Världens existens

Absolut. Dvs den sortens religiösa känsla som t ex Einstein hade inför vår existens, och som Wigner gav uttryck för i artikeln The Unreasonable Effectiveness of Mathematics in the Natural Sciences:

Let me end on a more cheerful note. The miracle of the appropriateness of the language of mathematics for the formulation of the laws of physics is a wonderful gift which we neither understand nor deserve. We should be grateful for it and hope that it will remain valid in future research and that it will extend, for better or for worse, to our pleasure, even though perhaps also to our bafflement, to wide branches of learning.

Klart man kan vara fascinerad av existensen i sig. Men om den är fruktansvärd och skall glömmas när du dör så blir det ju något ovidkommande i sammanhanget.

Jag tycker t o m att universums svarta hål är något av det mest fantastiska som finns, trots att det ju verkligen hade varit en mardröm att komma för nära ett sådant, med dess "spaggettifiering" av allt som den kommer åt. Tankarna går till medeltida tortyr med sträckbänk, men det skulle för all del gå ruggigt snabbt. I centrum av vår galax finns ett monster som är 4 miljoner gånger tyngre än vår sol, som äter hela solsystem till frukost, men i en del andra galaxer finns det svarta hål som är flera tusen gånger tyngre än så. När dessa konsumerar t ex en stjärna, är det en så våldsam process att den även kastar ut stora mängder materia och energi i Kosmos mest spektakulära fyrverkerier -- kvasarerna, och denna output bidrar till bildandet av nya stjärnor och planeter och kanske liv.

Har nyligen läst ut Vita hål av fysikern Carlo Rovelli om hans idéer om hur svarta hål med tiden bör omvandlas till vita hål -- där ingenting kan komma in men bara ut. Han har inte övertygat mig helt, men det är iaf en väldigt intressant och välskriven liten bok om vår fascinerande existens, kryddad med citat ur Dantes Den gudomliga komedin om en resa genom helvetet, skärselden och paradiset.

Hur är det öht möjligt att inte vara oändligt fascinerad av vår existens, och oändligt tacksam för att vi iaf får bevittna en del av detta?

Att man glömmer saker när man dör, och att man själv glöms bort helt efter tillräckligt lång tid, är fullständigt irrelevant. HÄR och NU, där och när vi lever, kan vi ju uppleva iaf en del av Kosmos fantastiska skönhet.

Faktum är att en massa andra antinatalister som jag har lärt känna lite närmare är de mest spännande människor som jag någonsin har haft kontakt med. De flesta är väldigt intelligenta och ofta mycket duktiga på något, men det ändrar ju inte på att livet är idiotiskt, ont och slutar med döden.

Ja du är inte riktigt riktig, men det visste vi ju redan. haha

Därför att det enda riktigt riktiga är att kasta bort den enda tid vi faktiskt har på oändligt gnäll?

Därför att det enda riktigt riktiga är att kasta bort den enda tid vi faktiskt har på oändligt gnäll?