång.

Låt anta att döden verkligen finns och är permanent så är livet en resa där man börjar med tillförsikt och framtidstro eftersom känslan som ungdom är att tiden är evig. Man känner att det är lönt att vara glad och ha visioner. Man är valp.
Tiden går för alla. Många mognar som mainstream och kommer långt, och blir tom miljardärer och presidenter med stor makt och enorma nätverk.
Detta bygger dock på att någon särskild tid till eftertanke, sanning, insikt och visdom aldrig infinner sig då engagemangen går åt till kompetens till vad alla dessa sysslar med.

Många har aldrig mer gemenskap än runt bord med skål och glad sång eller grannar och kollegor varpå de flesta har trevligt och bara lever på med sina liv. För dessa börjar aldrig resan och de vet inte vilken man menar. För alla dem, och dessa är de flesta, kommer döden ovälkommen eller som skräck.

En del lever inte så men själva dödsögonblicket blir inte mindre främmande. Men med vishet förstår man alltmer av vad mainstream lever inte är något värt.
Livet är en process som leder till döden. När man kommer dit så är att vara död befrielse jämfört med att leva.

Man är ju inte särskilt ångestfylld när man skall somna på kvällen. För dör man i sömnen så är skillnaden hårfin. Bara luta sig tillbaka, krama kudden, sedan godnatt på riktigt.

Vi borde leva in i det sista tänker jag och inte förberedda oss på att dö. Sen är det väl bra att begrunda det som kommer lite. Jag satt och funderade lite, och du har rätt, vi är rädda för att inte finnas mer. Vi vet inte vad som händer efter döden. Sen blev jag lätt i kroppen, som att rädslan för döden blev mindre och jag fick se att döden döljer otrolig glädje bortom, svårt att förklara. Jag gick ett steg djupare i meditationen, blev lättare inom mig och kände ljus. Jag har varit alldeles för länge i mörker, imo.
Edit: Jag har sett andra saker också, hur vi är skapade av gud i sanningen.

Är bara nästa steg inget mer eller mindre

Det faktum att man gått från att inte existera till att börja existera lämnar ändå något slags utrymme till att det kan hända igen. Men eftersom man inte minns något från tidigare existensformer (även om vissa hävdar sig göra just det), och att jaget stöps genom arv och miljö finns det få faktiska argument till reinkarnation. I många individer finns dock en egenartad personlighet och egenskaper vilka inte kan spåras till varken arv eller miljö, något man skulle kunna definiera som varje människas kärna.

Denna sammanhållning av egenskaper, fallenheter och känslor skulle hypotetiskt kunna gå igen i andra existenser. Men eftersom vi inte har någon möjlighet att jämföra människans varseblivning med andra varelser och samtidigt saknar tillräcklig kunskap om medvetandets uppkomst vilar ännu mycket i dunkel. Det är väl kanske det mest fascinerande med AI i min mening, förhoppningen om att en superdator en dag kan komprimera människans insamlade data om omvärlden och utifrån det extrahera ett svar alternativt förklaringsmodell som går att applicera på existensen. Detta skulle potentiellt kunna reda ut frågan om livet som fenomen endast genomlevs under ett tillfälle, eller om det finns andra former.

Vi existerar ju till viss del i vagare former och sammansättningar i det undermedvetna. När någon drömmer behöver denne nödvändigtvis inte ta formen av en människa, utan kan uppleva en projicerad upplevelse av ett annat djur eller genom att endast vara en betraktare. Detta sker såklart i kroppen på en människa som lever, men huruvida kroppen är ett slutgiltig krav för medvetenhetens förekomst eller inte finns det inga definitiva svar på. Återigen kan AI potentiellt få oss att omvärdera synen på existensen, likt människorna under upplysningstiden fick tugga i sig att jorden inte är platt och idén om jaget kan behövas nyanseras.

Jag har aldrig varit rädd för döden och kommer att välkomna den med öppna armar när den väl dyker upp, men jag vill dock leva några årtionden till (är 51), men sen får det vara bra. Nu vet ju ingen vad som händer när vi dör, men jag tror och hoppas att det bara tar slut. Att spendera en evighet någonstans efter döden, som många religiösa tror och hoppas på, är verkligen inget som jag vill uppleva.

Det beror nog på, tänker att dödens närvaro kan agera språngbräda till att förverkliga en människas visioner. Många realiserar aldrig sina viljor eller drömmar på grund av att de är rädda för att bli dömda alternativt ifrågasatta av sina omgivning. Genom att reflektera över dödens innerbörd och förstå dess konsekvenser, kan man potentiellt genomskåda den naivarterade låsningen som får en att gå genom livet med känslan av att andra människors åsikter har ett större värde än individens inre vilja.

I slutändan är det du som lever ditt liv, och om du då vill göra något meningsfullt under din existens som får dig att må bra och trivas är det ingenting annat än idioti att aldrig sträva dithän. Många undviker att tänka på döden just för att de inte kan acceptera att livet tar slut utan att de fått uppleva livet tillräckligt, men konsekvensen blir sorgligt nog att man tar varje tillfälle att distrahera sig från det som faktiskt spelar någon roll.

Jag är villig att hävda att de som verkligen känner till döden och har ägnat tid åt att begrunda detta skede, har större möjligheter till att leva ett rikare liv i vetskapen om att det när som helst kan ta slut. Mänskligheten kan grovt fördelas mellan två läger, de som gör och de som inte gör. Antingen går man genom livet i ett slags by-pass-läge och passivt ser världen passera förbi, eller så tar man tjuren vid hornen och faktiskt ser till att livet går i den riktning man innerst vill.

Resultatet utifrån dessa levnadssätt kan såklart se helt annorlunda ut, och det finns många andra parametrar att ta hänsyn till, men i slutändan är man antingen mer av det ena ledet eller det andra och upplevelsen av huruvida livet var bra eller dåligt beror mycket på vilken falang man valde att tillhöra.

Min filosofiska syn är att:
Det positiva är ju att man slipper kontrollen över livet och livets grymheter.

Min psykologiska syn är att:
Människan är inte rädd för döden. Hon är rädd för att förlora kontrollen. Död är bara ett kort ögonblick.

Min religiösa syn är att:
Jag ser döden som livet. Som Jesus säger att om inte kornet faller ner i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det faller ger det rik skörd.

Detsamma om döden för mig. Man går bara från liv till liv enligt mig.

"Mitt" jag hoppade mot alla odds in i mig. Det är vad jag tror eller känner eftersom jag upplever det så.
Om verkligheten vore sann såsom vi med mänsklig vetenskap beskriver den så hade det inte kunnat hända.
Sannolikheten var inte bara nästintill noll, utan exakt noll. Den fanns med andra ord inte. Men det hände enligt våra definitioner ändå.
Vetenskapen är sann men bara utifrån hur vi som människor betraktar och upplever den. Döden är ett teoretiskt stadie i livet. När jag är död så möter samma ingenting oddsen igen, vilket uppenbarligen visade sig leda till liv och medvetande.
Medvetande bevittnar jaget. Döden är alltid senare. Livet är alltid nu. Döden är bara ett begrepp som finns i livet eftersom medvetande alltid pågår.

Jag kan inte välja någonting då mitt jag inte ens finns mer än som en kontant pågående upplevelse
bland måhända många. Om det fanns något som inte stämde så kommer "jag" upptäcka det imorgon.

Det var djupa tankar…