Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Skulle uppskatta lite heta tips kring hur man snabbt kan gå vidare efter ett misslyckande med en kärleksrelation. Är det bättre att träffa folk, försöka roa sig och göra sociala saker än att sitta hemma och gråta, älta, snyfta osv. och därigenom läka såren? Jag har själv svårt att avgöra eftersom det kan vara lite av bägge, dvs. olika från dag till dag. Men ingenting gör mig egentligen lyckligare för stunden.

Mitt problem är att tjejen ifråga är i mina tankar hela tiden. Ingenting verkar göra mig glad just nu, även om det funkar tillfälligt att släppa ut skiten i form av tårar. Jag undviker all kontakt med den här tjejen, eftersom jag är mycket skör inför henne just nu.

Hur gör du med en kärlekssorg?

Möter du ensamheten, eller flyr du från den?

och...

Hur hanterar du tomheten som uppstår?

Tomheten fixar jag genom att ringa en fin flicka som vill umgås och bara mysa m.m inge sex dvs.
För har man sex med någon annan för tidigt så blir man bara mer ledsen efteråt.

Jag brukar köra hård träning så jag tänker på något annat.
morgon jogga 1 mil.
kör på gymmet i 1.5 timmar vid lunch tid.
kvälls joggning 1mil.

Jag skulle tagit till flaskan.

Sprit, sex, droger, älta - blanda runt och så rinse and repeat i några år om det behövs.
"Tiden läker alla sår" är en klyscha men oftast stämmer det...tyvärr specifieras inte hur lång tid som behövs.

Ett clean cut är också att rekommendera, inte hålla på att umgås eller fortfarande vara vänner.

Det finns inget "bästa" sätt, hjärtesorg gör ont länge och mycket.
Mitt liv tog en ny och oväntad vändning för ca tre och en halv månad sedan och jag valde att bryta helt med flickvännen den 2 månader sedani.
Står här vad som hände:
(http://www.flashback.org/showpost.p...&postcount=303)

Det går inte en minut utan att hon upptar en del av mina tankar och jag har fortfarande oerhört svårt att acceptera det som hänt.
Jag vet dock att det inte är någon ide att älta eller bli bitter. Och kommer hon tillbaka så gör hon det, men man måste trots allt leva livet vidare utan att hoppas på sådana saker. Och har man gått vidare då så har man!

Att kröka ned sig hjälper bara tillfälligt eftersom att saknaden och ångesten blir dubbel de nästkommande dagarna. Mitt tips är att begrava dig i jobb, vänner och annat som kan få dig att tänka på annat! Se förfan till att komma hemifrån om det är så att ni bott tillsammans, jag kan fortfarande inte sätta min fot i den våning vi sedan 4 år delar inne i stan utan hyr för tillfället en lägehet på söder, en lägenhet som är befriad från minnen, det hjälper!
Det är riktigt jobbigt när man har ett helt liv tillsammans i form av boende, möbler ekonomi osv!
Jag kämpar fortfarande mot impulsen att ringa henne och höra hur hon mår! Men jag vet också att om jag ger tusan i det så kommer hon att uppleva förlusten som starkare och börja fundera lite på vad hon gjort, och det hjälper!

Glöm inte att det är ett sorgearbete fullt likvärdigt med ett dödsfall som skall bearbetas så det är helt ok att vara trasig en längre tid!


Häng in där!

Sup som fan och knulla runt.
Sen när du ändå börjar tänka på henne så tänker du på alla hennes fel, och sen börjar du tänka på saker som suger mycket mer.
Har funkat för mig i sisådär 1,5 mån nu.
Kommer aldrig sluta älska eller tänka på flickan, men fan så det underlättar.
Tomheten fylls ut någorlunda av vetandet att massa flickor vill ha mig nu när dom vet att jag inte längre är upptagen

Mitt tips kan mycket väl suga, men alla är vi olika, right?

/Fordie

Jag läste din berättelse och blev fanimej häpen. Snacka om hårt period som ställer krav på ens psyke! Jag vet själv av erfarenhet att det värsta som finns är att vela fram och tillbaka när man håller på att bryta upp, för det sliter som f*n på hälsan. Man måste bestämma sig, helst så fort som möjligt. Det verkade du ha gjort, även om man trots allt går och längtar tillbaka. Att "bestämma sig" är likförbannat en enorm osäkerhet. "Gjorde jag rätt?", "Vad gör hon nu?", "Vill hon fortfarande ha mig?" osv.

Det är jobbigt. Nej, förresten. Det är FÖRBANNAT jobbigt. Det är tyst, och det är vidrigt. Jag gråter varje dag, och det gör väl ni andra, nyligen kärleksskadade också antar jag. Det är en inbillning att säga att man vill gå vidare och hitta på roliga saker, för det enda jag vill göra är att ringa henne och bestämma träff. Ha henne tillbaka, det kan jag inte förneka att jag vill. Mer än allt annat.

Det är ungefär det jag tänker på, hela tiden, förutom när snabba minnesbilder av oss två kommer upp i huvudet. Även om hon är borta nu så ockuperar hon hela mitt liv.

Det som gör ont är inte egentligen att personen i fråga är borta, utan snarare bilden av den personen. Den saga eller dröm, vad man nu vill kalla det, som man hade byggt upp tillsammans. Alla förhoppningar om framtiden. Och sen är det den fysiska närheten, att inte ha hennes kropp här vid min. Att vakna ensam, gå och lägga sig ensam, äta ensam osv. Och tystnaden på detta. Frågan är om det inte är lättare när en person dör. Då vet man i alla fall att det är slut på riktigt.

Nåja, nu ska jag inte snyfta framför er mer! Jag tackar i alla fall för era svar än så länge. Det värmer att se fler som har råkat ut för liknande saker!

Gå ner till gymmet och träna skiten av dig...rensar tankarna..

Det var fler än du som vart häpna om vi säger så, det finns ingen som kan förklara hennes märkliga beteende!

Tro mig, jag hoppas fortfarande att hon skall ta sitt förnuft tillfånga, men man kan inte leva utefter det.
Enklast är att aldrig försöka förstå sig på vad som försigår i huvudet på kvinnor!

Jepp, sprit, sex och arbete. And then repeat.


Tränar ni hela tiden då, eller flera gånger per dag?

kom över det. Det är fan varken första el sista gången det kommer att gå åt helvete m dina förhållande. Ska du sitta & kasta bort värdefull tid på att deppa? du kommer att bli dumpad ett gäng gånger till i livet så ut & lev nu.

Drick min broder drick! Det enda som hjälper är att dricka bort sorgen. Jag drar mig till minnes min farbror seppos brustna hjärta. Han var häftigt förälskad i ett kjolstyg om det var tidigt trettiotal...

Han ådrog sig hån och pikar för sitt bejakande av sin kvinnliga sida. Picknick på ängen, månskenspromenader och så vidare. Hur som helst slutar denna kärlekshistoria några år senare med att Seppo skickas till fronten, under det vi kallar fortsättningskriget. (vilket i själva verket i mina ägon inte var en fortsättning, affären hade aldrig avslutats!) Efter att ha genomfört ett spaningsuppdrag bakom fiendens linjer kommer han tillbaka, trött av den långa strapatsen och allt vad det innebar för psyket. Så fort han kom till förläggningen sken han upp, han hade fått post.

Allt slogs i spillror, hon hade hittat en annan man och bar nu på detta svins ofödda barn. Det kokade inom honom. I en dimma slet han upp dörren och gick raka vägen till herr överstelöjtnants inkvartering, sparkade in dörren och slet åt sig dyra droppar cognac.

Han söp och muttrade om vartannat. Ta den fullaste människospillran du någonsin skådat och gångra det med tio så har du graden av fylla på karlen.

Han slet åt sig sin maskinpistol och gav sig av. Ingen såg till honom mer.

Kontentan: Drick inte, du kommer bara att göra ogenomtänkta saker och få mer ångest. Träna, var med polare eller gör vad fan som helst, bara du inte dricker..