Hur accepterar ni verkligheten?

Vanligtvis brukar jag må bra, visst har jag mina toppar och dalar men så är det ju för nästan alla människor. Men på senaste tiden har det inte känts bra, jag har faktiskt mått riktigt dåligt. Noll livsglädje och en saknad av känslor i alla dess former, negativa som positiva. En sinnesstämning som bäst kan liknas med apati.

Med allt vad vetenskapen har upptäckt de senaste ~100 åren så känns livet bra meningslöst. Vi är helt och hållet gjorda av materia, alla våra tankar och känslor, allt vad vi kallar personlighet. Själen som man så gärna vill tro på är enbart en illusion, den existerar inte (bara denna tanke känns naturvidrig). Det finns absolut ingen anledning (enligt mig) att tro på ett liv efter detta, eller ens en större mening. Medvetandet är vår hjärna, när hjärnan dör dör medvetandet. Forskningen har totalt massakerat allt det som vi människor vill (läs:behöver) tro på för att orka med vardagen. Kärlek är bara substanser i hjärnan, likaså musik, likaså allt som ger en en känsla av något större i livet. Vi är primitiva djur i mångt och mycket.

För att överhuvudtaget fungera så måste man förtrycka det vetenskapen har visat för att försöka bibehålla lite av den romans och försköning som hjärnan skapar åt en i livet. Bara vetskapen om att det är så här det förhåller sig får mig att vilja trycka av hagelbössan mot ansiktet bara för att slippa eländet. Att låtsas som att 2+2 är lika med 3 när vetenskapen alltid visar att svaret är 4 - trots att människan så desperat vill ha svaret till 3 för att kunna fortsätta leva på sin illusion om att det finns något större, bortom allt det materiella. Men vetenskapen bryr sig inte om någons känslor.

Ofta önskar jag bara att jag fötts med en annan hjärna, en hjärna som inte måste överanalysera allt. Att bara kunna leva livet utan att reflektera över frågor som är alldeles för stora för en själv, att istället kunna fokusera på det som många andra människor gör: jobb, familj, dokusåpor, kändisrättegångar, nästa utekväll, nästa resemål, tvätten, hyran, fiske.

Men egentligen så önskar jag nog mig allra mest att jag trodde på gud. Att vara kristen och vara helt säker på att man får träffa sina nära och kära efter döden, ja det måste vara något av det absolut härligaste man kan uppleva som människa. Sedan spelar det ingen roll om det nu skulle vara så att det man tror på är falskt, jag hade tagit emot denna tron med öppna armar oavsett. Men tyvärr har vetenskapen dödat allt mitt hopp.

Förhoppningsvis vis tar jag mig ur denna skit snart, och kan börja leva igen. Just nu kände jag bara att jag behövde skriva av mig, för det har blivit outhärdligt.

Brukar ni hamna i liknande tankegångar? Hur hanterar ni dem? Menar specifikt det jag beskriver, att man måste låtsas som att det finns en romantik och skönhet bortom det materiella, fast man vet att så inte är fallet. Att allt inom oss i själva verket bara är substanser och nerver. Att musikens verkan på oss är sjukt oromantisk när man väl börjat gräva i hur det egentligen fungerar. Likaså kärlekens. Likaså allt annat som känns förskönat och upphöjt. Allt är bara hjärnspöken.

Nej, fan vad det suger att tänka så här. Livet känns helt värdelöst. Har lust att bara fylla hela näsan med kokain och komma ifrån allt. Men det borde väl gå över. Romantiken måste komma tillbaka, även fast jag vet att den är falsk. Utan den är det svårt att leva, såvida man inte har Aspergers. Har man det kan man nog lättare acceptera verkligheten för vad den är. Men jag kan inte det. Jag vill kunna tro på något större. Vi behöver romantiken, det upphöjda. Fast det är en illusion.

Du har en övertro på den moderna religionen som är vetenskapen. Önskar att jag kunde dela med mig en del av den kunskap jag sitter på men har varken tid eller lust att skriva en hel essä. Jag lämnar dig med följande, ”jag vet endast att jag intet vet".

Du verkar för övrigt tänka väldigt lite utanför boxen. Inte konstigt om allt man väljer att tro på är vad experter på tv4 säger eller senaste vetenskapens rön som det skrivs om i msm.

Vi är väldigt olika måste jag säga.

Själv finner jag det vackra och härliga i vetenskapen och världen som den är. Att förstå varför vi uppskattar musik och då finna den musik som jag älskar att lyssna på samtidigt som jag känner hur den resonerar med mig och min kropp.

Så det du blir deprimerad av blir jag lycklig och upprymd av. Lite så verkar det.

Det som jag kan tycka är lite tungt emellanåt är att vi trots allt låter folk komma undan med sin tro på falska religioner och gudar som man vet inte finns. De flesta av dem är det faktiskt mycket synd om för de får aldrig en rättvis möjlighet att förstå världen på riktigt.

Jag brukar tänka så här varje dag när jag vaknar: Tack för att jag får uppleva ännu en dag, och det som var igår har varit. Dags för att se vad denna dagen har att erbjuda .

Grundfrågan som du lyfter är giltig för oss alla - vad är livets mening?

Alla försöker komma på det. En del gör det tidigt, andra mitt i livet, återigen andra sent eller till och med aldrig. För mig är kroppen ett medel för att skapa och ge kärlek/skapa kärleksfulla handlingar till andra. Förhoppningsvis får jag samma sak tillbaks.

Att kroppen är molekyler, kol, kemi och processer förändrar inget. Kroppen är ett medel för att bidra till målet att skapa kärlek. Upplevelsen av kärlek du känner är också kemi, men inte heller det påverkar det som är livets mening. Du har fått en jordevandring i gåva och till låns. Gör något av den och ge kärlek till andra och ta emot den kärlek, uppskattning och vänlighet som andra ger dig.

Förhoppningsvis blir det ett bra och roligt liv, med många skratt, närhet, en och annan kebabpizza och så en massa skönt sex. Det räcker fint som livets mening!

Varför skulle man påverkas av att livet är meningslöst, att det inte finns liv efter detta eller att varenda tanke och känsla är ett resultat av signalsubstanser och elektriska impulser i hjärnan?

Jag kan inte påstå att min upplevelse av kärlek eller musik har förändrats nämnvärt för att jag lärt mig hur det fungerar. Att få skapa sin egen mening med livet anser jag även är helt överlägset religionens givna mening. Att det inte finns något liv efter detta gör bara detta liv mer betydelsefullt.

Kan du inte skapa din egen mening utan religion får du väl ta och leta upp en vit makt-rörelse eller någon annan grupp som kan skedmata dig.

Jag har tänkt så, det vore kul om man trodde på Gud, typ… men tyvärr samtidigt vet jag att det inte är på riktigt och då är det ingen idé att tro på det. Kan ändå gå till kyrkogården för att minnas. Fast man vet det tar slut efter döden.

Tänker inte så mycket på vilka signalsubstanser som gör att det känns så eller så. Tänker det är ingen skillnad att det har en förklaring att musik eller kärlek får en att känna något, det är bara att njuta av känslan.

Vetenskap kan också vara fascinerande. Att fastna i sitt eget tänkande kanske är en fas innan man släpper greppet - igen - och kan uppleva verkligheten mer förutsättningslöst. Nya erfarenheter - en nu-känsla...nya uppladdningar av ens psykologiska batterier...som man i en tanke-fas inte vet om. Det blir annorlunda än planerat, men det mesta kommer till den som väntar.

Har du provat satanism? Jag tror att din observanta och reflekterande sida kan se hur världen är osannolik och fruktansvärd samtidigt.

Tror du det var en slump att solen lös på en järnklump och att levande varelser och parasiter bara växte fram? Nej, det var satan som skapade allt levande och allt ont för att vi ska lida. Vårat enda skäl till existens är satans makt och vilja att se oss lida.

Som satans följare får du glädje av att se andra lida.
Vad säger du? Sugen på lite glädje?

Det är en skillnad mellan glädje och mening. Mening kan man skapa ganska lätt tycker jag, det finns mening för en själv att vilja undvika lidande. Har man empati är det meningsfullt att hjälpa andra också. Glädje är något annat och jag vet tyvärr inte så mycket om det.

Jag tror att In Search of Happiness av John F Schumaker kan vara en bra början. Den går in på hur man ser på glädje i andra kulturer bortom civilisationen. Har för mig att han gör argumentet att västvärldens syn på glädje inte är naturlig eller sund och att konsekvensen är ett samhälle fyllt av nedstämdhet.

Jag accepterar verkligheten på samma sätt jag accepterar att en tärning visar en etta. "Nej, vilken osis!"
Sumpen må vara satan med tanke på resultatet gått åt helsike.

för mig, finns 2 verkligheten : min (som är 90 % negativ) och den andra som är mest negativ men lite positiv ibland lyckilvist men iaf det är väldig svårt att acceptera den

Därav - Ignorance is a bliss...

Ja vi är primitiva flockdjur i mycket, fast vi är också den mest intelligenta varelsen på denna jord.
Så visst vi vet hur mycket fungerar, och visst det har dödat lite av charmen med mycket. Fast det tar inte bort faktum att man känner eller reagerar som vi gör, och det är en lycka i sig. Du lever, alltså känner du.
Bli inte så fyrkantig över vad vi vet, eller analytisk. Låt den inte döda din glädje.

Grattis du är en intelligent varelse.
Det sägs att de som lider mest är dem som är intelligenta.

Jag är hellre intelligent och lider, och har massa existentiella frågor, än ett troende får som tror på en Gud i himlen.
Bara de svaga behöver en riktning och en flock att tillhöra och följa.




Fint svar, så tänker jag med - Med kärlek, förståelse och medkänsla för andra, och mig själv, så klarar jag mycket. Även såna dagar där man frågar sig - Vad fan är meningen med livet...

Finns ju alltid två sidor av myntet, du har valt den lite bistra sanningen, men jag är övertygad om att du är smart, kan du övertyga dig så skickligt att allting saknar mening så kan du alldeles säkert även kunna övertyga dig om att det finns mening.

Tycker du gott kan besöka en kyrka bara för att se vad det sätter igång hos dig. Du har ju uppenbarligen en aktiv hjärna.

Och underskatta inte substanser i hjärnan.

Du blir vad du känner.