Den förbisedda partnerfrågan i befolkningsdebatten

Good dag etnonationalister.

Det slår mig hur märkligt det är när etnonationalister konstant kritiserar västvärlden för låga födelsetal, samtidigt som de uppmanar sina följare att "göra sin plikt" och skaffa fler barn. Men har de missat en grundläggande detalj?

Faktum är att deras följarskara består nästan uteslutande av män. Och oavsett hur gärna dessa män vill bilda familj, så är det fortfarande en biologisk omöjlighet att göra det på egen hand. Det krävs två för att dansa tango, som man brukar säga.

Det framstår som naivt att predika om vikten av barnafödande utan att adressera den uppenbara elefanten i rummet: många av dessa män har svårt att hitta en partner. Att då skuldbelägga deras följare för att inte skaffa barn är därmed inte särskilt produktivt.

Kanske vore det mer konstruktivt att diskutera hur vi kan skapa bättre förutsättningar för människor att mötas och bilda relationer, istället för att peka finger åt sjunkande födelsetal? För många handlar det inte om ovilja att skaffa barn - utan om den betydligt mer grundläggande utmaningen att först hitta någon att skaffa barn med.

Känner ni igen er i detta? Hade ni etnonationalister skaffat barn, både fler och tidigare, ifall det var enklare att skaffa sig en partner? Jag tror nämligen inte att det saknas vilja hos etnonationalisternas följare, men rätta mig gärna om jag har fel.

Hur många av dessa etnonationalister finns det överhuvudtaget? Kommer deras familjebildningar (om de nu hittar någon att skaffa barn med) att göra någon skillnad i det stora hela?

De flesta har väl syskon/släktingar/vänner så varför möts de inte upp istället för att kura hemma?!

Titta på ledarna så ser man att inte ens de håller samman sina familjer. Finns ingen lojalitet någonstans.

Det handlar inte om antalet. Givetvis finns det inte så många.

Men det förändrar inte att ledarna och talespersonerna inom etnonationalismen predikar till sina följare att de ska skaffa många barn och göra det tidigt.

Menar du att ledarna ska lotta ut kvinnorna i sina familjer till andra nationalister? Det är ju en kreativ lösning... Men jag vet inte om jag riktigt tror på den iden. Dels är det inte garanterat att familj, släkt och vänner är etnonationalister. Och dels har man väl inte jättemånga syskon och släktingar som är 1) kvinnor, 2) i rätt ålder och 3) lediga.