Du som försökt begå ett allvarligt suicidförsök, hur kände du dig?

1. Tänkte du på de anhöriga timmarna innan, på deras mående?
2. Hade du ångest?
3. Kände du dig ledsen eller avtrubbad?
4. Tog du droger före suicidförsöket för att må bättre, eller för att klara av att genomföra det?

1: Ja, tänkte på dem men mer i formen att det jag tänkte göra var det bästa för både dem och mig.
2: Nej, kände mig ganska lättad på något vis.

3: Ledsen ja, lite som i en dimma.

4: Nej

Okej, lämnade du en lapp eller öppen telefon dit den som hittade dig kunde ringa? (Närmaste anhörig) eller tänkte du att polisen sköter allt?

Varför undrar du?

Jag undrar vad som är vanliga tankar och känslor. Ska man oroas om man tänker på ett speciellt sätt ungefär.

Lämnade en lapp med en förklaring och var jag kunde hittas, med en notis om att polisen skulle åka dit, inte de själva

Mår du bra? Ring annars 90101 för att få hjälp.

Fattar, glad att du lever, ungefär som jag hade tänkt!

Nej, ska kolla upp numret du skrev, tack!

Det var närstående som var orsaken till att jag ville bort. Såg det som den enda möjligheten kvar bort från den extrema smärta och allt tvång den orsakar.

Ingen ångest, lättnad

Inga droger




Men du TS... Du har väl en annan tråd i drog forumet också? Vad med att du pratar med någon istället? Tänk på att självmord är en permanent lösning på ett temporärt problem, ett problem som det borde finnas en bättre lösning på än att du slutar livet. Hoppas du reder ut ting och tang. Försiktig kram

Om det är så att du funderar i de här banorna så gör det inte. Jag är idag så ofattbart glad att jag misslyckades och istället sökte hjälp. Annars hade jag missat den bästa tiden i mitt liv, som var runt hörnet.

1: Ja mina anhöriga var i mina tankar. Men när jag mådde så här så såg jag det som bättre för dem om jag inte fanns. Depression gör det med oss, ger oss en skev verklighetsuppfattning. Lägger sig som en våt dimma över ögonen så att vi inte ser klart.
2: Ja mycket ångest.
3: Jag kände mig tom på något sätt och bedövad.
4: Nej.

Jag kom inte så långt då jag faktiskt fick upp telefonen där och då och bad om hjälp. Det har jag inte ångrat. Inga känslor består och idag mår jag bra. Jag kan också förstå att det hade varit fruktansvärt för mina barn om jag lyckats där och då.