Han vet inte om han vågar skaffa barn igen

Han lämnade mamman, inte barnet. Huvudansvaret för barnet tog han från spädbarnsåren av olika anledningar. Han lämnade för att de bråkade så mycket att det hade varit skadligt för barnet. Exets spsykiska sjukdom ballade ur efter barn och det var nåt han inte kunde förutse. Han är en fantastisk far till sitt barn, ingen fråga om saken.

Ham var aldrig gift med sina barns mamma trots många år i relationen, vi har varit ihop för kort tid (10 månader) för att prata om giftermål men det är en icke-fråga för oss båda. De flesta jag känner lever samboliv med barn, de som gift sig gifte sig efter att ha skaffat barn (förutom en kristen tjej jag känner nu när jag tänker efter).

Ja han är kluven, men han har inte stängt dörren helt. Hoppades på trådsvar med folk i samma sits där den ena varit rädd men kommit över rädslorna.

Men det finns ju faktiskt redan ett barn, räknas inte det? Om man älskar varandra så inkluderar det väl förhoppningsvis partnerns barn. TS blir inte mamma men en viktig vuxen för barnet.

Lever du i styvfamilj själv eller rapar du upp floskler? Att leva med någon annans barn men inte få något eget, skulle vara värsta losersituationen ju, värsta möjliga dealen i livet. Man blir utnyttjad att hjälpa till praktiskt och ekonomiskt med att få någon annans gener att överleva och gå vidare, medan ens egna torkar inne. Och när man ska dö, vet man att man inte har lämnat någon del av sig själv efter sig... att man går bort och är borta och allt är slut. Man kunde lika gärna aldrig ha funnits.

Alternativt så kanske man bara VILL leva sitt liv ut här på jorden med så lite besvär och ansvar och arbete och kostnader som möjligt. Men då gäller det att inte ha några barn alls i hushållet! Jag tror att ett barnlöst äktenskap också kan bli lyckligt, om man lever helt för varandra och litar fullständigt på varandra. Ingen som kommer till sovrummet och stör när man vill ha sex, eller sova ut på morgonen... Inga extra kostnader, så man kan lägga alla pengar på mysiga restaurangbesök på tu man hand, där man kan diskutera vuxensaker utan ett barn som stör, och resor till parhotell med bara vuxna, där inga skrikande ungar springer omkring... Jag kan se charmen med ett sådant liv också! (Även om man nog skulle få portstängningspanik när man fyllde 40, som kvinna...) MEN som sagt - då måste BÅDA vara barnlösa, det är hela grejen.

Om han inte vill så känns det ju inte smart att sätta ett till barn till världen, speciellt om han inte kunde hålla ihop med sitt ex under småbarnsåren. Ett barn behöver ett tryggt hem.

Hur går det för dig TS? Efter att ha startat trådar dagligen ett tag har det vart ovanligt tyst på sistone. Känns som antingen så är du gravid eller så ligger du inlagd på psyket. Uppdatera oss!

Varit i liknande situation men dumpade killen då jag insett att han har ingen rätt att straffa mig för något han och hans ex upplevt (aka småbarnsåren). Det finns män där ute som vill ha barn med dig, som alltid hade satt dig först, snälla slösa inte tid på en sån här kille som inte fattar att bara för att det var jobbigt att skaffa barn med hans ex så betyder det inte att ni kommer ha det lika jobbigt med småbarnsåren i er relation. Du kommer antagligen behöva dra det största lasset, så han ska inte klaga.

Om du har purfärska ägg tycker jag att du ska frysa ned dem. Det har jag gjort och det är solklart den bästa investeringen jag gjort. Stå på dig och lycka till, dina känslor är fullt rimliga.