Citat:
Ursprungligen postat av
Sleepysun
Under första halvan av mitt liv fruktade jag ofta döden; jag var rädd för vad den skulle innebära och drabbades av panikartade känslor vid tanken på att existensen en dag skulle upphöra. Upplevde en enorm maktlöshet och kunde aldrig riktigt förlika mig med vetskapen om att allt som betecknar jaget kulminerar i ett abrupt slut, ofta när man minst anar det.
Idag (likt ett kvitto på det liv man lever) finner jag oftast en tröst i att döden står runt hörnet och upplever en viss lättnad i vissheten om att en dag aldrig mer återvända. När vardagen är som mest hektisk och påfrestande kan jag tryggt luta mig mot det faktum att allt har ett slut, att vägen når sin ände och att räkenskapen stannar av.
Det bidrar även till ett större skit-i-allt-kapital där tidigare tveksamheter blivit färre och där intuitionen styr mer handfast. Med korten på borden spelar utgången mindre roll, oavsett om man förlorar eller vinner. Jag gör vad jag känner för och resten skiter jag i. Mycket trevligt.
Hur ser ni på dödens positiva sidor? Påverkar det er inställning till livet och tar ni spjärn?
Jag har fram till hyggligt nyligen haft enorma rädslor för döden. Dels för att jag är en i det närmaste manisk kontrollperson som ogärna släpper kontrollen. Mycket av rädslan har också bestått av att livet (vilket blivit mer påtagligt som vuxen) går jävligt fort... och åren efter 20 har bara blåst förbi. Det finns så mycket man vill göra, åstadkomma och uppleva innan det tar slut.
Men vändningen kom för mig ganska oväntat. Jag har i någon mån levt hyggligt renlevnadsliv (dricker sällan alkohol, röker inte, snusar inte, tränar mycket, inte knarkat bla bla). Under senaste åren har jag fått en annan syn på droger. Inte som nån "nu jävlar gasar vi / nu är det fest", utan mer som något jag enstaka gånger testar som en del i att "finna mig själv / få annan syn på saker i livet", oavsett MDMA, LSD eller så...
...men även där hände något oväntat och förändringen kom från ett udda håll. Jag testade vid några enstaka tillfällen amfetamin (fördelat på 2 - 3 månader, någon gång här och där). Sedan dess, förutom att jag därefter sovit min första hela natt på över 20 år (och det håller i sig, annat än vid något enstaka fall här och där, då sömnen kan vara lite knackig), så är min stressnivå enormt mycket lägre och jag upplever att perspektiven på döden, problem och annat som kan tynga en är... om inte helt bortblåsta så åtminstone enormt mycket mildare!
Jag har aldrig hört att någon fått sådana effekter av amfetamin. Där talas det primärt om att folk blir kvitt problem, stress och ångest av MDMA (vari det förvisso ofta ingår en del amfetamin), LSD eller svamp. Men för mig, åtminstone hittills (ett par månader sedan senaste intag av amfetamin) så är det fortsatt så - dvs att jag har ett mycket större lugn generellt.
Min killgissning är att jag dels får sån makalös eufori av amfetamin. Samtidigt blir man sjukt uppe i varv och efter ett par dygns gasande blir man helt slut och tom... det är riktigt jobbigt. Och när det sedan går ur, man vaknar upp och kommer tillbaka infinner sig (åtminstone för mig) ett enormt lugn som jag i regel aldrig tidigare upplevt. Jag upplever därefter lättare att finna lycka i sådant man annars tar för givet, kring jobb, mötet med kollegor, partner, ens boendesituation och då generellt till livet (för att amfetaminruset känns så jävla bra och man uppskattar precis allt och alla) och att rädslan och oron inför döden mildrats - att inte låta något, som inte sannolikt lär inträffa på ganska länge, hindra mig i mitt mående här och nu. Men även att det spelar ganska liten roll när man väl checkat ut, eftersom att man inte lär veta något om livet ändå.
Jag upplever även ett perspektiv utifrån (och det här kanske låter barnsligt) att det jobbiga och okontrollerade som kommit med att jag testat droger för första gången - paniken och illamåendet när man doserat lite galet, där det bara är att släppa kontrollen och åka med, oavsett vad som händer... på något sätt gett mig ett perspektiv på det som händer INNAN man dör, vilket också varit ångestfyllt. Dvs sjukdom eller åldrandet - att ligga som ett paket och bara vänta in döden. Smärta, illamående, ångest - det går inte kontrollera, det är bara att rida ut det / ta sig igenom det.
Det är faktiskt rätt fascinerande och jag är glad över den insikten!
Mvh Ej brukare
