Citat:
Ursprungligen postat av
Komvux.Student
Hej,
Det här inlägget är inte lätt att skriva, men jag vill dela mina tankar för att förstå om fler känner igen sig i detta: Är det fel av en man att känna sorg över att bara ses som ett sexobjekt, och aldrig som något mer?
Jag har aldrig riktigt lyckats med dejting. Däremot har jag haft fina vänskapsrelationer med några tjejer där jag trott att det fanns en djupare, speciell koppling – men i slutändan har jag bara varit någon de vänt sig till för fysisk närhet, tills de hittar en man som de faktiskt vill dela sitt liv med.
Det gör ont, och det har hänt gång på gång – ända sedan tonåren. Min första flickvän träffade jag på ett ungdomsdisco. Vi blev ett "par", men kort därefter kom en annan kille och tog hennes hjärta. Och så har det fortsatt. Jag har dugit för tillfälliga relationer, men aldrig som "pojkvänsmaterial". Vissa har försvunnit så fort de förstått att jag sökte kärlek, medan andra har stannat tills de tyckt att mina känslor blivit "för mycket".
För två år sedan träffade jag en katolsk tjej, och även där handlade det bara om sex. Samma år blev jag nära vän med en annan tjej. Vi hade en unik kemi, och hon fick mig att känna mig stark och manlig på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Jag började få känslor som jag inte upplevt förut, men med tiden svalnade allt. Hon försvann, precis som de andra. Hon sa visserligen att vi fortfarande var "vänner", men jag tror att hon bara kommer höra av sig när hon behöver något från mig.
Jag bär på en sorg. Det känns som om jag aldrig blir sedd för den jag är, som om ingen någonsin ser mig som en potentiell partner.
Är det patetiskt att känna såhär? Är det omanligt att vilja bli älskad på riktigt? Varför blir det så här, gång på gång?
Hur gammal är du? Jag tror du gör bäst i att inte fundera på så himla mycket för
Tillfället då som du beskriver så blir det så gång på gång.
Ta en paus, gör nåt annat, fokusera på vad DU kan göra för att må bra i ditt liv utan att behöva nån annan som validerar och älskar dig, det är ju klyschigt men lär dig acceptera och älska dig själv.
Sen efter pausen så tar du nya tag.
Utöver att vi är biologiskt riggade att söka efter partner så finns det en HEL DEL i livet som är grymt bra UTAN partner, det finns en hel del öden och liv som är större i sitt lidande än att vara utan en partner och jag tror att det är bra att tänka lite kring det så att du kan iaf temporärt lägga de där åt sidan tills du kommit lite mer i balans.
Och till sist, var inte vän med kvinnor, det finns ingen poäng med det whatsoever om dom inte hjälper dig att wingmanna brudar som du inte märker är intresserade av dig.