Jag kan bli ''besatt'' om jag fallit för en kvinna - All intressen försvinner

Du är kär och det är helt normalt! Man blir nästan lite psykotisk, om man får det starkt. Det går inte att tänka på något annat, precis som du säger.




Nej, det är kärlek. Förstår inte varför man plötsligt ska kalla det för något annat, och hitta på några tillkrånglade förklaringar till fenomenet.


Men exakt. Det måste vara så att de aldrig har varit kära själva.

FAKTSITK!!!

Det har aldrig funnits där som jag kunnat prata med känslor med. Inte riktigt.

Framförallt fick jag aldrig sympati eller blivit ompysslad som barn. Ingen förståelse heller, varken under barndomen eller i tonåren, så det blev en utmaning att lära sig allt själv från grunden till det som jag kan idag och jag vet inte om jag egentligen riktigt har samtliga verktygen, även om det kan kännas så.

Fast nu när du påminde mig, så känner jag att jag förmodligen saknar en och annan skruv lös i huvudet + avsaknad till massa verktyg och annat som behövs i en vuxenålders man. Sorgligt.

Lite som att man lika gärna kan dö, känner jag.

Nej, det TS beskriver i trådstarten är avvikande och det är absolut inte kärlek. Att känna och leva som han gör är oerhört stressande och sänker livskvaliteten till botten.
Att vara nykär och vara uppfylld av personen man är kär i är en sak, anknytningsproblematik en annan. Vid det sistnämnda, som i TS fall, är terapi lösningen

Vad hemskt, så ska inget barn behöva känna
Det jag tror man kan säga är att den kärleksstrategi du har nu gentemot de kvinnor du får ett kärleksintresse för - dvs t.ex. överdrivet fokus på den andra, dina egna intressen och ditt liv är inte viktigt eller roligt längre - det är samma strategi du förmodligen utvecklade som barn gentemot dina föräldrar/din förälder för att maximera deras kärlek/omvårdnad till dig. Tror du att det skulle kunna stämma?

Du får säga till om du vill ha råd för jag har haft samma problem

Tja. alla stora författare och konstnärer som har använt sin dyrkan av ett ouppnåeligt kärleksobjekt som inspiration till att skapa odödlig litteratur och konst, kanske också har haft "anknytningsproblem"? Men då får vi väl vara glada för det, för annars skulle vi ha varit kulturellt fattigare...

Nä, jag vidhåller att kärlek kan kännas starkt och ta sig starka uttryck utan att man behöver ha psykiska problem. Om man inte räknar själva kärleken som en psykos, för det kan det ju nästan kännas som. Man börjar se en person som helt perfekt fast ingen människa är det, man börjar känna att man har ett starkt band till en person som man inte har någon relation (eller i alla fall inte någon kärleksrelation) till i verkligheten, och sådant. Men jag anser inte att detta är sjukt eller fel. Att vissa inte kan känna så beror inte på att de är friskare eller har haft en bättre barndom, de kan helt enkelt inte känna starkt för någon annan. Och det är gott så, det har också sina fördelar - livet blir lugnare.