Citat:
Ursprungligen postat av
Jandobird
Går det ens få ett fungerande liv efter att ha varit med om det jag varit med om? Eller kommer det alltid att vara så här?
Det går, men det betyder inte att det kommer vara lätt eller gå smutt.
Börja med att fråga dig om du faktiskt vill få det/bli bättre. Om det är så, vad är steg 1 för dig tänker du?
Jag tänker att du måste börja med att få lite stabilitet. Dvs känna dig trygg(are). Vad krävs för att du ska känna dig lugnare? Förutom mediciner/droger/alkohol. Du verkar ju ta dig ut stundtals för handing och köp av alkohol. "Träning", promenader? Det låter basic men det är där man får börja. Försöka ta vara på dom få timmar sol som ges just nu, ta dig utanför dörren kan vara steg 1. Steg 2 kan vara att vara ute i 10min. Nästa gång går du runt gården i 10min. osv osv.
Terapi funkar inte? Eller var det kanske att du inte klickade med psykologen/kuratorn? Här måste man tyvärr pröva sig fram. Gör dig själv en tjänst och ge det en chans igen. Det finns många olika terapiformer, bara för att en inte funkar betyder inte att nästa inte gör det. Tyvärr måste man orka pusha på att man vill, även fast terapi A var skit betyder det inte att man inte vill testa terapi B. Vad har du att förlora på att skriva ett meddelande på 1177 till din förra behandlingsenhet/skicka en egenremiss?
Och förresten, alla tips om att "inte känna efter" skulle jag säga är riktigt dåliga. Att trycka bort känslor är inte ovanligt efter trauman, vilket sedan gör att personer med trauman exploderar/imploderar pga de undantryckta känslorna. I terapin kommer du förhoppningsvis få hjälp med att låta det komma ut under säkra förhållanden och därefter kommer det jobbiga tyna bort. Människor som tror att "det bara är att köra på och trycka undan" förstår inte hur illa det kan vara.
Och för i helvete: Jämför inte dina trauman med andra. Mår man skit så mår man skit.
Är hela omgivningen skit? Har du vänner? Har du funderat på att flytta och börja om helt?
Har du gått klart skolan eller inte (vad innebär "knappt?")? Kan det vara ett mål annars? Att bli stabil nog för att fixa betygen? Baby steps liksom.
Det är viktigt att försöka hålla hoppet uppe. Du är 23? Det är ingenting. Statistiskt så mår man sämre när man är yngre. Försök ta det som en tröst och hopp om att det blir bättre senare. Håll i hoppet.
Blev rätt rörigt svar från mig här, men försök fundera på dessa tips.
Lycka till