Är vissa uttryck bara ursäkter för dåligt beteende?

Jag har funderat på ett samband jag tycker mig se hos vissa människor. Ofta handlar det om personer som:

Försöker hävda sig mycket.
Ofta tar steroider.
Vill tala om för alla att de är "riktiga män".
Lätt kränkta.
Sprider sina politiska åsikter till allt och alla, oavsett om någon vill höra dem eller inte.
Bråkar med folk och har svårt att behålla vänskapliga eller kärleksrelationer.
Trycker ner andra för att själva framstå som bättre.

Ett typiskt scenario med en sådan person är när de, helt oinbjudna, delar med sig av sina "ärliga åsikter" om något privat, som ens kärleksrelation. De försöker maskera det som "tuff kärlek", men det blir snabbt tydligt att:

De har ingen som helst insyn i ens förhållande och bygger sina åsikter på antaganden eller fördomar.
Det finns ingen äkta omtanke i deras "råd". Det handlar bara om att trycka ner en för att själva framstå som bättre eller mer erfarna.
Det väcker frågan: Vad för slags man lägger sig i en annan mans relation? Det känns mer som ett sätt att hävda sig själv än att faktiskt hjälpa.

Det som knyter ihop detta beteende är att de ofta använder uttryck som:

"Om man inte har några fiender så är man inte sin egen man."
"Ta mig som jag är."
"Jag är bara ärlig, det är sån jag är."
"Folk är bara avundsjuka på mig."
"Världen är för känslig idag, alla måste sluta vara så lättkränkta."

Min stora fråga är: Är dessa uttryck bara en ursäkt för narcissister att bete sig som rövhål? Har de byggt upp en slags barriär av dessa fraser för att skydda sig själva från kritik eller ifrågasättande av sitt beteende?

Det känns som att dessa människor ofta har svårt att erkänna fel eller visa sårbarhet. Istället bygger de upp en självbild av att vara "starka och ärliga" när det i verkligheten kanske handlar om rädsla för att bli ifrågasatta eller avslöjade.

Vad tror ni? Har ni sett liknande mönster, eller har ni andra perspektiv? Jag är väldigt nyfiken på era tankar och diskussionen kring detta!

Översittare använder sig av dessa uttryck. Har stött på många såna under min tid i arbetslivet. Tur man har gått i förtidspension.

Många gillar att gnälla, men vill inte samtidigt ha några råd. Detta gäller främst kvinnor. Råd, även de mest konstruktiva och kärleksfulla, uppfattas då som kontrollerande mm.

Dagens unga män, som inte gjort lumpen, men också kvinnor generellt, klarar inte av att få feedback. De beter sig illa, eller orsakar problem för sig själva, men framförallt för andra - och trots det vill de inte få feedback utan vill fortsätta med sitt beteende. Det är berättigat och egoistiskt. Och omgivningen hejar på och förstärker och ger den som beter sig illa belöning i form av uppmärksamhet.

Jag ser hur du menar, och det är väl lite där begreppet "tuff kärlek" kommer in. Det kan absolut finnas tillfällen där konstruktiva och välmenande råd missuppfattas, särskilt om de landar fel eller tas emot vid fel tidpunkt.

Men jag tycker att det också finns en gräns, och vissa människor är helt gränslösa i min mening. De kan gå så långt att de lägger sig i saker de inte har med att göra eller någon insyn i, och maskerar det som "tuff kärlek". Men när man tittar närmare ser man att det uppenbart inte finns någon vinning i det hela – de gör det inte för att hjälpa, utan snarare för att förstöra eller trycka ner en. Det känns mer som ett sätt att hävda sig själva än att faktiskt bidra med något konstruktivt.

Det är just den typen av beteende jag tycker är problematisk – när "tuff kärlek" blir en ursäkt för att skapa konflikter eller sabotera för andra. Vad tycker du om den gränsdragningen?

HUR blir detta tydligt?

Det blir tydligt genom att deras "råd" ofta saknar koppling till ens faktiska situation och snarare är svepande eller generaliserande. De tar inte hänsyn till ens perspektiv eller verklighet, utan det verkar som att deras mål är att framhäva sig själva snarare än att hjälpa.

Exempelvis kan de framställa sina kommentarer som "hjälp", men de gör det med en nedvärderande ton eller på ett sätt som känns mer som kritik än omtanke. Dessutom tenderar dessa "råd" att vara oönskade och komma i situationer där personen som ger dem inte ens har insyn eller tillräcklig kunskap för att ge relevanta råd.

Det är inte vad som sägs utan hur det sägs – när det känns som att de vill trycka ner snarare än lyfta upp, blir det ganska tydligt att omtanken saknas.

Personer som beter sig så här saknar ofta livserfarenhet och självkännedom. De är close-minded och omger sig med människor som är likadana som de själva.

De kommer med påståenden utan grund eller insyn, och det blir fruktansvärt tröttsamt att bemöta deras kommentarer varje gång. Det är som om deras enda syfte är att hävda sig själva, vilket dränerar all ens energi. Riktiga energivampyrer.

Instämmer. Nästa gång jag hör någon säga "inte ens fel att två träter" ska jag vresigt säga håll käften, jävla idiot, ska du ha stryk, dra åt helvete med dig och ta med din äckliga kärring och ditt jävla hittebarn. Utgår ifrån att vederbörande kommer bli förbannad långt innan jag kommer till hans kärring och hittebarnet. Då ska jag fråga om det var hans fel att vi nu har en konflikt. Ibland är det bara en personens fel.





Precis. Kvinnor vill inte ha råd eller hjälp utan vill bara bli sedda och hörda och få känna den andres sympati. Nästa gång du ser en kvinna i vattnet som ropar att hon håller på att drunkna så ropar du bara tillbaka - jag ser dig, jag känner med dig.

Ja, en av mina dåvarande (yngre) chefer saknade helt arbetslivserfarenhet inom yrket. Hen plockades direkt upp från golvet till att bli arbetsledare efter bara fyra månaders anställning. Bruntungan kallade vi hen. Så jäkla dryg med sina dömande och nedvärderande kommentarer till, och om oss mindre belevade före detta arbetskamrater.

Allt det där förklaras väl egentligen lika väl med att de inte är särskilt insiktsfulla?

Det är väl lite blandat, det ligger ju en viss sanning i att många är lite väl tunnhudade och skulle må bra av att skaffa sig lite skinn på näsan.

De verkar också ha en höger-inriktning politiskt. Vill gärna upplysa omgivningen att man "bara säger det man inte får berätta".
Sen vill man hellre berätta vad politiska motståndare gör och inte gör, och anser och inte anser istället för att berätta ens egen "sida" vill och anser.