Jag har haft en hund som fick anfall lite då och då från ca 3 års ålder. Den stannade upp, blev lite stel, vinglade och var ”borta” i ögonen. Det pågick 2-3 minuter och återkom (vad vi kunde notera, det kan ju ha hänt nån natt eller när vi inte var hemma också) några ggr om året utan någon speciell anledning. Efter ca 5 min var den precis som vanligt, varken trött eller ängslig eller flåsig - och den kissade aldrig på sig vilket annars inte är helt ovanligt under en del anfall.
Eftersom det var en liten hund lyfte vi bara upp den och gjorde inget väsen alls av tillståndet vilket troligen gjorde att hunden inte heller blev skärrad. Vi tog det för lätta anfall (”petit mal”) och när de kommer så sällan brukar det bästa vara att inte hålla på med medicin som vanligen behövs (med mer eller mindre jobbiga biverkningar) under resten av djurets liv. Den här hunden var för övrigt frisk och glad hela livet, den blev drygt 14 år och dog av ålderdom, inte under något anfall.
Ta ändå kontakt med en veterinär så du får vettig info, goda råd och ev. medicin till katten. .
Mitt kanske bästa råd är att du tar det lugnt, inte tjafsar och ojar med katten så den tror (förstår
) att det kanske har hänt något farligt. Låtsas som om inget särskilt har hänt alltså så oroas inte katten i onödan.