Frågor till er som försökt ta ert liv

Det låter skrämmande med självmordsförsök. Att efteråt veta att man är kapabel att utföra det. Veta att man lika gärna kunde varit död.

En mördare sägs ha lättare att utföra mord igen.
Hur kan man lita på sig själv efter att man försökt ta sitt liv, att inte försöka igen?

Wow! Vilken historia! Är så himla glad att du kommit vidare, var stolt över dig själv!

Jag vill ta livet av mig alla dagar i veckan kanske i typ tre år. Det är för att en galning tycker inte att jag ska vara lik den för så tycker den ingen får vara för den är så ondskefull så ingen får vara lik den för då vill man bara att alla ska gråta i hela jorden.

Det är en man och han hatar mig för jag hade autismspektrumproblematik och det tyckte han inte man fick ha för då fick man åka i fängelse om man ens visste hans namn, så bra och fin var han så honom fick man inte minnas om det inte stod i tidningen att man fått pris. Han vill döda mig för jag har tvärtom personlighet mot honom men han tycker att det är samma personlighet ändå för det har han bestämt och då fick jag tycka om när det bestämmer Hitler och det tycker jag inte alls om även om jag hatar honom.

Det finns en kvinna och det var hans tjej, kanske. Hon ringde en spirituell ledare och sa att jag var snygg som aldrig hade sex fast hon bestämmer det. Hon sa att hon visste vad snygg var och snygg var att man hade mycket pengar. Hon hade en till pojkvän och han hade IQ 151 och det kanske hon också hade, inte vet jag. Hennes mamma hette Katarina, inte vet jag vad det spelar för roll, men hon vill mörda mig för att jag är inte så snygg och det finns en som har sånt rykte. Kanske är det därför man får härja fritt och mörda folk.

Det finns en kvinna och hon är en psykopat och hon är väldigt lik hur Thomas Di Leva är egentligen. Hon är en psykopat men det sägs att han försöker hjälpa henne, han ringer henne i andetelefonen och säger att hon är snygg. Hon träffar typ honom och har sex och han klär ut sig för annars är han pinsam, men det är för att de är samma person på det sättet som spelar roll och det är det enda som räknas. Det är därför jag vill dö för man tror att jag försöker vara lik honom men det gör jag inte alls, jag är snäll men jag har typ autism annars skulle jag vara som alla andra töntar som är djupa och jag är väl ingen galning som inte kan uppföra mig annars.

Det finns en man och han hackar telefoner och honom tycker jag synd om för han har autism. Honom borde man inte sätta dit så hårt för han förstår ju inte bättre, men jag kan inte hjälpa att jag blir irriterad, så man måste nog tyvärr ringa polisen och kanske döma till fängelse ändå för man kan ju inte vilja ta livet av sig för man inte är ett geni på programmering.

Det var en bra fråga. Tyvärr har jag inget bra svar. Kan inte påstå att jag förväntar mig att dö av ålder. Det är väl mer att jag har fått en viss respekt, växlat med ångest och känslor av maktlöshet över vad jag uppfattar som någon sorts överlevnadsinstinkt.

Första och förmodligen "seriösaste försöket" var en extrem cocktail med opioider, benzo och öl. Doser man helt enkelt inte ska överleva (utan tolerans), inte ens om man är en häst eller två...

Efter det (10-20år sedan) har jag ofta en känsla att jag inte borde vara här. Oavsett om jag mår skit eller, mindre skit så är det sällan jag känt att jag är glad att det inte tog slut där. Snarare har man väl haft målet att inte misslyckas nästa gång oftare än inte. Mötte senare på psyket en person som överlevt hängning i sista sekunden så att säga och det har påverkat mig. Tanken att överleva såpass skadad att man inte ens kan avsluta skiten själv efteråt är skrämmande.

Andra gången däremot var mer spontant, kroken i taket gav med sig lite. Det var inte precis planerat, särskilt då hängning känns riskabelt om man misslyckas.

Men det var väl då jag insåg hur någonting djupt rotat försökte avstyra det jag höll på med. Var inte så att någon upptäckte mig räknar knappt detta eftersom, äh känns inte så viktigt. Är mest en påminnelse om att planera ordentligt nästa gång.

För mig är det nog mer en fråga om hur och när, inte om. Livet är för hemskt för att stå ut med i längden med kroniska hälsoproblem både psykiska och fysiska, men periodvis har man väl lurat sig själv att det kan ändras efter någon ny operation eller så. Har väl snarare fått bekräftat att, bättre kommer det inte bli.

Anledningen att jag inte går till smärtenheten är främst att jag inte vill bygga tolerans trots allt. Men det blir så, tröttsamt att ha ont hela jävla tiden.

Försökte hänga mig under gymnasietiden för många år sedan. Inget särskilt utlöste det, utan livet gick bara skitdåligt på alla områden sedan länge och det syntes bäst att dö och slippa uppleva och vara en besvikelse.
Snaran lossnade och jag vaknade upp på golvet efter horribla drömmar/föreställningar och drunkningskänslor, nerpissad och skiträdd att jag hade handikappat mig själv med hjärnskador p.g.a. syrebrist så jag började rabbla namn, adresser och postnummer och sånt för att förvissa mig om att hjärnan inte var helt släckt.
Bodde inte hemma då så jag sjukskrev mig från skolan en vecka och höll mig på rummet så ingen skulle se mitt blodsprängda nylle. Sökte aldrig hjälp då jag inte ville involvera mina föräldrar i mina problem.

Fysiskt var jag oskadd men jag fick en ihållande rädsla för något slags evigt straff som väntar om jag dödar mig själv. Livet suger fortfarande och ofta önskar jag att jag gjort ett bättre försök när jag vågade, jag är inte skapt för denna värld.