Lång trådstart för ett problem som är mer komplicerat än man först kan tro. Hoppas ni tar er tid att läsa allt och tänka till innan ni svarar.
I Sverige har det blivit litet av en rush i återställning av gamla skyddsrum och upprättande av nya. I reportage visas tekniker som monterar tjocka, absolut täta ståldörrar. De monterar gasfilter och handdrivna ventilationspumpar och gud-vet-vad. Här ska man kunna vistas länge, och överleva ett mindre atomkrig
Sådana välbyggda skyddstum skyddar mot det mesta i bomb-, gas- och strålningsväg. Dessa högkvalitativa skyddsrum räcker dock inte åt alla, och den svenska modellen bygger på att massor med folk flyttar från storstäderna och ut på landet.
Men hur ser verkligheten ut? Rysslands hänsynslösa anfallskrig mot Ukraina ger en del användbar information, t ex:
- I storstäder som Kiev går flyglarmet titt som tätt, varpå folk beger sig ned i tunnelbanan eller större skyddsrum i några timmar. Behovet av mat, toaletter, hygien etc är begränsat. Gasanfall har, mig veterligen, inte förekommit. Inte heller radioaktiv strålning. Det folk behöver är tillfälligt skydd mot bomber och nedfallande skrot från nedskjutna luftfarkoster. Och det behöver finnas gott om utrymme eftersom de flesta verkar bo kvar i städerna.
- I Gammalsvenskby, som ligger inom räckhåll för ryskt artilleri och glidbomber, ser det annorlunda ut. Över 80% av husen är helt eller delvis förstörda av denna rena terrorbombning av civila. De få som bor kvar bor - såvitt jag förstår - i sina källare som får fungera som skyddsrum. Där kan de tvingas äta och sova i åratal, och kan inte påräkna något större stöd från staten. På vintern måste de kunna värma upp sina källare, och laga mat där. De måste ändå tillbringa en hel del tid utanför sina källare för att sköta sina sysslor, och det gör de med livet som insats, varje dag.
Några saker att diskutera utifrån detta:
- Riktigt bra varningssystem verkar väl vara A och O så att folk får maximalt med tid att sätta sig i säkerhet? Hesa Fredrik plus varning via radio och sms. Och så måste det fungera även ute på landsbygden, dit Hesa Fredrik inte når.
- Alla städer borde väl planera för att absoluta majoriteten av befolkningen trots allt bor kvar? Så verkar det vara i Ukraina. Och då behöver man i första hand se till att alla invånare har nära (mindre än 500 meter) till skyddsutrymmen som skyddar mot konventionella bomber, och där man kan tillbringa några timmar. Avancerade, gas- och strålningssäkra skyddsrum för en del av befolkningen är inte fel, men ändå inte prio ett?
- Folk som bor utanför storstäderna behöver tillgång till bombsäkra, uppvärmda lokaler där de kan laga mat, äta, sova, tvätta sig med mera, under långa tider. Risken för gasanfall och strålning kan nog ses som mycket liten. De som har möjlighet bör kanske bygga/inreda sina källare så att de uppfyller dessa krav? För dels kan avstånden till allmänna skyddsrum vara stora, dels kanske man inte vågar lita på att det offentliga klarar av att tillhandahålla sådana skyddsrum för alla?
Med allt ovanstående sagt; kan det vara så att dagens svenska syn på skyddsrum är litet felvinklad?
I Sverige har det blivit litet av en rush i återställning av gamla skyddsrum och upprättande av nya. I reportage visas tekniker som monterar tjocka, absolut täta ståldörrar. De monterar gasfilter och handdrivna ventilationspumpar och gud-vet-vad. Här ska man kunna vistas länge, och överleva ett mindre atomkrig
Sådana välbyggda skyddstum skyddar mot det mesta i bomb-, gas- och strålningsväg. Dessa högkvalitativa skyddsrum räcker dock inte åt alla, och den svenska modellen bygger på att massor med folk flyttar från storstäderna och ut på landet.
Men hur ser verkligheten ut? Rysslands hänsynslösa anfallskrig mot Ukraina ger en del användbar information, t ex:
- I storstäder som Kiev går flyglarmet titt som tätt, varpå folk beger sig ned i tunnelbanan eller större skyddsrum i några timmar. Behovet av mat, toaletter, hygien etc är begränsat. Gasanfall har, mig veterligen, inte förekommit. Inte heller radioaktiv strålning. Det folk behöver är tillfälligt skydd mot bomber och nedfallande skrot från nedskjutna luftfarkoster. Och det behöver finnas gott om utrymme eftersom de flesta verkar bo kvar i städerna.
- I Gammalsvenskby, som ligger inom räckhåll för ryskt artilleri och glidbomber, ser det annorlunda ut. Över 80% av husen är helt eller delvis förstörda av denna rena terrorbombning av civila. De få som bor kvar bor - såvitt jag förstår - i sina källare som får fungera som skyddsrum. Där kan de tvingas äta och sova i åratal, och kan inte påräkna något större stöd från staten. På vintern måste de kunna värma upp sina källare, och laga mat där. De måste ändå tillbringa en hel del tid utanför sina källare för att sköta sina sysslor, och det gör de med livet som insats, varje dag.
Några saker att diskutera utifrån detta:
- Riktigt bra varningssystem verkar väl vara A och O så att folk får maximalt med tid att sätta sig i säkerhet? Hesa Fredrik plus varning via radio och sms. Och så måste det fungera även ute på landsbygden, dit Hesa Fredrik inte når.
- Alla städer borde väl planera för att absoluta majoriteten av befolkningen trots allt bor kvar? Så verkar det vara i Ukraina. Och då behöver man i första hand se till att alla invånare har nära (mindre än 500 meter) till skyddsutrymmen som skyddar mot konventionella bomber, och där man kan tillbringa några timmar. Avancerade, gas- och strålningssäkra skyddsrum för en del av befolkningen är inte fel, men ändå inte prio ett?
- Folk som bor utanför storstäderna behöver tillgång till bombsäkra, uppvärmda lokaler där de kan laga mat, äta, sova, tvätta sig med mera, under långa tider. Risken för gasanfall och strålning kan nog ses som mycket liten. De som har möjlighet bör kanske bygga/inreda sina källare så att de uppfyller dessa krav? För dels kan avstånden till allmänna skyddsrum vara stora, dels kanske man inte vågar lita på att det offentliga klarar av att tillhandahålla sådana skyddsrum för alla?
Med allt ovanstående sagt; kan det vara så att dagens svenska syn på skyddsrum är litet felvinklad?