Något förändrades efter pandemin

Hej allesammans! Har tänkt på detta ett tag och undrar om någon känner samma. Jag upplever att jag förändrades väldigt mycket efter pandemin. Innan pandemin var jag en hyfsat glad och positiv person som inte hade några problem med depression eller ångest. Nu efter pandemin har det blivit helt tvärt om. Jag upplever att jag har blivit väldigt introvert och blyg, har ofta mycket ångest och känner mig ofta nere. Jag har tagit alla tre sprutor mot covid och ibland tänker jag att det möjligtvis har något med vaccinet att göra? jag känner mig inte alls så som jag gjorde förr, och upplever nästan att tiden och min utveckling som person har stannat av i 2020. Är det någon som upplever samma?

Jag tror att pandemin påverkade hela samhället och tror egentligen inte att det var kopplat till själva vaccinet utan snarare rädslan av pandemin, ovissheten osv. Tycker mig märka det på samhället som helhet att vissa beteenden förändrats. Människor är exempelvis räddare. Söker vård tidigare för saker som man tidigare hade tagit två alvedon och avvaktat hemma med. Nu söker man vård efter att ha haft feber några timmar och förkylningssymptom. Vi har blivit räddare. Det är ju inte så konstigt egentligen.

Låste du in dig under dessa år? Alla klarar inte av att umgås med sig själv

Du skriver inte hur gammal du är. Men du har blivit äldre. Du har fått en ålderskris. Det hade du fått oavsett. Pandemin gjorde ju ingen större skillnad i det relativt öppna/fria Sverige, iaf inte för dom med vänner och familj. (Personer som endast fick socialt samspel på arbetsplatsen for nog värre)

Om man är en person som måste underhålla sin aktivitetsnivå förstår jag. Då måste man vänja sig sedan vid människor och ett högre tempo. Det är inte lätt. Man har redan varvat ned och vant sig vid det.

TS har rätt. Några COVID-19 minnen...jag skulle våren 2020 köpa upp ett lager med ris, pasta, tonfisk och ravioli - Arninge Täby...nästan allt var redan sålt. Ett annat - jag skulle hämta pappersblanketter att fylla i för en anhörigs räkning på ett sjukhus (där jag tidigare jobbat) - jag sitter i ett väntrum där tre av dom andra konstant nyser rätt ut i luften. Ytterligare - Danderyds SJH var uppdelat i två separata ingångar...dom enda som fick besöka patienter var män vars kvinnor var gravida.

Jag är bara 22 så vet inte om det är fråga om någon ålderskris, men nåt är det… och jag hade vänner under pandemin som jag umgicks med, så ja..

Håller med! Känns som att människor inte är lika öppna längre. De flesta håller sig till sitt liksom, och det är svårt att komma nära. Kanske sant som du skriver att folk blivit mer rädda/försiktiga.

En del gjorde jag såklart i och med att skolorna stängde ner. Men hittade fortfarande på saker på helgerna osv.

Jo, men där har du det! Många tycker att tonårsperioden är stormig, och så kan det absolut vara, men den tiden är också ganska inrutad med gymnasium och att bo hemma. Få tvång och måsten.
Du har lämnat den trygga tillvaron och förväntas styra upp ditt liv nu med arbete och bostad. Vännerna flyttar till annan ort för studier. Det är den första ålderskrisen, kan man väl säga. 20-årskrisen. Stress och depression följer.

Sen kommer ny kris varje decennium (ungefär) där man behöver utvärdera sitt liv.

Före labbrona-skandalen var det fler folk ute allmänt här omkring tror jag. det ser ut som att folk har fått mer vanor att sitta inne nu... (Jag var ute precis lika mycket både före, under och efter) Tänkte på det under sommaren några ggr. Skönt kan jag tycka med lite mindre folk omkring, men om det är bra, knappast.

Gå ut mer i skogen, då mår man bra. Ta inte med dig någon mobil utan gå bara ut och sätt dig på någon sten och titta ett tag och var med dina egna tankar. Sen gör du detta till en rutin. Naturen är en av det bästa läkarna.

Men pandemin var verkligen en konstig och märklig tid nu när man kollar tillbaka i backspegeln. Jag tror den och alla mobiler folk sitter med idag har slagit ytterligare kilar mellan människor. Det känns som många inte har/vill ha social kontakt idag. Eller egentligen vill dem detta, då det är ett grundläggande mänskligt behov precis som vatten, mat och skydd.

Det är kanske detta TS känner av och mår dåligt av? En del är ju mer lättpåverkade av sådana saker så som att hela samhället blir mer tillbakadragande och mer och mer osocialt.